Jakten på slottsdraken M. Byqvist

200 kr inkl. moms.

Följ med i Jakten på slottsdraken – ett äventyr med en drake, Stockholms slott, hemliga ordenssällskap och mystiska ritualer. Barn 12-15 år. Boken innehåller illustrationer.

Beskrivning

Vill du veta en hemlighet?

Det finns faktiskt livs levande drakar här i vår värld. I alla fall en liten drake som med hjälp av den hemliga Drakorden har hållits gömd i de mest svårtillgängliga delarna av Stockholms slott. I över 300 år har de lyckats skydda henne, men en mäktig fiende från förr hotar både Orden och draken. Mörkrets brödraskap har klivit fram ur historiens dimmor för att återta sin makt. Deras främsta mål är att se draken Flamma död. Följ med i Jakten på slottsdraken – ett äventyr med slott, hemliga ordenssällskap och mystiska ritualer. Alla historiska fakta är dessutom sanna.

Barn 12-15 år.

Boken har vackra illustrationer vilka blir som att ta del av teckningar en konstnär från förr har lämnat kvar mellan bokens sidor. Sagan är i sig själv vacker, roande, tänkvärd och ytterst läsvärd. Tiden flyger förbi i Slottsdrakens sällskap och innan man vet ordet av har halva natten gått innan man förmått sig att lägga ner boken. Språket kännetecknas av författarens njutning, glädje och leklusta likväl som en särpräglad språklig ekvilibrism vilken särskiljer författaren från både tidigare och nuvarande svenska författare. De enda liknande i sitt sätt att göra språket till sin målarlåda är Neil Gaiman eller Terry Pratchett. Det historiska sammanhanget är mer korrekt återgivet än flertalet nutida skolböcker och ger både djup och bredd åt den tid som skildras. Jag rekommenderar Jakten på Slottsdraken med varm hand till såväl äldre barn som till vuxna. Den är helt unik i sitt slag. Betyg: 4+

Christian Thorén
Museiintendent

 

Det här är en bok som har allt. Alla känslor finns med, från djupaste sorg till gladaste skratt. Här finns spänning, mysterier och intressanta miljöer. Jag gillar att man känner sig förflyttad in i bokens värld så pass att man börjar kika efter en draksvans bakom slottsgardinerna. Att boken är väl underbyggd med historiska fakta utan att det blir föreläsning är ett stort plus, faktauppgifterna används där de hör hemma i berättelsen utan att störa handlingen. De fantastiska illustrationerna bidrar även de till en fantastisk helhet. Betyg: 5 drakar av 5

Karolina Sahlin
Sahlins språktjänst

Jakten på slottsdraken är en charmig berättelse om en sturskt liten drake som bor på Kungliga slottet i Stockholm. När kvinnan Ingrid besöker slottet springer hon på draken och de påbörjar en oväntad vänskap. I äventyret hon dras in i figurerar flera historiska personer från stormaktstidens Sverige såväl som  ordensmästare och militärer. Läsaren får också stifta bekantskap med både nuvarande Kungliga slottet och gamla Tre kronor. Ibland blir det väldigt tvära kast i handlingen och det kan vara svårt att hänga med i vem som är vem (särskilt när det gäller medlemmarna i drakorden). Mittdelen av boken, där man får höra ett återberättande av drakens liv under 1600-talet, är i min smak lite väl lång och går ganska trögt fram. Jag skulle hellre ha läst en kortare redogörelse för tiden på Tre kronor och bildandet av drakorden, och sett att huvuddelen av berättelsen utspelade sig i nutid. Överlag är det dock en underhållande berättelse, passande barn och ungdomar i ”Harry Potter-åldern”, så cirka mellan- och högsadieålder. Betyg: 4 drakar av 5

Linnea Nyström

 

En drake? första kapitlet ur Jakten på Slottsdraken av Maria Byquist: 

En drake?

Blå ögon gnistrade i halvdunklet som fyllde den gamla
slottssalen. Ögonen såg på de två människorna som
rörde sig i rummet. Ett häftigt andetag drogs in genom
silverglänsande nosborrar. Människorna vände sig bort.
Gick några steg genom rummet. Det ilade till i magen
på betraktaren. Hon fick inte försvinna, den ena av
människorna som nu stod där. En eldslåga slog ut ur
varelsens gap och träffade en pappskiva med
information om utställningen.
“Titta!” ropade Ingrid, som människan hette.
Hon pekade mot en av de gröna gardinerna som
hängde för fönstren i Vasaordenssalen på Stockholms
slott.
De hade just blivit färdiga med att fotografera
utställningen med sina mobiler då det slog ut en stor
eldkvast från den första gardinen i slottssalen. Ett
dämpat fnittrande hördes. Vit rök spred sig virvlande
upp mot taket.
Brandlarmet började tjuta. Något glittrade metalliskt
bakom gardinen.
“Det brinner!” utropade Iah, den andra människan,
och tillade efter ett par sekunders stirrande med öppen
mun: “Det där ser ut som en DRAKE!”

Varelsen, som var så draklik som bara en drake kan
vara, sträckte fram den långsmala nosen och vädrade
mot dem. Blicken var fixerad vid Ingrids ansikte. Hela
nosen blev rynkig och de klarblå ögonen kisade. Det
lilla trynet rörde sig från sida till sida. Den funderade.
Efter att draken sakta tagit ett par nedhukade steg
framåt satte den sig ner på baktassarna. Den tittade på
Ingrid och sedan på Iah och lade huvudet på sned.
Draken funderade på nytt över vad den skulle göra.
När Ingrid tog ett steg mot draken skickade den en
mindre eldsflamma mot en vikskärm i papp som
började glöda och röken spreds. På golvet kurade
draken ihop sig med fjällen resta och svansen rakt upp.
Den såg ut som en hund som reste ragg. Inandningen
fick den att bli nästan dubbelt så stor, för att sedan
krympa till sin ursprungliga storlek igen.
Den silverglänsande draken hade en guldfärgad rand
på vardera sidan och en aprikosfärgad,
pärlemorskimrande mage som skymtade fram när den
sköt rygg.
“Ssså dum”, lät det från draken innan den sprang tätt
förbi deras ben och hukande rusade vidare mot de inre
ordenssalarna.
“Kallade draken oss just för dumma?” frågade Ingrid.
Hon rynkade pannan och skyndade efter draken.
Den hade ungefär lika stor kropp som en vanlig katt,
men dess långsmala hals och svans gjorde den mer än
dubbelt så lång. Eldsflamman som den skickade ut ur

sitt skära gap var gott och väl lika lång som draken
själv.
“Den kommer att elda upp alla gamla ovärderliga
saker om vi inte stoppar den”, sade Ingrid och drog
springande med sig Iah.
De följde efter draken som vände sig om och såg sig
över axeln på de två som förföljde den. Sylvassa tänder
glimmade fram när den gjorde en ful grimas och väste
mot Iah. Ljudet var märkligt likt vatten som fräsande
och bubblande kokade över på en spisplatta.
Mattan på golvet var tjock och gav drakens klor bra
fäste när den sprang iväg från de två som jagade den
genom sal efter sal. Den vände sig om för att med
jämna mellanrum blänga på sina förföljare.
Alla de fina gamla medaljer, uniformer och
takförgyllningar som skymtade förbi medan de sprang
efter draken skulle snart vara ett minne blott om den
satte eld på någon gardin eller matta med sina
eldsflammor.
“Var kom den där draken ifrån?” frågade Iah.
“Hur ska vi få stopp på draken?” undrade Ingrid. “Det
känns mer akut just nu.”
Draken betonade det som sagts med ett flin och en
illrosa eldtunga.
“Vi måste helt enkelt få ut den ur slottet. Resten får vi
lösa sedan”, svarade Iah. “Den kommer att sätta eld på
något snart om vi inte får ut den. Väldigt snabbt.”
Draken försökte vända och springa åt andra hållet
igen. När den såg att de två människorna blockerade

vägen snodde den runt och fortsatte allt längre in i
slottet.
“Det är nästan som om den försöker valla oss”, sade
Ingrid flåsande.
I den fjärde salen var de nästan ifatt draken. Ingrids
utsträckta fingrar nådde drakens svanstipp. Precis då
hon skulle hugga tag i den gjorde draken ett
snedsprång från mattan och slank istället in under det
långa bordet. Där försvann den ur sikte mellan
stolarna. Den svart- och silvermönstrade duken dolde
draken trots att de lutade sig ner för att få en skymt av
den. En eldsflamma sköt fram ur dunklet under bordet
och fick guldet på armstödet som tillhörde stolen vid
ena bordsänden att svartna. Ett morrande under

bordet följde och talade med all önskvärd tydlighet om
att draken var väldigt missnöjd med att bli jagad.
“Sssluta!” väste den.
Iah klev över avspärrningen och Ingrid smet in under.
Hon ritade två bågar i luften och visade med gester att
de skulle smyga. Vännerna rundade bordet från var sitt
håll. När de båda möttes vid mitten föll drakens svans
ut mellan två stolar.
Ingrid och Iah slängde sig samtidigt över
draksvansen. Det var Ingrid som fick grepp först och
höll fast den med båda händerna. Ett ilsket tjut hördes:
“För bövelen, vilka ssskurkar!” fräste draken.
Ett ljud på andra sidan bordet fick Ingrid och Iah att
rycka till. Draken tog direkt chansen att slita loss
svansen och med ett kluckande skratt slank den iväg.
“Där fick ni!” kvittrade draken och rusade fram
mellan stolsbenen under bordet.
Med en dov duns krockade den med ett av dem och
en av stolarna välte. Draken nådde dubbeldörrarna vid
motsatta väggen. Med ett litet fräsande utfall mot Iah
och en knuff mot Ingrids lår försökte den skilja de två
vännerna åt, men utan att lyckas.
En av dubbeldörrarna öppnades på glänt. Med bara
ett ögonblicks tvekan slank draken in i springan som
öppnats. Dörren slog igen med en smäll. Ett vrål hördes
på andra sidan.
När Ingrid hunnit fram och ryckte i dörren var den
låst. Trots brandlarmets skarpa signaler kunde de i
pauserna höra dämpade dunsar, gnyenden och

grymtningar på andra sidan. En hård knuff från
insidan fick dörren att skallra på de gamla gångjärnen.
När de knackade på var det ingen som öppnade.
Grymtandena upphörde direkt.
“Humpfh”, hördes det från draken, vilket följdes av ett
halvkvävt muttrande och ett tjut, som utan tvekan kom
från en människa. Ingrid hade pressat ena örat mot
dörren och stoppade fingret i det andra för att försöka
höra.
“Drakeländet hade rymt igen. Den blev upptäckt av
några besökare och drog igång brandlarmet. Vi måste
få undan den”, sade en mörk mansröst.
“Jag hämtar nyckeln”, svarade en skarp och hes
kvinnoröst.
Högljutt tjatter från draken trängde igenom dörren.
Ingrid undrade om ens de på andra sidan dörren
kunde urskilja orden i det rasande tempo som draken
pratade i.
Ingrid ansträngde sig till det yttersta för att höra vad
som hände på andra sidan dörren. Det var svårt att
höra i de korta pauserna mellan larmets tjut. Det hon
hörde lät mest som duns-släp-duns-släp. Ljudet fick
henne att tänka på en pirat som släpade sitt träben. En
dämpad svordom var det sista Ingrid kunde urskilja.
Det var tur att det var rätt mycket paus och rätt lite tjut
på det här slottets brandlarm.
En gäll röst bakom dem fick både Ingrid och Iah att
snurra runt.

“Varför är ni kvar här? Var snälla och följ med mig på
en gång”, sade en av slottets guider och rynkade
ögonbrynen. Iah nickade och började gå mot dörren de
kommit in genom, men Ingrid rörde sig inte.
“Men jag såg ’någon’ gå in här och sedan gick dörren i
lås”, protesterade hon med en harkling.
“De på kansliet ansvarar för sin egen utrymning och
ni måste verkligen gå ut nu”, svarade guiden.
“All personal, allmänt utrop: Det har synts öppen eld i
Ordenssalarna. Utrym skyndsamt. Jag upprepar:
Utrym skyndsamt. Brandkåren är på väg”, lät det ur
komradion i guidens hand. “Var snälla och gå nu”,
vädjade guiden. “Vi måste gå ut direkt. Det är farligt
att vara här och brandkåren kommer snart.”
Guiden tog ett steg närmare dörren.
“Ja, men …”, försökte Ingrid.
Plötsligt slogs dörren upp och en person kom ut.
“Ut. Nu”, beordrade han med barsk röst och pekade
mot dörren.
Ingrid tänkte protestera, men den skarpa blicken
under mannens rynkade ögonbryn fick henne att
stänga munnen och följa med utan några fler protester.
Hon såg på den oklanderligt klädde mannens konstigt
hopskrynklade ärm under en hårt knuten hand. Han
luktade av bränt ylletyg.
Efter mannen, som en surare variant av en skugga,
klampade en äldre kvinna i mörkblå dräkt och
stålgrått hår i stram uppsättning.

“Du som hittar så bra här, finns det något sätt vi kan
komma undan dem på?” viskade Ingrid till Iah, som
bara skakade på huvudet.
De föstes bestämt och i tät formation tillbaka genom
salarna där de hade jagat draken. Ingrid knöt
händerna, men började gå nedför den stora
slottstrappan. Valven i det enormt höga taket förstärkte
ekot av stegen. Gruppen skyndade vidare med guiden
först, den griniga äldre kvinnan gick vid sidan om dem
och den barske mannen sist. De föstes framåt lika
effektivt som två får omringade av tre vältränade
vallhundar. Guiden var något mellanting mellan
vallande och vallad. Genom dörren till Västra valvet
gick de ut i det skarpa ljuset på borggården.
En doft av torkande regn och våt sten mötte dem.
Guiden skyndade iväg mot de andra som bar
slottspersonalens uniform. Hon såg lättad ut. Alla,
både besökare, personal och högvakten, såg sig
omkring. Alla utom mannen som dykt upp genom
dörren där draken smitit in. Han stod helt stilla och
sökte med blicken efter någon i folkhavet. Ingrid tyckte
att de andra verkade ordentligt skärrade, medan han
mest såg irriterad ut. Högra handens fingrar trummade
oupphörligen mot hans ben.
Mannen höll sig i närheten av Iah och Ingrid när de
rörde sig genom folkmassan. Det kunde inte vara en
slump att han alltid var nära oavsett hur de gick bland
alla människor. Han såg inte direkt på dem, utan hade

en min av irriterat missnöje, med hårt
sammanpressade läppar. De trängde sig förbi alla
nyfikna personer som samlats på yttre borggården. När
de kommit till utkanten av slottsområdet
sammanstrålade mannen med den äldre damen igen.
De två pratade tyst och snabbt med varandra. Efter en
stund vände de sig samtidigt mot Iah och Ingrid. Iah
stod med ryggen åt det hållet. Hon hade ingen chans
att se dem när de marscherade genom folkmassan
fram till dem.
“Jag vet att ni kom ut sist från byggnaden. Jag vill
bara försäkra mig om att ni inte blivit skadade av
röken på något sätt”, sade den äldre damen.
Iah ryckte till när hon hörde rösten. Den äldre damen
hade en mycket stram frisyr. Sättet hon plutade med
läpparna på fick det att se ut som om hon hellre hade
rökt en cigarett än pratat med dem.
Den barske mannen såg om möjligt ännu mer
bestämd ut när han förde iväg Ingrid med en hand på
hennes rygg. Han förde henne tillbaka genom
folkmassans utkant. Damen kom tätt efter och tog sig
fram mellan människorna med ett fast grepp om Iahs
armbåge. De tog sikte mot slottets kommendantsflygel.
Den barske mannen stelnade till. En person i
folkmassan stack ut, då han inte såg mot slottet och de
annalkande brandbilarna, utan rakt på de fyra som
avlägsnade sig. Mannen hade en obehagligt stirrande
blick som fixerade sig vid Ingrid efter att först ha vilat

på herrn som höll i henne. En glatt pladdrande
turistgrupp passerade mellan dem och mannen. När de
gått vidare var han borta. Mannen skärpte sitt grepp
om Ingrid och såg ut att rysa till.
Allas rörelser följdes av drakens skarpa blick där den
satt i ett fönster på tredje våningen. De två kvinnorna
leddes raskt och bestämt in i byggnaden och genom
den lilla butiken. Där hade varken personal eller
besökare jagats ut. Gruppen på fyra passerade förbi
alla vackra saker och styrde stegen mot en liten, vit
dörr längst in.
“Dam af Ståhlgråå”, sade den barske herrn och
nickade menande mot den andra dörren i rummet som
de just kommit in i.
Hon ställde sig framför dörren med händerna i
sidorna. Det var en bastant äldre kvinna vars många
och djupa rynkor runt munnen framhävdes av hennes
hårt hopsnörpta läppar. Hon såg ut som om hon just
tvingats tugga i sig frukterna från ett halvt
rönnbärsträd.
Ingrid tittade sig omkring i rummet. Det var
halvdunkelt och luktade av damm och tvålar från de
pappkartonger som stod på hyllorna. Blandningen av
de olika tvålarna gav den instängda luften en tung doft
av olika parfymer.
“Det är obehagligt att vara instängd i det här
överbelamrade lagret”, viskade Iah till sin vän.
Ingrid kramade hennes hand som svar.

“Ni gick inte ut trots att brandlarmet gick och ni
lyssnade inte när ni blev tillsagda att gå ut. Det finns
risk för att ni har skadats av röken. Sådant kan ge
väldigt konstiga hallucinationer så att man tror att
man sett saker som inte finns”, sade mannen.
“Som drakar?” frågade Iah.
“Som vad som helst som inte finns”, svarade Dam af
Ståhlgråå vasst.
Hon tystnade efter en blick från den barske herrn.
“Jag vill bara försäkra mig om att ni inte mår dåligt
och tror att ni har sett något konstigt på grund av
röken ni kan ha andats in. Har ni inte gjort det så kan
ni gå. Om ni på något sätt riskerar att ha lidit skada av
röken är vi ju skyldiga att ta hand om er”, sade han
med ett menande ansiktsuttryck.
Han betonade speciellt de sista fyra orden och
stannade upp mellan varje stavelse. Iah och Ingrid
skakade båda på huvudet efter att de tyst utbytt
blickar.
“Vi mår bra”, sade Iah. “Vi andades inte in så mycket
rök att vi såg något som inte fanns. Såg knappt någon
rök alls faktiskt.”
Ett rasslande på den översta hyllan fick samtliga fyra
att rycka till. Papper prasslade lätt som om någon
försökte smyga på de stora bruna kartongerna.
“Det är nog ändå bäst att ni går härifrån så att ni
slipper ifrån folkmassan och får lite frisk luft”, fortsatte
den barske herrn samtidigt som han öppnade dörren

från lagret till butiken igen. Han tog ett steg åt sidan så
att de kunde lämna rummet. Från att ha planerat att
hålla dem kvar verkade det nu som om han inte kunde
bli av med dem fort nog. Han såg gång på gång mot
kartongerna på hyllan medan han skyndade på dem.
Så fort de hade kommit ut ur butiken gick han förbi
dem och ställde sig vid den av de två ytterdörrarna
som vette mot borggården och blängde menande på
dem med korslagda armar.
Ingrid och Iah tittade på honom och sedan på
varandra. De valde att gå ut genom den dörr som
ledde dem bort från borggården. När de kommit ut ur
den svängda byggnaden såg de sig om. Tjejerna mötte
den barske herrns skarpa blick genom dörren som höll
på att stängas. Åsynen av honom fick dem att skynda
sig förbi Storkyrkans gula väggar. Stegen förde dem
nedför Storkyrkobrinken mot Västerlånggatan. Gatans
ojämna stenar fick deras steg att klicka när de
skyndade iväg. Efter ett par kvarter vek de av åt
vänster mot sitt favoritcafé. Ingrid och Iah stannade vid
dörren och först nu vågade de se sig om igen.
“Åh, så skönt att vara av med hans sura blängande”,
sade Iah.
Ingrid nickade.
“Ska vi ta en kopp te?” frågade hon.
Nu var det Iahs tur att nicka. När de gått in på caféet
och beställt varsin stor kopp med lapsang-te, en bulle
till Iah och en maräng till Ingrid, sjönk de ner i

fåtöljerna av slitet läder bredvid kassan. Det fanns inga
andra människor där just då, så de kunde sitta vid sitt
vanliga bord. Den alltid lika vänliga tjejen bakom
disken försvann in i köket och började stöka omkring
där. Iah och Ingrid lämnades ensamma med sina
funderingar.
“Vad var det som hände egentligen?” frågade Ingrid.
“Jag tror inte alls på det där med att röken fick oss att
se saker”, svarade Iah.
“Det gör nog inte jag heller”, sade Ingrid. “Det låter
inte logiskt att lite rök från helt vanliga gamla möbler,
gardiner, papp eller vad det nu kan ha varit skulle få
oss båda två att se just en drake.”
“Ja. Eller nej, menar jag så klart. Det är inte logiskt.
Om en av oss sett en drake och den andra grönprickiga
smågrisar som flög omkring så hade det varit
annorlunda”, fortsatte Iah. “Om vi jämför hur vi tyckte
att draken såg ut så får vi se om vi tycker lika?”
föreslog Ingrid. “Om vi tittar på bilderna från
Ordenssalarna har vi något att jämföra storleken med”,
avslutade hon och tog upp mobilen ur väskan.
De började titta igenom bilder på medaljer och ordnar
i glasmontrar. När de kom till den sjätte bilden
stelnade de båda till. Bredvid montern, på det foto de
tittade på, syntes den gröna gardinen som täckte
fönstren i Vasaordenssalen. Där, i glipan mellan de
fördragna gardinerna, skymtade både en draksvans
och ett metalliskt glänsande, fjällprytt drakhuvud som

såg på dem från skärmen, med uppspärrade näsborrar
och plirande ögon.
“Det var definitivt inte någon rök som fick oss att se
den där draken”, sade Ingrid.
“Vad gör vi nu?” frågade Iah och tittade på Ingrid.

Du gillar kanske också…

  • Silverspegelns hemlighet (del 2) Ingrid Tosteberg

    150 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Stendrottningens hemlighet (del 1) Ingrid Tosteberg – inbunden

    150 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg