Nyheter
Nyheter
Novelltävling
Nu är den äntligen här, SJUNDE novelltävlingen.
Nordiska väsen känner vi väl alla till. Men nu ger sig Darkness Publishing i kast med dem. Vi dras till det mörka och hemska. Det blodiga och brutala. Bort med allt gulligt du någonsin har förknippat med vättar, tomtar, älvor och troll. Vad skulle hända om dessa nordiska väsen förflyttas till en steampunk miljö? Eller en grimdark miljö?
Nu har vi möjligheten att ta reda på hur det skulle kunna gå. Under hösten 2021 planerar Darkness Publishing att ge ut en antologi med helt nya berättelser som baseras på nordiska väsen. Antologin är tänkt för läsare från 15 år och uppåt. Men då behöver vi din hjälp.
Regler:
- För att vara med och tävla måste du vara 18 år eller ha målsmans tillstånd.
- Ett bidrag är en novell skriven på svenska om högst 50.000 tecken inklusive mellanslag.
- Bidraget får ej vara tidigare publicerat.
- Bidraget ska vara skrivet i docs, word eller pdf.
- Namnge filen med ditt namn och novellens titel.
- Bidrag skickas senast den 28:e februari 2021 till manus@darkness.pub och ange ”Nordiska väsen” i ämnesraden.
- Historien måste baseras på en av nedanstående väsen: vättar, tomtar, älvor, troll, skogsrå, vittror, näcken, diser, dvärgar, häxor, jättar, svartalver, draug, irrbloss, mara, myling, gastar, strandvaskare, bäckahästen, gloson, lindorm, kraken, varulv, kyrkogrim, kvarngubbe, rå eller lyktgubbar. Det är fritt att välja hur många olika sorters väsen man fyller sin novell med, men minst ett slags väsen.
- Man får skicka in flera olika bidrag
Novellen måste kunna kategoriseras till någon av fantasygenrerna steampunk eller grimdark.
Arbetsgruppen avgör vilka noveller som uppfyller kriterierna och på övriga grunder antas till antologin.
Upphovsrätt:
Genom att skicka in novellen ger du Darkness Publishing rätten att redigera och använda ditt verk i antologin, oavsett vilket format förlaget väljer att använda; pappersbok, e-bok eller som ljudbok.
Du behåller rätten till din egen novell och kan publicera den i andra sammanhang.
Medverkande i antologin får ingen ekonomisk ersättning, men erhåller det traditionella författarexet och har möjlighet att köpa loss exemplar till ett lägre pris för egen försäljning.
Darkness Klassiker
Stort och innerligt TACK till dig som valde att vara med i vår novelltävling Klassiska Sagor. Jag blev väldigt glad och lite rörd. Vi fick in ca 140 olika bidrag till vår novelltävling. Många av författarna som skickade in bidrag har varit med i en eller flera av våra novelltävlingar tidigare. Det är ett kvitto på att vi levererar. Jag är extra stolt över att detta är vår sjunde novellantologi och du kommer att kunna läsa den redan i höst.
Efter ett mödosamt arbete med att läsa alla bidrag var det vissa noveller som märkte ut sig lite mer än andra. Vi på Darkness Publishing är stolta att presentar våra vinnare.
Marielle Jansson ”Drakontia” (Mulan)
Jimmy Håkansson ”En förlorad man” (Peter Pan)
Josefine Wallander ”Sova räv” (Snövit)
Mattias Lönnqvist ”Det vita tornet” (Rapunzel)
Alice E Nord ”Auroras förbannelse” (Törnrosa)
Philip Stenström ”Upproret i Vildskogen” (Det susar i Säven)
Nathalie Sjögren ”Huvan” (Robin Hood)
Patrik Söderberg ”I skuggan av Notre Dame” (Ringaren i Notre Dame)
Martina Johansson ”Jens” (Skönheten & Odjuret)
Christer Norrlöf ”De kallar mig Butter” (Snövit)
Sarah Kern ”Xenorosa” (Törnrosa)
Madelene Lundvall & Patricia Buske ”Stadens hjärta” (Atlantis)
Daniel Brandt ”Blomstertid för Mars” (Mulan)
Jessika Lilja ”Flykten från återvinningen” (Pinocchio)
Robert Warholm ”Åter till Atlantis” (Atlantis)
Emelie Beijer P.A.N (Peter Pan)
Robert Schönbeck ”Gudmodern” (Askungen)
Sandra Nordqvist ”Öns hemlighet” (Skattkammarön)
Jesper Halwar ”Alyce i Underlandet” (Alice i Underlandet)
Helen Lindholm ”Kejsarens nya kläder” (Kejsarens nya kläder)
Peter Bergström ”Fallet med Vargens Brödraskap” (Sherlock Holmes)
Lizette Lindskog ”En riktig pojke” (Pinocchio)
Novelldagen idag. Då bjuder vi på en novell.
Fångad i tornet av Sofi Poulsen
En gång för länge sedan levde en man och hans hustru. De önskade sig ett barn, men åren gick och inget barn blev till. Från huset hade de utsikt över en vacker trädgård full med blommor och grönsaker. Men runt den stod en hög mur, och ingen vågade gå dit in, för trädgården tillhörde en hemsk häxa.
En dag när kvinnan tittade ut genom fönstret såg hon några läckra rädisor i landet och kände att hon måste få äta en sådan god rädisa. Hennes längtan bara växte allteftersom dagarna gick, och kvinnan blev sjuk av denna längtan. Hennes man frågade
“Varför är du sjuk?”
“Jag tror jag dör,” svarade frun, “om jag inte får äta några av de läckra rädisorna utanför mitt fönster.”
Den stackars mannen ville ju inte att hans hustru skulle dö, så han bestämde sig för att skaffa det hon önskade. I skydd av mörkret klättrade han över muren och in i häxans trädgård. Ingen syntes till, och han återvände med hela famnen full av rädisor.
De var så läckra att hans hustru ville ha ännu fler, så nästa kväll väntade mannen tills det hade blivit mörkt och klättrade ännu en gång över muren till häxans trädgård. Men denna gång stod häxan och väntade på honom.
“Din tjuv! Tänkte du stjäla ännu fler av mina fina rädisor? Jag ska straffa dig för detta!”
“Nej, snälla häxa”, bad mannen, “jag gjorde det för att min hustrus skull. Jag var rädd att hon skulle dö om hon inte fick äta av rädisorna hon längtade efter så mycket.”
“I så fall,” sa häxan, “får du plocka så många rädisor du vill. Men ni får betala ett högt pris. När ni får ett barn, måste ni ge det till mig. Jag ska ta hand om det och ge det allt en mor kan ge sitt barn.”
Den stackars mannen var så rädd för häxan att han gick med på villkoren. Ett år senare födde hans hustru en liten flicka, och häxan gav henne namnet Rapunzel och tog henne ifrån sina föräldrar.
Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet på hela jorden. När hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn där inga människor kunde se henne. Tornet stod mitt inne i skogen och hade inga trappor och ingen dörr. När häxan skulle hälsa på ropade hon
“Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”
Rapunzel hade långt, vackert hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans gälla röst öppnade hon fönstret och lät håret falla till marken så att häxan kunde klättra upp.
Efter tre eller kanske fyra år hände det sig att kungens son red genom skogen. När prinsen närmade sig tornet hörde han en vacker röst som sjöng. Han tittade upp och fick se Rapunzel i fönstret.
Prinsen ville gärna träffa henne, men han såg att tornet saknade dörr. Med sorg i hjärtat red han därifrån. Men Rapunzels vackra sång hade nästan förtrollat prinsen, så varje dag red han ut i skogen för att lyssna på henne.
En dag såg han häxan komma och hörde henne ropa
“Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”
Och prinsen såg när Rapunzels hår föll till marken och häxan klättrade upp till henne i tornet.
“Det är så jag ska göra för att komma upp”, sa prinsen för sig själv. “Jag ska försöka imorgon.”
Så prinsen återvände till tornet redan nästa dag och när Rapunzel hade sjungit färdigt ropade han
“Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”
Hennes långa gyllene flätor föll till marken, och prinsen klättrade snabbt upp. Först blev Rapunzel rädd eftersom hon aldrig hade träffat en man förut. Hon vände sig hastigt om för att springa och gömma sig under sängen som hennes väninna Törnrosa låg och sov på.
Men en annan väninna, Askungen, sträckte snabbt ut en arm och fångade henne.
“Vart ska du?” väste Askungen, “nu har vi ju chansen att bli räddade.”
“Titta, vad stilig han är!” kvittrade Snövit glatt och rodnade när hon märkte att det där hade hon sagt högt.
Rödluvan blängde på de tre andra samtidigt som hon ställde sig i försvarsställning och gjorde sig redo för närstrid.
“Vem har sagt att han kom hit för att rädda oss? Och jag har ju sagt hela tiden att vi kan klättra ner själva härifrån. Det är ju bara att kasta ner Rapunzels hår och sticka. Vad är det ni väntar på?”
Prinsen, som hade väntat sig att finna Rapunzel ensam och full av längtan efter manligt sällskap blev väldigt förvånad över att det vimlade av snygga tjejer i tornet. Han hade svårt att tro sin lycka och nöp sig i armen för att se så han inte drömde.
Det var ingen dröm. På sängen längst in i rummet låg en underbart vacker prinsessa och snarkade. Framför honom stod en argsint försvarsinriktad liten rödklädd tjej som bara verkade vänta på någon signal från de andra för att få kasta sig över honom.
Bakom den ilskna lilla rödklädda tjejen stod tre skönheter. Den ena verkade inte ha sett ett bad på väldigt länge och var i desperat behov av rena och hela kläder. Den andra hade långt, svart hår och var precis som hon på sängen, klädd som en riktig prinsessa. Bredvid dem stod Rapunzel med det långa, gyllene håret.
“Tjena kexen, står ni här och smular?”
Rapunzel, Askungen och Snövit fnittrade och fladdrade med ögonlocken tills Rödluvans ilskna uppsyn fick dem att komma av sig.
Prinsen blev lite förvirrad av de olika sinnesstämningarna. Han var inte van vid att prinsessor inte ville bli räddade. Tänka sig, självständiga kvinnor. Det var något nytt. Han försökte dölja sin förvirring bakom en sur uppsyn.
“Hör ni, om ni kan bestämma er för om ni vill bli räddade eller inte, jag har inte hela dagen på mig”, muttrade han lite surt.
Vem har någonsin hört talas om ett torn fullt av prinsessor, och ingen av dem vill bli räddad. Vad är det för fel på dem? Kanske är de inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk.Prinsen slog sig ner på en stol medan prinsessan och de båda andra samlats på sängen för att rådslå om hur de skulle göra.
Ingen av tjejerna kände igen prinsen. Tänk om han inte var en prins, vad hade de egentligen för bevis? Visst, han var väldigt snygg och såg väldigt stark ut och skulle säkert kunna hjälpa dem ner från tornet. Men sen då?
Rödluvan tyckte han han verkade vara en riktigt desperat som säkert skulle vilja gifta sig med första bästa tjej han hittade i ett torn långt ute i skogen.
Snövit och Askungen stod och beundrade prinsens muskler genom de tajta trikåerna och hörde inte så noga på vad som sades.
Rapunzel var trött på att folk alltid skulle dra och slita i hennes hår för att komma upp. Förstod de inte hur mycket det slet på hennes hår?
Det blev ett högljutt kackel som till sist väckte Törnrosa ur sin sömn. Hon märkte direkt att allt inte var som vanligt när hennes ögon fick syn på prinsen som satt och såg uttråkad ut på sin stol borta vid fönstret.
“Men hallå, vad händer här? Vem är han?” sa hon och pekade på prinsen.
Rödluvan var den som först tog till orda.
“Han påstår att han är en prins och vill rädda oss ur tornet”, sa hon och himlade med ögonen.
“Men det behöver vi väl ingen prins till”, sa Törnrosa förvånat. “Vi har ju pratat om att vi skulle klättra ner själva. Varför har vi inte gjort det än?”, tillade hon klagande och såg sig uttråkat om i tornet.
Rödluvan blängde först på Askungen och sedan Snövit innan hon svarade.
“För att de där båda tycker att det vore fel att inte låta sig bli räddade av en prins.” Rödluvan fnös föraktfullt åt det håll där Askungen och Snövit stod.
“Nu när äntligen Törnrosa är vaken så tycker jag att vi gör som vi planerade och klättrar ner härifrån”, sa Rapunzel. “Jag skulle verkligen behöva en klippning.”
Prinsen som hade blivit dåsig av tjejernas diskussion och slumrat till blev med ens klarvaken när tjejerna kom och trängdes vid fönstret. Det uppstod en ny diskussion när ingen ville klättra ner först. Ingen av dem hade varit nere på marken på över tio år och de var lite osäkra på vad som väntade där nere.
Som den gentleman han ändå utgav sig för att vara erbjöd sig prinsen att klättra ner först och se efter så att ingen ond styvmor, fe, häxa eller varg lurade där nere. Rapunzel satte sig tillrätta och tog spjärn mot väggen nedanför fönstret. Törnrosa och Snövit hjälpte henne att kasta ner håret så prinsen kunde klättra ner.
När prinsen stod på fönsterblecket redo att klättra ner insåg han hur högt upp han var och drabbades av plötslig höjdskräck. Hur han än försökte kunde han inte förmå sig att ta klivet ut från fönstret.
“Men skärp dig!” suckade Rödluvan irriterat. “Vad är du för slags prins?” Sedan gav hon prinsen en lätt knuff så han föll ner från fönsterblecket. Snabbt sträckte prinsen smidigt ut en arm och fick tag i Rapunzels hår och började lättat att klättra ner.
Nedanför tornet växte en massa törnrosbuskar. Prinsen lyckades att klättra ner utan att fastna i dem. Men han märkte inte vargen som kom smygandes från en av buskarna. Den hade legat där och väntat utifall någon skulle råka halka på Rapunzels hår och falla ner från fönstret. Nu på sistone hade det varit mycket klättrande där.
“God morgon, prins. Vart är du på väg en sån här vacker dag?” frågade vargen.
“God morgon, varg”, svarade prinsen artigt. “Jag skulle se efter om det finns någon ond styvmor, fe, häxa eller varg här. Men nu ser jag att här finns ju bara en hungrig varg.”
Vargen slickade sig om munnen och tänkte för sig själv att den där prinsen minsann skulle smaka gott. Prinsen drog sitt svärd för att försvara sig när vargen kastade sig över honom.
I tornfönstret stod Askungen, Snövit, Rödluvan, Törnrosa och Rapunzel och såg hur prinsen slogs mot den stora och stygga vargen. Rapunzel och Snövit ropade uppmuntrande till prinsen medan Törnrosa kämpade för att hålla sig vaken. Askungen hade börjat att dammtorka. Det var en irriterande ovana hon hade, trots att tornet var skinande rent.
Plötsligt kände Rapunzel hur det ryckte och drog i hennes hår. När hon tittade efter såg hon att det var Rödluvan som var på väg ner.
“Vart är du på väg?” ropade Rapunzel ner till Rödluvan.
“Om jag ska vänta på er andra kommer vi ju aldrig iväg”, svarade Rödluvan irriterat.
Med ens vaknade Törnrosa till och Askungen slutade damma och kom fram till fönstret. De fyra tjejerna såg på varandra.
“Vi kan ju inte låta henne klättra ner helt själv”, sa Snövit, som oroade sig för vad som skulle hända om Rödluvan blev ensam med prinsen.
Antagligen tänkte de andra det också för plötsligt ville alla klättra ner först, ja, alla utom Rapunzel då som var tvungen att vänta till sist. Efter en omgång med sten, sax, påse, ödla, Spock var det bestämt att Askungen skulle klättra ner först. Därefter skulle Törnrosa klättra ner och om hon somnade och föll kunde Askungen ta emot henne. Till sist skulle Snövit klättra, bara för att hon var sämst på sten, sax, påse, ödla, Spock.
Askungen steg ut på fönsterblecket och såg hur mycket damm och spindelväv som fanns där och tog upp sin näsduk hon hade i klänningsfickan och började att städa. Rödluvan som hade kommit ner på marken blickade upp mot tornet för att se vad de andra gjorde.
“Men vad håller du på med Askungen?” väste hon så högt att Askungen skulle höra.
“Jag dammar bara lite. Du ska se hur ostädat här är. Man skulle kunna tro att ingen har städat här på minst tio år.”
Rödluvan gjorde en facepalm medan hon långsamt räknade till tio för att lugna ner sig innan hon svarade Askungen.
“Vi håller på att fly och här finns en hungrig varg och det kanske lurar en ond styvmor, fe och en häxa i närheten. Och så sätter du igång med att städa?! Skärp dig!”
Motvilligt gjorde Askungen som hon blev tillsagd och efter en liten stund stod hon nere på marken tillsammans med Rödluvan.
“Klättra nu ner så fort du kan så kanske du hinner ner utan att somna”, förmanade Rapunzel Törnrosa som gjort sig redo för att klättra ner.
“Se upp där nere, nu kommer Törnrosa”, ropade Snövit ner till Rödluvan och Askungen.
Rödluvan tog av sig sin röda cape och hon och Askungen tog tag i den och spände upp den mellan dem, beredda att fånga upp Törnrosa om hon skulle falla.
Först gick det raskt ner, men undan för undan blev Törnrosa allt mera sömnig och fick kämpa för att hålla sig vaken så det gick allt mer långsamt att klättra ner. När det var några meter kvar nickade hon till och tappade taget och föll.
Snövit ropade förskräckt till. Rödluvan och Askungen lyckades få capen precis där Törnrosa föll och fångade upp henne så hon landade mjukt i den röda capen. Så blev det Snövits tur att klättra ner.
Nu var Rapunzel ensam i tornet. Hon tittade ner och såg Rödluvan, Askungen, Snövit och en nyvaken Törnrosa som alla stod och höll upp Rödluvans cape så att Rapunzel skulle kunna hoppa ner och landa i den.
Rapunzel klättrade upp i fönstret och tog försiktigt ett kliv ut och föll ner. Även denna gång lyckades tjejerna få capen på plats och Rapunzel landade mjukt. Tjejerna släppte capen och kastade sig om Rapunzel och jublade av glädje. Äntligen var de fria!
Rödluvan höjde ena handen och genast tystnade allesamman.
“Prinsen?!” viskade hon.
Med ens mindes allihop att prinsen hade råkat på den stora stygga vargen. De spanade runt omkring sig. Det var Snövit som fick syn på prinsen först.
“Yoho snygging! Här är vi!” ropade hon till prinsen som fortfarande kämpade med vargen.
Prinsen hörde Snövits rop och vred på huvudet för att se vem som ropade. Det skulle han aldrig ha gjort. Vargen kastade sig över prinsen och åt upp honom i ett enda nafs.
Alla tjejerna skrek till utom Rödluvan som muttrade något om korkade prinsar och himlade med ögonen. Törnrosa svimmade men skulle senare hävda å det bestämdaste att hon hade somnat.
Från vargen hördes en ljudlig rap. Sedan rullade den ihop sig i en av törnbuskarna och somnade.
“Jaha, det var det det”, suckade Askungen, “hur ska vi nu komma upp i tornet igen?”
“Vad yrar du om?”, undrade en betydligt irriterad Rödluva.
“Ja, nu när vi inte har en prins som kan beskydda oss från onda styvmödrar, feer och elaka häxor, så kan vi inte stå kvar här och vänta.”
“Skärp dig! Vi är fem smarta tjejer. Tillsammans kan vi klara av det mesta. Vad ska vi med en prins till? De blir ju bara skadade eller uppätna.”
Rödluvan sträckte fram en hand och hjälpte en nyvaken Törnrosa upp på fötter och började sedan promenera raskt mot skogen och bort ifrån tornet. Efter en kort stunds tvekan följde de andra efter henne.
“Vart ska vi?” undrade Törnrosa ängsligt.
“Vart som helst, här kan vi inte stå kvar.”
Vinnarna i Sveriges otäckaste kvinnor
För en tid sedan så avslutades vår novelltävling Sveriges otäckaste kvinnor. Det kom in 60 bidrag. Vi har nu läst och vald ut 18 vinnare som kommer bli publicerade i novellantologin Sveriges otäckaste kvinnor. Boksläppet kommer bli i oktober, vi återkommer längre fram med detaljerna.
De vinnande bidragen är:
- Bröllop vid sjön av Lizette Lindskog
- Famulus av Frida Windelhed
- De animantibus subterraneis av Yvonne Undin
- Skriket från sjön av Hannah Dramme
- Nycklarna av Malin Leijon
- Mörkrets tjärn av Sandra Nordqvist
- Loggbok av Petra Revenue
- Vanföreställningar av Madelene Lundvall
- Helvetesdansen av Malin V Olsson
- En hjälpande hand av Pernilla Lindgren
- Diana av Sofi Poulsen
- Strax före Alla helgons afton av Ingbritt Wik
- Äppelgården av Emma Isaksson
- Förmildrande omständigheter av Evalotta Belin
- Det som lever under ytan av Marie Metso
- Blodsband av Katarina Brolin
- Hunger av Helen Lindholm
- Nattens öga av Annah Oj
- Märit av Beatrice Tyrenberg
Du kanske la märke till att ett bidrag fattas? Vi återkommer till det lite längre fram.
Ingrid Tosteberg är nya Astrid Lindgren
Ingrid Tosteberg är nya Astrid Lindgren
Nu debuterar Ingrid Tosteberg på Darkness Publishing med sin high fantasy Stendrottningens hemlighet.
Ingrid vill att du följer med henne till Evlonia. Där väntar magi, äventyr, vänskap, spänning och en kamp mellan det onda och det goda.
“Ingrid Tosteberg har en lyrisk berättarstil som för tankarna till några av Astrid Lindgrens mest kända verk. Det tycker vi som har jobbat med manuset”, säger Sofi Poulsen, förläggare på Darkness Publishing.
Författaren Ingrid Tosteberg har skapat en alldeles egen sagovärld, Evlonia, där magin finns överallt. Tack vare den nioåriga pojken Oliver och den magiska katten Gizmo får vi följa med dit. I Evlonia väntar ekgubbar, älvor och kung Ziron. Men även ondskan finns där i form av Vaugo, Grumb och klumpfotstroll.
“Jag planerar att släppa fler böcker i bokserien Sagan om Evlonia”, berättar Ingrid Tosteberg. I skolan var uppsatsskrivning hennes roligaste ämne. Fantasin och magin fanns alltid där tillsammans med författardrömmen om att skriva en egen bok. För tio år sedan började hon skriva Stendrottningens
hemlighet, men boken blev sedan liggande ofärdig i en låda.
I höstas, på bokmässan i Göteborg, sökte Ingrid Tosteberg upp Darkness Publishing. I deras monter kom hon i kontakt med förläggaren Sofi Poulsen. Ingrid tog mod till sig och pitchade sin bok för Sofi som bad henne att skicka manuset. Resten är saga, som vi säger i fantasykretsarna.
Vi bjuder på det allra första kapitlet Vinden ur Stendrottningens hemlighet.
https://darkness.pub/nyheter/
Läs första kapitlet gratis!
Vinden
Oliver gick upp för trappan. Han räknade trappstegen.
“Ett, två, tre, fyra, fem, sex.”
Det knarrade inte. I böcker brukade alltid trappor i gamla hus knarra, men inte denna.
“Sju, åtta, nio, tio.”
Han räknade trappstegen fast han visste exakt hur många det var. Varje gång han gick uppför trappan måste han räkna dem.
“Elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton.”
Kanske skulle något förfärligt hända om han glömde räkna dem. Han trodde egentligen inte det, men man kunde ju aldrig veta.
“Sjutton, arton, nitton, tjugo.”
Han var nästan uppe nu och han kände hur spänningen steg. Skulle allt vara sig likt?
“Tjugoett, tjugotvå.”
Han öppnade dörren och gick in.
Vinden i farmors och farfars hus var något alldeles speciellt. Ett fönster på varje sida släppte in ljuset så man behövde inte ens tända där. När solen lyste in kunde man se dammkornen dansa i solstrimman. Lukten av gamla böcker och papper blandades med en svag doft av rosenblad. Det hängde mycket kläder på vinden.
Farmor brukade sy små påsar som hon och Oliver stoppade fulla av rosenblad för att kläderna inte skulle lukta illa. Varje sommar plockade hon nya rosenblad som fick ligga och torka några veckor. Oliver brukade hjälpa henne att stoppa i dem i påsarna som de lade i fickorna på kläderna.
Det stod travar med lådor längs väggarna. En sak var konstigt med lådorna. Han brukade alltid öppna en låda som stod överst, men ändå var det alltid något nytt i den. Kanske var det farfar som flyttade om dem.
I några av lådorna fanns det böcker. I andra fanns det leksaker. En gång hittade han en gammal pistol som inte ens var rostig. Det var lika spännande varje gång han kom dit för han visste aldrig vad han skulle hitta.
Genom det lilla fönstret kunde han se ända ner till sjön där deras roddbåt låg och guppade i strandkanten. Oliver och farfar brukade ro ut med båten och meta. De hade alltid mycket att prata om men ibland satt de alldeles tysta tillsammans i båten.
Farfar brukade rufsa om i Olivers lingula hår och säga att bara riktig goda vänner kan sitta tysta tillsammans en längre stund. Oliver och farfar brukade tävla om vem som kunde simma snabbast mellan bryggan och den stora stenen. Farfar var en mästare på att simma, fast han var gammal, men det sista året hade faktiskt Oliver vunnit några gånger. Fast han visste inte säkert om farfar hade låtit honom vinna eller om han verkligen hade vunnit.
Oliver satte sig ner på golvet och började bläddra i några gamla Kalle Anka-tidningar. Det fanns en hel låda full av dem och där var fortfarande många kvar som han inte hade läst. Han grävde med händerna i botten på lådan för att få tag i någon av de där riktigt gamla tidningarna när han stötte emot något hårt. Händerna slöt sig runt en rund, hård sten. Oliver hade aldrig sett den förut. Stenen var kolsvart och den passade precis i hans hand. Ytan var alldeles len, Oliver smekte den försiktigt med handen.
Det kändes som om stenen och handen hörde ihop. De smälte nästan ihop till ett. Hans hand ville inte sluta klappa den. Ju mer han klappade desto varmare blev stenen. Ju varmare den blev desto mer klappade han.
Det var som om vinden och världen utanför inte existerade längre, bara stenen fanns i hans medvetande. Han hade aldrig sett stenen förut, men han visste direkt att hans liv var förbundet med denna sten.
En stark kraft strömmade från stenen rakt in i hans kropp och han kände sig med ens väldigt lycklig. Det kändes som om han avskärmades från resten av världen. Oliver blundade medan farmors och farfars vind försvann sakta ur hans medvetande.
När han öppnade ögonen igen sträckte sig ett sönderbränt landskap bort mot horisonten. Ingenstans syntes någon växtlighet. Inga träd, inga buskar, bara stenar och sönderbrända grenar.
Det låg ett stort slott på nästa kulle. Tornen var spetsiga och sträckte sig högt mot himlen. Det skulle kunnat ha varit ett vackert sagoslott där en prinsessa satt och väntade på en prins, men när han tittade upp mot slottet förstod han att i det här slottet bodde ingen prinsessa.
Oliver hörde med ens ett rytmiskt dunkande. Han lyssnade hur ljudet kom närmre och närmre och helt överraskande dök en vit häst upp från ingenstans. Den långa manen och svansen dansade i vinden och hästen galopperade som en dundrande orkan över kullarna.
Mannen som satt på hästens rygg var lång och ståtlig och hans kläder skvallrade om rikedom. Ansiktet syntes inte riktigt. Hästen och ryttaren smälte samman till ett medans de galopperade över krönet på en kulle. Där stannade de upp och mannen blickade mot slottet på kullen.
Vissna grenar slingrade sig upp runt slottets torn. Ondskan bodde här och Oliver blev alldeles kall inom sig. Han försökte slita blicken därifrån, men det var som om en magnet höll fast honom.
“Oliver!”
Oliver tappade stenen. Med bultande hjärta såg han sig omkring på vinden. Sakta började verkligheten komma tillbaka till honom.
Lådorna, kläderna som hängde på sina hängare och Kalle Anka-tidningarna. Han tittade ner i lådan och fick syn på stenen. Han hade fortfarande skräcken i starkt minne, men han kände ändå att stenen på något vis var hans vän.
“Oliver!”
Det var farfar som var på väg upp på vinden för att hämta honom. Oliver sträckte ut handen och stoppade kvickt ner stenen i byxfickan.
“Nu måste du komma ner Oliver. Det är dags att gå till skolan, du måste ge dig iväg nu om du inte ska komma för sent. Men hur är det fatt egentligen? Du ser ut som om du sett ett spöke.” Farfars snälla, bruna ögon tittade länge på honom och sedan log han och tog Olivers hand. “Men du vet väl att det bara finns snälla spöken på vår vind.”
Oliver kramade farfars hand. Var det ett spöke han hade sett? Vem var den långe, ståtlige mannen på den vita hästen?
“Vad bra att du kom, farfar. Nu går vi ner till farmor.”
När de gick ner för trappan kunde Oliver inte låta bli att stoppa handen i fickan för att känna efter om stenen verkligen låg där.
Stenen var kall nu. Han smekte den försiktigt med sitt finger och undrade för sig själv om han hade inbillat sig alltihop. Eller ville stenen berätta något för honom?
Novelltävling
- För att vara med och tävla måste du vara 18 år eller ha målsmans tillstånd.
- Ett bidrag är en novell skriven på svenska om högst 50.000 tecken inklusive mellanslag.
- Bidraget får ej vara tidigare publicerat.
- Bidraget ska vara skrivet i Google docs med typsnittet Linden Hill, storlek 12. Namnge filen med ditt namn och novellens titel. Använder du indrag ska de vara en tabb.
- Bidrag skickas senast den 28:e februari 2020 till sofi@darkness.pub och ange ”Klassiska sagor” i ämnesraden.
- Historien måste baseras på en av nedanstående sagor: Snövit, Pinocchio, Alice i Underlandet, Peter Pan, Askungen, Törnrosa, Djungelboken, Robin Hood, Sherlock Holmes, Oliver Tvist, Skönheten & Odjuret, Ringaren i Notre Dame, Mulan, Skattkammarön, Herkules, Den lilla sjöjungfrun, Aladdin, Det susar i Säven, Rapunzel, Snödrottningen, Kejsarens nya kläder, Atlantis.
OBS!! Noveller som baseras på andra sagor kommer inte att godkännas.
- Novellen måste kunna kategoriseras till någon av fantastikgenrerna (fantasy, science fiction, skräck).