De Frostfödda Emanuel Forsell

100 kr inkl. moms.

Odens väg till makten, gestaltat i en halv-apokalyptisk värld med mycket svart humor och grimdark-influenser.

Maktens runor ristas i blod.

Vänskap byts mot dolkhugg och pennor byts mot vässat stål när flera öden flätas samman. Gwyn Lordar tittar ner på sin fars döda kropp. Hertigdömet Fyrdham står utan regent och i en annan tid hade hon som förstfödd varit den rättmätige tronföljaren. Men nu blåser nya, dödliga vindar. Brutna löften och lik väntar.

Odár Baléyg samlar sina styrkor. Hans allierade har vänt honom ryggen och nu återstår en enda, blodig väg framåt. Världscirkelns tron ska bli hans. Krigets trummor ljuder över haven. När mörkret lagt sig över världen skall Fimbuls visa åter sjungas i natten.

20 i lager

Kategorier: , ,

Beskrivning

Nornorna sjöng fyra sånger den natten. 

En tyst sång, som en tråd vävd av det som ville skrikas ut men som kvävts till en ynklig viskning. 

En död sång, som en vaggvisa för den som bönat om att slippa livets omfamning men allt för sent ångrat sitt val. 

En sång av blod, som en hälsning till det som snart skulle slita sig lös från sina bojor och tvinga ner världen på knä. 

En sista sång, som ett järtecken skvallrandes att efter den natten skulle ingenting bli som det en gång varit. 

Regnet smattrade hårt mot marken. 

“Höst”, muttrade Brokk och drog rocken tätare om sig. “Den mest onödiga av årstider.” 

Han släpade sig fram längs en slingrande stig på Nifelbergens västra branter. Vägen framför honom var inte mer än två knytnävar bred och de senaste dagarnas regnande hade gjort allting blött, halt och förrädiskt. Han sneglade över axeln och såg konturerna av karavanen en bit där nere i dalen. En varm sommardag hade hästarna burit dem nästan hela vägen upp. Han hade kunnat sitta nedsjunken i en bekväm vagn, vinglaset i ena handen och flaskan i den andra. Solstrålar, fågelsång och en gnutta värdighet. 

“Värdighet”, muttrade han och fortsatte sin väg framåt, nu mer klättrandes än gåendes, “har aldrig byggt några imperier.” Runt honom bredde Nifelmassivets mäktiga landskap ut sig, en järngrå kuliss mot den regntunga himlen. Berg reste sig som jättar ur marken, skar igenom molntäcket och slutade som snötäckta spetsar i skyarna. Brokk torkade pannan med rockärmen och fortsatte uppåt. Ju längre upp för berget han kom, desto lösare blev marken under honom, en blandning av gyttja och rullsten. Han tappade fästet, föll ner med knäet i marken och hörde hur lösa stenar lossnade och störtade nedåt. Med ett stön tvingade han sig upp igen, och svärandes tyst kravlade han sig högre och högre upp på berget. 

Efter vad som kändes som en evighet hördes äntligen det bekanta ljudet av hammarslag. 

Snart kunde han häva sig upp över den sista branten och tumla ut på en vidsträckt platå av nattsvart granitsten. Ögonen var grumliga av smuts och regn, men det som uppenbarade sig framför honom hade en blind man kunnat se. Det var som att någon slagit sönder toppen av berget med en jättelik yxa. I dess ställe fanns nu ett schakt, säkert hundra meter brett och femtio meter högt, gapande stort som en öppen mun. Stegar och träställningar täckte delar av bergväggen, men resten av den fuktmörka stenen låg blottad mot världen. 

“Mäster Brokk!” hördes en glad röst. Förmannen kom ut ur ett av tälten och skyndade mot honom med ett stort leende över ansiktet “Vailor!” ropade Brokk lyriskt. “Schaktet. Det … Det är …” “Stort, eller hur?” 

Förmannen drog av sig en smutsig handske, torkade handen mot byxbenet och sträckte fram den för att hälsa. 

“Kalla mig Vai.”

“Inte stort”, sade Brokk och kramade mannens svettblöta hand utan att släppa blicken från det jättelika hålet i berget. “Enormt. Ni måste ha rivit halva Nifel.” 

Vai satte händerna i sidan och nickade. 

“Ja, det känns så, i alla fall. Grabbarna har jobbat hårt.” Han sänkte blicken och tittade ner mot Brokks genomdränkta kläder. “Vill ni vila er först, mäster?” 

“Nej, nej.” Brokk viftade avfärdande med handen och ruskade av sig sin förvånade min. “Jag har inte tänkt att stanna länge. Ni ville visa något?” Han torkade sitt ansikte med baksidan av handen. “Något som inte kunde vänta?” 

Ett leende smög upp i Vais mungipa. 

“Det stämmer. Följ efter mig, mäster.” 

Brokk följde efter förmannen som snabbt sicksackade sig fram genom ett myller av tältdukar, vattenfyllda vagnspår och stora träkärror, lastade till brädden med brutna stenblock. 

“Skall vi långt in?” ropade Brokk och skyndade efter honom in genom schaktet, nästan snubblandes över en djup reva i marken där en klar ström av vatten rann på sin väg ut över bergskanten. 

“Hela vägen in!” ropade Vai över axeln. 

Omvärldens ljus och ljud lämnades bakom dem. Susandet av höstvinden tonades ut och försvann, det starka solljuset blektes bort och marken under deras fötter blev till hård sten. Tända oljelampor stod tätt utplacerade och spred ett smältgult ljus i bergets korridor. De gav luften en doft av varmt paraffin och fick alla skuggor att bli långa och spetsiga. 

“Hur många arbetar här?” frågade Brokk, medveten om att det antagligen varit han själv eller hans bror som bestämt storleken på arbetsstyrkan någon gång i tiden 

“Vi var fyra hundra, mäster Brokk.” 

Vai skyndade vant genom gångarna, pekade ut luriga hål i marken eller vassa stenar som stack ut ur bergväggen. 

”Men det är ett farligt yrke. Vissa av dem … ja, ni vet.” 

“Jo, jag vet”, svarade Brokk, andfådd av att hålla jämna steg med förmannen. 

Framför dem delade sig vägen. Ett stort valv var uthugget i berget, med säkert tio tunnlar som försvann åt varsitt håll genom berget. Vissa såg ut att leta sig uppåt medan andra försvann rakt ner i branta schakt. 

“Här arbetade vi i nästan ett år”, sade Vai och pekade mot en av tunnlarna. “Trodde verkligen att vi var något stort på spåren. Trodde att Skaparen gömt en guldådra långt därinne, men …” Vai slog ner blicken. “Till sist var det bara kalksten. En besvikelse. Tog hårt på oss, får jag erkänna.” 

“Jag förstår”, sade Brokk. Han sträckte på sig och höjde ett ögonbryn. “Men de andra tunnlarna då?” 

Vai sneglade över axeln och höjde plötsligt tempot igen när han tog fart mot tunneln som låg gömd allra längst ner i valvet. 

“Jag skall visa dig.” 

Tunneln de gick i var kvävande trång, knappt tillräckligt stor för två man att gå bredvid varandra. Vai som var både lång och bred fick huka sig djupt ner när han skyndade fram. Oljelamporna stod mindre tätt här inne, med storafläckar av dunkelt mörker som inte ljuset förmådde jaga undan. 

“Vi hade inte några stora förhoppningar här!” ropade Vai över axeln. “Men vi behövde rotera manskapet och vi hade hittat spår av blodsten och rosenkvarts, så vi lät arbetet fortsätta tills vidare.” 

“Blodsten?” ropade Brokk andfått. “Hur mycket? De betalar dyrt för dem i Faraz.” 

“En knapp vagnsfull”, sade Vai och stannade till. “Fina stenar, men små. Gå försiktigt här.

Framför dem försvann marken ner i en djup ravin och en improviserad hängbro ledde fram till nästa avsats. Täta rader av mörka plankor hade bundits samman av tjockt fiberrep, fäst med nerslagna kilar i båda

ändarna. Under bron hördes ett svagt, porlande ljud, men ljuset letade sig inte ner i ravinens kompakta mörker. 

Vai och tog ett steg ut på bron som knarrade missnöjt till svar. “Det här är Svartflodens källa. Den börjar här och sedan rinner den hela vägen till Fyrdham och västerhavet.” 

“Fascinerande”, sade Brokk, klev försiktigt efter Vai ut på bron och grep tag hårt om fiberrepen, som om det var de sista spillrorna av ett sjunkande skepp. 

För att vara en dhannér var han inte särskilt förtjust i höjder, något hans bror aldrig missade en chans att påminna honom om. Bron sviktade lite och deras rörelser fick den att gunga obehagligt i sidled. 

“När vi nådde ravinen så hade vi bestämt oss för att stänga den här utgrävningen!” ropade Vai över axeln. “Det var inte lönt att göra sig allt besvär att frakta utrustning och människor över bron.” 

“Vad fick er att ändra er?” frågade Brokk och försökte att inte titta neråt. “Svavelkis.” 

Vai pekade mot en ljus fläck som gnistrade i taket, knappt märkbar om man inte tittade rakt mot den. 

“Den fattiga mannens guld.” 

“Svavelkis?” Brokk rynkade på näsan. “Det är värdelöst. Inte ens marknaderna öster om Faraz vill ha det.” 

“Självklart är det värdelöst”, sade Vai och närmade sig slutet på bron. “Det är bara svavel och järn.” 

Han tog ett språng ut på fast mark och vände sig mot Brokk med ett snett leende. 

“Men det innebär att berget är mjukare här. Mjukare, och mer benäget att dölja riktiga ädelstenar.” Han sträckte ut en hand och hjälpte Brokk det sista steget. “Så vi fortsatte att gräva, mäster.” 

Brokk kände sin puls höjas. 

“Hittade ni dem? Fanns det ädelstenar i berget?” 

“Uppriktigt talat …”

Vai fortsatte in genom tunneln som ledde dem ännu djupare ner i berget, hukandes djupt för att inte slå i vassa, utstickande stenar ovanför. “Så vet jag inte vad det är vi har hittat. Men det är stort, och det liknar inget jag har sett innan.” 

En tjock trädörr uppenbarade sig i tunneln, förstärkt med plåtbeslag och med gångjärnen fästa på metallkilar som stack ut ur berget. Det var en dörr som inte hade skämt ut sig på en av de kungliga fästningarna i norr. Brokk borstade grått stendamm ur skägget. 

“Varför har ni stängt tunneln? Det här känns inte direkt som en plats där man behöver vara rädd för att någon skulle ta sig in.” 

Vai fiskade upp en skramlande nyckelknippa ur fickan. 

“Inte ta sig in”, sade han dämpat och låste upp två tjocka hänglås med olika nycklar. “Ta sig ut. Välkommen till berget, mäster.” Vai lade en axel mot dörren och tryckte till. På andra sidan öppnade sig en ny värld. 

Ett jättelikt, sfäriskt hålrum i berget bredde ut sig framför dem. Bergsväggarna där inne täcktes av höga träställningar med stegar och lyftschakt som löpte mellan våningsplanen. Ljudet av hammarslag fyllde luften, hårda stötar av sten mot metall. Barska order och otåliga uppmaningar från de otaliga mängder män som tycktes föra en intensiv strid mot berget. Större delen av marken framför dem var upptagen med rader av vagnar, fyllda till brädden med sten och bergkross. 

Brokk lyfte sakta blicken uppåt. Det var minst hundra meter upp till taket, kanske ännu mer, och han insåg hur djupt ner i Nifel de måste ha tagit sig. Över de delar av berget som inte täcktes av träställningarna så 

glimrade istället stora sjok av svavelkis, reflekterande det varmgula skenet från hundratals oljelampor som en jättelik kristallkrona. “Imponerande”, medgav han. 

“Det mesta av det här inte vårt verk”, sade Vai. “Större delen av hålrummet fanns redan när vi kom.”

Han pekade uppåt, mot en nästan osynlig smal springa av ljus som letade sig in genom taket. 

“Det är hål i berget”, sade han. “Om våren, när snön smälter, så lär det vara ett mäktigt vattenfall där vi står nu. Det är det som har lakat ur berget.” 

“Så Svartfloden börjar egentligen längst där uppe?” frågade Brokk. “Precis”, sade Vai och torkade sin panna med baksidan av skjortärmen. “Kom. Det är alldeles här framme.” 

Vai sicksackade vant genom arbetsplatsen, tog ett stort kliv upp på en av ställningarna och fortsatte på den tills de var allra längst in i hålrummet. “Jag skall vara ärlig”, sade han och stannade till bakom ett tjockt läderskynke, till synes provisoriskt upphängt för att dölja det som var där bakom. 

“Jag var helt allvarlig när jag sade att jag inte visste vad det var vi hittat. Vi … Eller jag, trodde att det var metall. En legering, kanske, det finns ju varma källor i närheten.” 

“Men?” fortsatte Brokk och rynkade pannan. 

“Men det är ingen legering”, sade Vai lågt. “Och vissa av männen …” “Vissa av männen?” 

“De vill inte jobba här nere.” 

Nu viskade Vai nästan, så lågt som det gick för att ändå överrösta mullret av hammarslag. 

“De säger att berget talar till dem. Att det sjunger.” 

“Att det sjunger?” Brokk tog ett djupt andetag och drog ett finger mot den nakna bergväggen. “Fascinerande.” 

Vai nickade kort. 

“Ja, men vissa av männen hade svårt att hantera det.” 

“Hur menar du?” 

“De blev oroliga. Några av dem …” Vai suckade och tittade ner. “Jag skall inte ljuga, mäster. De var inte sig själva efter några dagars arbete. De kom ner från ställningarna med en galnings ord på läpparna, och några få av dem värre än så. Vi försökte få sans i dem, men när jag vände ryggen till så hade de försvunnit.” 

Vai pekade mot vägen de kommit ifrån. 

“Bron”, konstaterade Brokk tyst. “Är det därför ni satte dit en dörr tjock som ett bankvalv?” 

“Ja”, medgav Vai och sänkte blicken igen. 

“Och resten av dem?” 

“Nu jobbar vi i skift. Ingen jobbar längre än en halv dag här nere åt gången. Vi hoppas ha frilagt fyndet innan årets slut.” Vai lade en hand om läderskynket och den strama minen vreds upp till ett leende. “Vill ni se det med egna ögon, mäster? Om ni inte är rädd för att tappa förståndet?” 

“Gärna”, sade Brokk, torkade några svettdroppar ur ögonen och skrattade för sig själv. “En dhannér kan inte bli mer galen än han redan är. Visa mig.” 

Vai nickade kort och drog undan läderskynket. 

Utrymmet bakom skynket var litet. Inte mer än några meter från där de stod tog bergväggen vid. Ytan var grov, nästan räfflad, och uppdelad i tusentals småflagor som fladdrade som färska löv i en svag vind. Brokk växlade en kort blick med Vai och tog ett steg framåt. 

“Vad är det?” frågade han och stannade knappt en armlängd från väggen. Flagorna gnistrade som att de var blöta, med en yta som påminde om smält krom. 

“Jag hade hoppats att du skulle berätta för oss”, sade Vai lågt. “Vi vet inte vad det är. Jag har aldrig sett något som liknar det. Inte hört något heller, för den delen. Det är ju tradition att namnge nya mineraler, så i brist på något bättre så kallar vi det för Miranda.” 

“Miranda … Ett vackert namn.” 

Brokk gick närmare, ansiktet nästan tryckt mot berget. Han anade ett svagt ljud när flagornafladdrade, med dova, rytmiska toner. “Kan det …?” mumlade han för sig själv. 

Världen hade försvunnit runt honom som ett släckt ljus, allt han såg var flagornas dans. 

“Är det du?” viskade han, lade örat emot och inbillade sig att ljudet fanns där. 

Ljudet han sökt i över fyrtio år. Han bad en tyst bön till urberget och lade handen mot bergväggen. 

Då hörde han det. En melodi. 

Den melodin. 

“Fergul”, viskade han tyst. “Vi hittade dig.” 

“Vad sade du, mäster?” 

“Bagg!” utbrast Brokk och ryckte undan handen. Han vände sig mot Vai och bet nervöst på sin läpp. “Skicka bud till Viktoria Bagg. Säg till henne att börja leta. Omgående!” 

“Börja leta”, upprepade Vai och skrev stressat på ett litet block. “Och hon kommer att förstå?” 

“Mer än väl”, svarade Brokk snabbt. “Och hämta min bror! Hitta Eitri och säg åt honom att ta sig hit, nu! Säg åt honom att vi har hittat den.” “Självklart, mäster!” utbrast Vai och tog två snabba steg bort, men stannade tvärt. “Men vad mer skall jag säga till mäster Eitri? Er bror kan vara … svårövertalad.” 

Brokk tittade ner mot marken. 

“Säg till honom”, sade han med mörk röst och vände sakta blicken uppåt, “att vi har hittat vägen till Asgård.”

Du gillar kanske också…

  • Mordiska väsen novellantologi EBOK

    50 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Otäcka kvinnor novellantologi EBOK

    50 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg