Otäcka kvinnor novellantologi

200 kr inkl. moms.

En samling korta skräckberättelser skrivna av olika författare. Möt nordiska väsen, häxor, ondskefulla barn, utomjordingar och olika naturväsen. Feelbad när den är som bäst. 

98 i lager (kan restnoteras)

Beskrivning

I Otäcka kvinnor bjuder nitton kvinnliga författare på ett smörgåsbord med allsköns skräckisar. Varje novell har sin egen smak och sitt eget språk. Författarna har tillsammans skapat en samling utan lyckliga slut. Det är mörker och ondska. Rått, bestialiskt och blodigt. Vågar du läsa? Under recensionerna kan du läsa novellen Hunger av Helen Lindholm. 

Innehållsförteckning:

Lizette Lindskog: Bröllop vid sjön Frida Windelhed: Famulus Yvonne Undin: De Animantibus subterraneis Hanna Drammeh: Skriket från sjön Malin Leijon: Nycklarna Sandra Nordqvist: Mörkrets tjärn Petra Revenue: Carl Boris Gutafssons LOGGBOK Madelene Lundvall: Vanföreställningar Malin V Olsson: Helvetesdansen Pernilla Lindgren: En hjälpande hand Sofi Poulsen: Diana Ingbritt Wik: Strax före Alla helgons dag Emma Isaksson: Äppelgården Evalotta Belin: Förmildrande omständigheter Marie Metso: Det som lever under ytan Katarina Brolin: Blodsband Beatrice Tyrenberg: Märit  Helen Lindholm: Hunger
Annah Oj: Nattens öga

angelicas bokhylla ger Otäcka kvinnor 5 av 5:
Riktigt bra skräck ska få dig att känna kalla kårar över ryggen, se dig om över axeln, vilja ha lampan tänd på natten, tveka över om det är värt att gå till badrummet i mörkret. Jag upplever allt detta när jag läser Otäcka kvinnor. Jag gillar skräck. Jag är fascinerad av känslan att känna rädsla och sedan inse att det bara är fiktivt. Med risk för att låta smått galen, men jag gillar att bli lite rädd ibland så länge det inte är verkligt eller något allvarligt, därför är skräck i bok eller film perfekt. För tro mig, i verkliga livet är jag livrädd för mörker, blod, smärta och död vilket jag fick en stor dos av i denna novellsamling. Jag gillade alla novellerna. De flesta skrämde mig verkligen och en del fick mig att sitta och gapa fånigt av förskräckelse för mig själv. Barn och mentalt instabila personer är alltid läskigt i skräckhistorier, de känns så oberäkneliga och impulsiva. Det förekommer i flera av novellerna här och det är också dem som är mest skräckinjagande. Jag blev lika sur varje gång en novell tog slut, jag vill ha mer! Likt Darkness klassiker är det inga lyckliga slut, det här är ren och skär skräck, mörker och ondska. Jag älskade det!

bookishlyfalling ger Otäcka kvinnor 5 av 5:
Antologin inleds med novellen Bröllop vid sjön av Lizette Lindskog och den ger mig rysningar! Jag blev faktiskt förvånad över hur läskig och spännande boken är. Några av mina favoriter från antologin var bland annat Skriket från sjön av Hanna Drammeh som var välskriven och läskig. Nycklarna av Malin Leijon gav mig sådant obehag att jag var väldigt glad över att det bara var en novell och inte något som kommer hända mig själv! Novellen gav mig ångest för huvudkaraktären. Mörkrets tjärn av Sandra Nordqvist var så bra och riktigt hemskt. Grotesk på ett bra sätt! Hunger av Helen Lindholm var också riktigt ruskig och otäckt bra!Otäcka kvinnor är fylld med fasansfulla och skrämmande noveller som du bara måste läsa! Boken är inte för den lättskrämda med livlig fantasi.

Bokugglor ger Otäcka kvinnor 5 av 5:
Den här novellsamlingen var så otroligt bra, jag älskade den! Omslaget matchar definitivt innehållet. Jag brukar inte läsa skräck eftersom jag är så lättskrämd och det kanske inte var en sådan bra ide att läsa vissa av dessa noveller på kvällen för alla var riktigt otäcka, men också riktigt bra! Mina favoriter var, Skriket från sjön av Hanna Drammeh, Nycklarna av Malin Leijon, Diana av Sofie Poulsen och Hunger av Helen Lindholm. Språket i alla novellerna var fint och med riktigt bra miljöbeskrivningar vilket gjorde det lätt att föreställa sig hur allt såg ut. Det gjorde det hela mycket läskigare. Otäcka kvinnor bjöd på en spännande och rysande läsning där alla novellerna fångade mig från första sidan! Rekommenderas varmt!

enkoppoenbok ger Otäcka kvinnor 4+ av 5
Wow!! Här har vi ett gäng riktigt ruggiga skräckhistorier i en osalig blandning. I Otäcka kvinnor ger nitton kvinnliga författare fritt spelrum åt bland annat häxor, ondskefulla barn, utomjordingar, naturväsen och starka kvinnliga karaktärer. Vi bjuds med andra ord på ett smörgåsbord med allsköns skräckisar. Smaskigt värre!! Varje novell har sin egen smak och sitt eget språk. Författarna har tillsammans skapat en samling tvättäkta skräckhistorier och jag ser fram emot att läsa den i fysisk form. Detta är feelbad i bästa kostym!!

mylovedbooks ger Otäcka Kvinnor 4 av 5:
Skrämmande, brutal och bitvis Riktigt omskakande läsning. Spännande och obehaglig rakt igenom! Här är de fem som blev mina personliga favoriter: ”Mörkrets tjärn” av Sandra Nordqvist ”Diana” av Sofi Poulsen ”Strax före Allhelgonahelgen” av Ingbritt Wik ”Äppelgården” av Emma Isaksson ”Märit” av Bestrice Tyrenberg Men övriga noveller var också riktigt bra! Kom på mig själv med att jag var tvungen att pausa med jämna mellanrum då jag tyckte att det var rätt läskigt bitvis. Jag uppskattade att boken var uppbyggd runt väsen! väsen av olika slag har alltid fascinerat mig; så det här var riktigt intressant och obehagligt spännande läsning! Jag kan varmt rekommendera denna novellsamling om du vill ha något riktigt spännande att sätta tänderna i.

mellsgeek skriver:
Otäcka kvinnor är en novellsamling full med mörker, obehag och skrämmande vändningar. Vi får bland annat ta del av en besynnerlig katt, spöken, mystiska nycklar, naturväsen, en livsfarlig skugga, hunger och saker som inte är som man först tror. För er som älskar skräck kan jag verkligen rekommendera Otäcka kvinnor. Vissa noveller fick mig att krama om min filt lite hårdare. Stämningen kunde bli väldigt påtaglig och då var det svårt att sluta läsa, även om jag visste att ett lyckligt slut knappast var att vänta.

my_life_with_books18 skriver:
Vissa sagor är väldigt blodiga, andra mer smygande läskiga. Jobbigast att läsa var de med barn inblandade. Flera av novellerna hade inslag av mental ohälsa. Hur hjärnan kan spela en spratt och få en att göra hemska saker. De noveller jag fastnade lite extra för var: ”Mörkrets tjärn” av #sandranordqvist ”En hjälpande hand” av #pernillalindgren ”Diana” av #sofipoulsen ”Äppelgården” av #emmaisaksson Blodsband” av #katarinabrolin

stinas_boksida skriver:
Med 19 noveller blir det en blandning av långa och korta noveller, men det som är gemensamt med dem, är att de alla är fulla av skräck. Mörker, ondska, blod, rått, nervkittlande, skrämmande och fasansfullt är det vi får. Jag som är lite mörkrädd, valde att läsa på dagtid. Jag gillade dem alla. Vissa av novellerna är svåra att släppa, de var mer skrämmande en andra. Gillar du skräck så rekommenderar jag verkligen denna.

fantastiska_bocker skriver:
Det är mystiskt, mörkt, spännande, nervpirrande och skrämmande. Det som skrämmer mig, är dock inte alltid samma som skrämmer dig. Med olika författare finns det en story för alla. Vissa är lite kortare, andra längre men alla berättelser lockar läsaren till sista ordet.  Såklart fastnar vissa lite mer än andra; Mörkrets tjärn- tror INTE jag kommer bada på någon okänd plats närmaste tiden. En hjälpande hand- en kvinna åker längs en enslig väg och ser ett ensamt flickebarn. Nycklar – Konduktören kollar biljetten och lämnar en nyckel, och den är inte den enda nyckeln som huvudkaraktären mystiskt får. Äppelgården – en klinik som har ett annorlunda sätt att hjälpa kvinnor med ätstörningar. Alla historier är dock fantastiska på sitt eget sätt, vissa är riktigt skruvade och inte för de känsliga. Tänd lampan, drag upp fötterna och börja läsa!

sarasbokhyllor skriver:
Det texterna har gemensamt är att de är kretsar runt det riktigt otäcka. Vi får läsa om en flicka som inte haft några vänner och nu njuter av att ha en vän att leka med. Om ritualer och passion, lust, list och hämnd. Om något som jagar i skogen. Det är på jakt efter kött, människokött. Om en övernattning på Wiks slott, två svägerskor och ett par spöken. Om att få ta emot nycklar. Om fem ungdomar som ger sig ut på en fisketur. Om en man som upplever något särskilt under några dagar i skogen. Om en man och hans hund och något som lurar i mörkret. Om en julfest. Om känslor som måste få komma fram. Om kärlekens och omtankens tid. Om en liten flicka vid vägkanten. Om Diana som söker skydd i en stuga. Om Algot som ska göra iordning kyrkan inför Allhelgonahelgen. Om Tova som kommer till kliniken Äppelgården för att få hjälp att tillfriskna från anorexia. Om en liten flicka och en sjuk mamma. Om en fiolspelande kvinna. Om ett nerbrunnet mentalsjukhus. Om en femåring som lämnas ensam på ön när resten av befolkningen åker på begravning. Om en affärsresa och ett snöoväder. Om en bilresa med en blodig upplösning. Boken innehåller ett målande språk och väjer inte för något. Två berättarperspektiv, vilket jag är svag för, förekommer i Diana. Vissa texter blir favoriter som bland annat Helvetesdansen, En hjälpande hand och Diana, men ingen av texterna lämnar mig oberörd. Det är otäckt och ibland överraskande. Det är rått, bestialiskt och blodigt. Det är varulvar, vålnader och vanföreställningar. Det är spännande och nervkittlande. Läses med fördel i dagsljus, åtminstone om du är lika lättskrämd som undertecknad. Det är ofta riktigt obehagligt och det känns som att en hand kramar om mitt hjärta. Vissa är otäcka på ett psykologiskt plan medan andra flirtar mer med spöken och monster. De förstnämnda skrämmer mig egentligen mest då de känns mer verkliga. Varning! Är du kräsmagad så vill jag förvarna dig att vissa texter är lite jobbiga. Missa inte denna pärla!

 

Hunger av Helen Lindholm ur Otäcka kvinnor

”Beware the rotorblades! Welcome to Saupifjällets Hotel och Spa!”
Julia följde sin chefs råd och bockade sig medan hon sprang i den
starka virvelvinden som helikoptern rörde upp. Mr Hayashi och mr
Arai följde henne i hälarna och när hon stannade, en bra bit från
rotorbladens räckvidd, höll de nästan på att tackla henne i ryggen.
Helikoptern lyfte och knattrade iväg. Ljudet blev svagare och
svagare, tills fjällens absoluta tystnad föll över dem. Snötäcket var
gnistrande vitt så långt ögat nådde, och de kunde se riktigt långt
eftersom hotellet låg nästan vid Saupifjällets topp.
Axel Carling slog ut med armen i en svepande gest för att
understryka upplevelsen av utsikten.
”This is one of the best nature experiences Sweden can offer. You
can only reach this hotel by helicopter and we will be completely
undisturbed. Our firm has rented the whole facility so no one will
bother us for the whole weekend. This afternoon, a gourmet chef
will be flown in to cook Swedish specialities for us. If we want to,
we can use the snowmobiles to look around, there will be spa
facilities for those who wishes to use the sauna or the jacuzzi. The
rest of the time, we can discuss the merger.”
De två japanska affärsmännen såg motvilligt imponerade ut.
Hotellbyggnaden hade ritats så att den skulle passa in i fjällmiljön
med en fasad som målats med järnvitriol. De grå stockarna hade en
finish som påminde om drivved. Julia hade sett foton av interiören
och ingen lyx hade det snålats på. Alpha AB hade abonnerat hela
hotellet och särskilt sagt till om att det inte behövdes finnas någon
personal på plats. Förutom matlagningen skulle de klara sig själva.
Affären som skulle diskuteras var topphemlig och Axel ville att så
få öron som möjligt skulle höra vad de sa.
Axel gick före gruppen, pekade och visade som om han visste allt
om både hotellet och Saupifjället. Julia log för sig själv. Ingen kunde
slå hennes chef på fingrarna när det gällde att förbereda sig. Entrén
var storslagen, säkert fem meter i takhöjd med ett glastak som
släppte in ljus. Väggarna var täckta med jakttroféer, uppstoppade
huvuden av renar och älgar och massor av gigantiska horn. Vid
receptionen stod dessutom en varg och en björn sida vid sida.
Flyktigt undrade Julia hur de skulle ha reagerat på den påtvingade
närheten om de plötsligt börjat leva igen.
”I have your key cards here. Your luggage was delivered yesterday
and has been put in your rooms. I suggest that we freshen up and
meet here again at six o ́clock. The chef should have our dinner
prepared by then.”
Mr Hayashi och hans kollega bugade djupt och gav sig av för att
leta upp sina rum.
Axel vände sig till Julia och log.
”Det går ju bra, det här. Jag tror de blev impade. Det här är väl det
mest exotiska en japan kan tänka sig, mil efter mil utan en människa.
De som bor så trångbott måste tycka att det är speciellt.”
Han kastade en blick på sin Breugetklocka i rostfritt stål.
”Vi har fem timmar på oss innan middagen. Kocken kommer
klockan tre. Vi kan väl ta en titt i köket och kolla läget. Han tar med
sig de råvaror som behövs för weekenden så jag vet inte vad som
finns i skafferiet nu. Det var tydligen flera veckor sedan någon hyrde
stället sist. Inte så konstigt, det är verkligen svindyrt. Det är ju
inget vanligt bed and breakfast vi snackar om här.”
”Ska vi prata affärer efter middagen? Behöver jag förbereda
något?”
”Jag tänkte vi skulle ta det lugnt idag. Imorgon efter frukost ska vi
åka en sväng med snöskotrarna. Då borde de vara lagom glada och
mottagliga för affärssnack efter lunch.”
Axel skrattade till.
”Jag har sett kockens meny. Det kommer att bli top notch med
tonvikt på svenska lyxråvaror. Han tar med älg, ren och hjort,
superfina filéer. Sen blir det fjällröding och harr. Harr förresten –
det har jag aldrig ätit. Löjrom förstås. Hjortron och åkerbär till
dessert. Vi får se till att ta några promenader, annars lär helikoptern
ha svårt att lyfta på måndag!”
”Är spaavdelningen i ordning? Vi kan väl ta och checka den nu
också.”
”Den ska vara i toppskick och de har lämnat beskrivningar på hur
man sätter igång både bastu och jacuzzi. Vet du förresten vad
etiketten säger om att du bastar med oss? Jag vet inte om det är ok
om kvinnor är med männen i sådana situationer. Du kan väl googla
det?”
”Ok, fast det är inte hela världen om jag inte kan basta med er. Ni
får dricka öl och snacka lite killsnack!”
”Öl? Nädu, kocken tar med några lådor IPA från nåt tjusigt
mikrobryggeri som jag inte minns namnet på. Han tar med vin
också. Och saké för säkerhets skull. Vi kanske är de enda i världen
som sköljer ner löjrom med saké.”
De skrattade tillsammans och gick mot köksavdelningen.
”Jadu, här var det verkligen tomt.”
Julia såg på de tomma skafferihyllorna. De gapade lika tomma som
kylen och frysarna.
”Jag är inte förvånad, de tömmer väl allt när det står tomt utifall
det blir strömavbrott och mjöl och torrvaror lockar möss och råttor.
Ingen fara, vi kommer att få allt vi behöver snart. Vad är det som
låter förresten?”
Julia spetsade öronen och hörde vad Axel menade. Det hade börjat
susa i byggnaden, ett märkligt ljud som steg och sjönk.
”Är det vinden? Men det var ju kav lugnt när vi kom.”
Köket hade inga fönster, men eftersom de ändå sett det de ville se
återvände de till entrén. Både Axel och Julia stannade tvärt och
gapade av förvåning. Det stilla landskapet hade ersatts av vita byar
av stickande snö som dansade i vindar så kraftiga att den klena
tallskogen nedanför hotellet nästan vek sig horisontellt. Nu hördes
susandet bättre, starka vindar som fick väggarna att knaka och
rutorna att skallra.
”Jag ska fan mörda den som sa att vädret skulle bli fint hela
helgen”, muttrade Axel mellan sammanbitna tänder.
”Men maten? Hur blir det nu med maten?”
De tomma hyllorna flimrade förbi Julias inre syn.
”Vi … vi får helt enkelt vänta ut stormen och be att få bli
upplockade direkt när det blivit så lugnt att en helikopter kan landa.
Vänta!”
Han gick mot receptionsdisken och in i rummet bakom.
”Det ska finnas en radio”, ropade han över axeln. ”Ibland
försvinner mobiltäckningen så då får man kommunicera via den.
Kom!”
Julia skyndade efter. På en bänk stod mycket riktigt en radio, full
av knappar och vred.
”Vet du hur den funkar?”
”Jag är för fan VD för ett stort, internationellt bolag, jag ska väl
kunna lista ut hur en radio funkar.”
Axel började fingra på knappar och satte på sig hörlurarna, som låg
bredvid. Julia pekade på en lapp som satt uppnålad på väggen.
”Där står det nåt om frekvenser som går till fjällräddningen. Testa
den!”
Axel gjorde tummen upp och fortsatte att greja. Till slut satte han
sig käpprakt upp och greppade mikrofonen.
”Hallå? Hallå, är det fjällräddningen? Vi är på Saupifjällets hotell
och det är storm. Kan ni hjälpa oss att komma härifrån?”
Det verkade som om Axel fått svar för han lyssnade intensivt.
”Men vafan … nåt måste ni kunna göra. Vi kommer inte härifrån.
Ni jobbar ju med sånt här.”
Uppkopplingen verkade brytas för till och med utan egna hörlurar
kunde Julia urskilja det karaktäristiska knastret från en linje utan
mottagning.
”Hallå? Hallå? HALLÅ?”
Till slut gav Axel upp och tog av sig lurarna.
”Vad sa de?”
”De kan inte skicka ut nån i det här vädret, det går inte att flyga
och det är för långt för en räddningsaktion med snöskotrar. De
kommer när vädret tillåter. FAN!”
Han slog näven i bänken så det skallrade och gned sedan sin ömma
hand. Julia tänkte snabbt.
”Det kanske finns snacks eller så i spaavdelningen. Kanske finns
det konservburkar på nåt ställe i köket där vi inte letat. Kom. Vi
måste kolla.”
Personalen hade samvetsgrant plockat undan allt ätbart även i
spaavdelningen. Det enda som fanns var några flaskor Pellegrino,
vatten var värdelöst i deras nuvarande situation.
”Helvete”, muttrade Axel och kastade den gröna plastflaskan i
väggen. Den sprack och det pärlande vattnet flödade skummande
över golvet.
”Det finns inget ätbart på hela jävla hotellet!”
”Men det kan ju inte fortsätta att storma på det här viset hur länge
som helst. Vi får se det här som en bantning”, försökte Julia.
”Du kan tänka dig vad japanerna kommer att tycka. De har blivit
lovade gourmetmat och får ett glas bubbelvatten att festa på. Den
här affären kan vi nog kyssa farväl. FAN!”
Julia såg på klockan.
”De dyker upp i foajén när som helst. Vi får förklara att inte ens
Alpha AB rår över vädret.”
När Axel och Julia återvände till foajén stod redan de två
affärsmännen där och väntade. De såg oroliga ut och Mr Hayasi
pekade på takfönstret.
”Ít ́s a storm. Is it dangerous?”
Axel förklarade på sin felfria Queens English att stormen innebar
att maten blivit försenad. Hjälp var på väg men den kunde inte
komma fram förrän stormen lagt sig. Han bockade sig flera gånger
och bad om ursäkt så grundligt att Julia tyckte att det snarare
liknade rövslickeri än en bön om förlåtelse.
Japanerna stack huvudena tillsammans och talade snabbt på
japanska. Mr Hayasi tog till orda igen.
”Is there no food?”
Axel bugade sig igen innan han svarade.
”I ́m sorry, but here is no food for now. But the chef will come as
soon as he can. Maybe we can use the jacuzzi and the sauna while
we wait for the storm to subside?”
Han hann knappt avsluta meningen innan kristallkronorna i foajén
blinkade till och slocknade. Julia kände hur pulsen ökade.
‘Strömmen har gått! Shit!’ tänkte hon.
Japanerna utbrast i skräckslagna tirader och Axel lyfte händerna i
en gest avsedd att lugna dem. Det funkade sådär.
”Is the electricity gone? What are you going to do about that?”
Mr Hayasi lät uppfodrande. Han var en man som var van att andra
ordnade allt praktiskt och nu spände han ögonen i Axel som såg mer
och mer panikslagen ut.
”There ́s a diesel generator in a building outside, for emergencies.
I will check on it immediately. Julia, hjälp mig för fan.”
De drog sig tillbaka in i radiorummet.
”Jag måste ge mig ut och kolla ifall vi får igång generatorn. Var är
vår packning? Jag måste ha min jacka och boots.”
”Allt vårt bagage ska finnas på rummen. Vi ber dem stanna på sina
rum tills vi fått igång strömmen. Då slipper vi i alla fall deras tjat.
Jag säger till dem medan du klär på dig.”
Det tog ett tag innan de upprörda affärsmännen dragit sig tillbaka,
inte minst för att de verkade anse att en kvinna inte skulle säga åt
dem vad de skulle göra. Julia var alldeles färdig när Axel dök upp.
Han hade klätt på sig sin tjocka dunjacka, rejäla kängor och sina
flotta skinnhandskar.
”Har du inga vantar? Det där är ju handskar som hör hemma på
Stureplan. Du förfryser fingrarna på nolltid i de där.”
”Jag har inga andra. Har liksom glömt min Nordpolenutrustning
hemma. Generatorhuset ska ligga alldeles runt knuten så det ska
inte ta så lång tid. Gå och se ifall radion går på batteri eller om den
också har dött.”
Han öppnade ytterdörren. En vindby slet den ur hans händer och
han fick kämpa för att kunna stänga den bakom sig. Sen var han
borta.
Julia konstaterade lättat att radions lampor fortfarande lyste men
hennes anrop besvarades inte, bara brus kom ur högtalarna och efter
ett tag lutade hon sig tillbaka i stolen och skrek:
”FAN!!”
Det var ingen idé att prova igen, inte nu i alla fall.
När hon såg på klockan blev hon varse att Axel varit borta nästan
en timme. Full av onda aningar skyndade hon sig ut i foajén. Han var
inte där. Det gick inte att se något genom fönstren och hon hade
Axels kamp med ytterdörren i färskt minne och vågade inte öppna
den. Om hon ropade på honom skulle han ändå inte höra något,
vinden vrålade och skulle överrösta alla andra ljud.
Hon vankade fram och tillbaka längs foajéns mjuka, röda matta,
mellan den uppstoppade björnen och det gigantiska älghuvudet,
tills det kändes som om hon snart skulle ha nött upp en stig tvärs
över rummet. Naglarna bets grundligt ner, en ovana hon lagt av med
för länge sen men som nu kändes lugnande.
Julia hoppade högt när ytterdörren öppnades och en kaskad av snö
landade på mattan. Axel stapplade in och sjönk ner på golvet utan
att stänga efter sig. Hon rusade fram för att hjälpa honom på fötter
men, när hon kände den iskalla vinden som förde med sig små,
stickande iskorn, kastade hon sig istället mot dörren och tryckte
igen den.
Axel skakade av köld och var illröd i ansiktet. Han kröp mot
brasan, som dånade i den öppna spisen, och sträckte fram händerna
mot de värmande lågorna. De fåniga handskarna hade han
fortfarande på sig.
”Var har du varit? Jag har nästan oroat ihjäl mig. Hittade du inte
generatorn?”
Det var en uppenbart dum fråga eftersom elektriciteten
fortfarande bara lyste med sin frånvaro. Axel försökte svara men
det gick inte att urskilja vad han försökte stamma fram. Julia
skyndade sig att hämta kuddar och en pläd. När hon stoppat om
honom där han fortfarande låg framför brasan, började hans
skakningar långsamt att avta.
”Jag måste ta av dig handskarna”, sa Julia och började försiktigt dra
i det tunna skinnet.
Axels händer kändes lika kalla och solida som is. Julia flämtade till
av chock när hon såg Axels fingrar. Kritvita fläckar täckte dem och
de hade svullnat så mycket att de liknade knippen av frukostkorvar.
”Axel? Känner du när jag gör så här?”
Hon nöp försiktigt men han skakade på huvudet.
”Nee..eeej”, knarrade han fram.
Julia hoppades att värmen från elden skulle hjälpa. Hon hade ingen
aning om vad hon själv kunde göra.
”Generatorn …”, påminde hon.
”Jag gick vilse. Det är helt vitt där ute, man ser ingenting. Det var
rena turen att jag hittade tillbaka.”
De såg båda upp när en röst avbröt dem. De två affärsmännen stod
i lobbyn, kostymklädda och oklanderliga.
”The power? Why is there no power?”
Mr Hayashi lät irriterad, som om situationen de befann sig I var en
smula irriterande på grund av dålig service, snarare än livsfara. Vare
sig Axel eller Julia orkade svara.
Tre dagar senare
De hade bäddat med filtar, täcken och kuddar framför brasan i
lobbyn. Axels händer var inte längre bortdomnade. De hade svällt
upp så mycket att skinnet sprucket och var nu ilsket röda. Axel
jämrade sig och febern strålade från honom, som från brasan. Julia
hade försökt tvätta hans händer med smält snö, men så fort något ens
snuddade vid den svullna huden skrek han högt.
Affärsmännen hade först envisats med att sova på sina rum, men
allt eftersom kylan spred sig i hotellet verkade brasans värme
lockande. De hade nu bäddat ner sig en bit bort och talade lågt med
varandra, samtidigt som de betraktade Axels febriga yrande.
Julia hade aldrig känt hunger på det här viset förut. De hade inte
haft annat än smält snö att förtära och magen kändes som ett
molande hålrum. Hon hade ingen energi, låg mest och såg in i de
dansande lågorna, för matt för att orka annat. Mr Hayashi hade
försökt beordra henne att ordna mat, ordna el, ordna transport men
hon hade inte ens svarat honom. Det hade räckt med en handgest
mot fönstren och det vita infernot bakom glaset. Stormen visade
inget tecken på att mattas av. Hon hade på allvar börjat överväga att
de kunde dö här.
Julia hade slumrat och när hon vaknade var det märkligt tyst. Det
knäppte stillsamt från brasans glödande kol och hon skyndade sig
att lägga på flera tjocka vedträn. I skenet från den uppflammande
brasan såg hon Axel. Han låg så stilla ut och när hon rörde vid hans
kind var den inte längre feberhet. Hon sjönk ner bland kuddarna,
för trött för att ens orka sörja.
Två dygn senare
Ett smatter av ord på ett främmande språk väckte henne.
Affärsmännen var mitt inne i en livlig diskussion och mr Hayashi
pekade myndigt mot hotellets dörr. Mr Arai hade klätt sig i
vinterkläder och var nu dubbelt så stor i omfång i den fluffiga
dunjackan. De såg att hon vaknat.
”He will go and start the generator. We must have electricity for
the radio”, förklarade mr Hayashi.
Axels död verkade ha fått dem att inse att större saker än
bekvämlighet stod på spel. Och såklart var det underhuggaren som
drog det kortaste strået. Mr Arai såg skräckslagen ut, inne i sin
pälsklädda huva. Julia reste sig och tillsammans öppnade de
ytterdörren. De hade tur – vinden hade blåst bort snön utanför
entrén och mr Hayashi knuffade utan ceremonier ut sin kollega
innan han stängde dörren. Så. Nu var det bara att vänta.
Det var svårt att säga hur mycket tid som gått när inget fanns att
hänga upp den på – utan rutiner, måltider och annat flöt minuterna
samman. Men till slut var det alltför tydligt att mr Arai inte skulle
komma tillbaka. Han hade försvunnit in i stormen och var borta.
Ingen el hade kommit tillbaka, som ett tecken på att han hittat
generatorn. De satt tillsammans, tysta i skenet framför brasan. Och
så var det bara två, tänkte Julia.
Två dygn senare
Julia vaknade av den underbara doften av grillat kött. Huvudet
fylldes av bilder (grillkvällar, restaurangbesök) och munnen av
förväntansfull saliv. Hon slog upp ögonen och förstod först inte vad
hon såg. Vid elden stod mr Hayashi och höll något över lågorna.
Axels kropp låg inte kvar längre.
Sanningen kröp sakta inpå, trots att hon försökte värja sig. Men
hålet i magen värkte mer än någonsin, som om där bodde en levande,
tandförsedd varelse som fått korn på ett byte.
Julia kröp mödosamt fram till mr Hayashi som tyst räckte henne
den köttbit han tillagat. Hon kastade sig över den. Inget hade
någonsin smakat så gott.
Fyra dagar senare
Det av Axel som fanns kvar hade blivit dåligt och när de ändå
försökte äta det så slutade det med kräkningar som de inte hade råd
att utsätta sina försvagade kroppar för. Den kraft som återkommit,
efter att varelsen i magen mättats, var också slut. All ved var
uppeldad och de turades om att kasta in böcker, prydnadsföremål
och bitar av möbler i den öppna spisen. I Julias mage hade
tandvarelsen fått sällskap av en växande känsla av oro. Hon tyckte
inte om de blickar mr Hayashi gav henne när han trodde att hon inte
såg. Hon var en vacker kvinna och van vid att män tittade men det
här var något annat. Mr Hayashi såg inte hennes släta hy och
glänsande hår, och om han såg hennes runda bröst så var det för att
bedöma hur mycket kött de bestod av. Han var hungrig. Det var hon
också.
Ett dygn senare
Hon visste att han skulle komma – det syntes så tydligt i hans
svultna ögon. Julia låtsades sova medan Hayashi reste sig från sitt
kuddbo och försiktigt smög sig närmare. Julia låg alldeles stilla
medan hon undrade vilken metod han valt. De hade inte bytt ett
enda ord sedan de delat på Axel, bara turats om att besöka köket,
lägga mer ved på elden och sova. De hade absolut ingenting
gemensamt och tanken på den måltid de delat hade snarare skilt dem
åt än knutit dem samman. Julia hade dock sett en sak hos honom hon
kände igen – samma starka, desperata livsvilja hon själv hade. Han
var en själsfrände – och en fiende.
Julia kisade, lät bara en smal remsa av synfältet anas och såg hur
han närmade sig med en kudde lyft. Kuddens till synes oskyldiga
mjukhet pressades mot hennes ansikte. Det gick inte att andas och
hon försökte sätta sig över paniken som hotade att paralysera henne.
Hon trevade i täckets veck och greppade den kniv hon haft i
beredskap sedan de skurit bort de sista slamsorna av hennes chefs
kött från hans ben. Utifall att.
Den skarpa eggen gled lätt in i det kött som skulle ge henne
ytterligare några dagar av liv. Hon kände ingen skuld.
Fyra dagar senare
Snön virvlade fortfarande i luften men de starka stormbyarna hade
lagt sig. John Jacobsson lutade sig fram och försökte urskilja
hotellbyggnaden genom helikopterns vindruta. Alpha AB hade haft
en egen räddningstrupp redo att hämta sin VD men stormen hade
varit för svår, det var inget fjällräddningen hittat på för att skydda
sin egen personal. Det hade helt enkelt inte gått att hämta dem som
strandsatts på fjällhotellet och nu hade över två veckor gått. Ingen
kunde veta vilken syn som skulle möta dem efter så lång tid.
Helikoptern landade på gårdsplanen, tursamt nog hade snön drivit
i stora högar mot husväggen och planen var närapå snöfri. John
hoppade ut och vinkade åt de andra att följa med. De bar bårar och
väskor med näringsdrycker, droppflaskor och bandage med sig,
nedböjda under rotorbladen. Vid entrén spärrades vägen av snö och
två av männen började snabbt att skyffla undan den med
kortskaftade skyfflar. Det kändes som om det var mycket bråttom
nu.
John tryckte upp dörren.
”Hallå”, ropade han in i den dunkla foajén.
Först när han tagit några steg blev han medveten om lukten. Det
stank. Urin, avföring och nåt annat … nåt sött och skämt.
Förruttnelse.
”Fy fan”, fnyste mannen bakom honom.
De fortsatte in och nu kunde John urskilja den svaga glöden från en
eldstad. Den lyste svagt upp en hög av kuddar och täcken som låg
travade framför den öppna spisen.
”Hallå”, ropade John igen.
Nu var han mycket illa till mods. Då rörde det sig i kuddhögen.
”Där! Någon lever!”
Två av hans män knuffade sig förbi och lutade sig över kuddarna.
”Det är en kvinna”, sa den ena.
Den andra drog häftigt efter andan och John skyndade sig fram,
osäker på om han egentligen ville se.
Bland kuddarna låg en utmärglad varelse. Antagandet att det var
en kvinna hade antagligen grundat sig på varelsens hår som var långt
och låg i flottiga testar runt det insjunkna ansiktet. Två matta ögon
stirrade på dem. Männen hade redan börjat packa upp dropp och
näringsdryck, kavlade upp varelsens tröjärm och satte snabbt och
effektivt in droppnålen. De övriga männen hade brett ut sig i en
halvcirkel runt eldstaden och såg andlöst på medan saltlösningen
började rinna in i den tunna kroppen. John satte sig på huk och
lutade sig fram.
”Julia Nordén?” frågade han.
Hon nickade matt.
”Var är de andra?”
En av vårdarna hade öppnat en flaska med näringsdryck och
försökte sätta den mot Julias läppar.
”Drick av det här”, sa han och följde med i Julias rörelse när hon
vred undan huvudet. ”Du behöver näring.”
En av åskådarna hade sett något bland kuddarna och petade med
foten för att se bättre.
”Drick”, insisterade vårdaren.
Hans hand försökte trycka flaskans sugrör mot hennes mun men
hon vred åter bort huvudet. Sen såg John hur Julias ögon fixerades
på vårdarens hand. Hon gapade och saliv började rinna utmed
hakan, droppade ner på täcket. Vårdaren skyndade att hälla dryck i
den öppna munnen.
John hade aldrig kunnat tro att en sådan svulten människa kunnat
röra sig så fort. Snabbt som en kobra sköt Julias huvud fram och
tänderna, som såg för stora ut för det magra ansiktet, högg ett
stadigt tag i vårdarens handled. Han skrek.
Julia ruskade på huvudet som en hund och belönades med en tugga
kött och en stråle blod. Hon svalde och gapade större. Strålen
träffade hennes mun och de sörplande ljuden fick den andra
vårdaren att skrika lika högt som sin kollega. John såg in i Julias
ögon.
”Åh … ÅH FY FAN!! FY FAN!”
Något hade blottats när kudden petats bort av åskådarens fot. John
kände hur den söta stanken blev starkare och hörde hur mannen som
gjort fyndet började kräkas.
Men han kunde inte släppa Julias blick. Hon såg tillbaka på honom
och log stort med röda tänder.
”Tack”, sa hon.

Ytterligare information

Format

ebok, inbunden, ljudbok

Du kanske också gillar …

  • Rea!

    Mordiska väsen novellantologi

    100 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Vingar & Horn novellantologi

    200 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Blodets makt novellantologi

    200 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg