Dimöns hemlighet (del 3) av Ingrid Tosteberg

Här kan du läsa det första kapitlet ur Dimöns hemlighet: Varifrån kom dimman? 

 När Oliver öppnade dörren till slottsträdgården letade dimman sig genast in i slottet. Den grå slöjan slingrade sig som en orm runt hans fötter när han klev ner för trappan och den fuktiga stentrappan fick hans bara fötter att kylas ner. Oliver fortsatte tvärs över den daggvåta gräsmattan. Dimman var tjockare här, det var som om den ville hindra honom från att hitta stigen som ledde till rosenträdgården. Inte ens rosornas doft lyckades tränga igenom i natt.  

Han önskade att de gråa, fuktiga molnen skulle försvinna och att allt skulle bli som vanligt igen, som det var innan dimman kom. Ibland kändes det som om han inte var ensam där i rosenträdgården, och några gånger tyckte han att han såg en gestalt försvinna bort i dimridåerna, men det var nog bara inbillning. 

Under flera veckors tid hade han vaknat av att en befallande röst sagt åt honom att gå ut i rosenträdgården, men det enda som hade hänt var att dimman hade fått honom att känna sig sorgsen och ledsen.

Oliver visste inte hur länge han hade vandrat runt trädgården i dimman, men plötsligt var han tillbaka vid slottstrappan igen. Drömmen tycktes ha bleknat och nu mindes han knappt varför han hade gått ut. Dimman trängde undan hans tankar och fick honom att bli sömnig igen. 

”Vakna, din sjusovare!”

Rosali kom inrusande på Olivers rum och började ruska honom. Hon tittade fundersamt på honom när han försökte dra täcket över huvudet.

”Varför sover du så länge? Du brukar alltid vara uppe före mig.”

Oliver hade inte berättat för någon om sina nattliga promenader. Han var inte ens säker på att han hade varit ute, kanske drömde han både om rösten och att han gick ut. Rosali suckade tungt.

”Den dumma dimman är fortfarande lika tjock. Jag undrar när den ska försvinna.”

Oliver satte sig upp i sängen och tittade sömnigt på henne. Rosali hade alltid många frågor, och hon ville helst ha svar på dem direkt.  

”Och inte ens professor Avos vet varifrån den kommer,” suckade hon igen.

Dimman hade kommit till Evlonia ett halvår tidigare, men förändringen i landet hade börjat redan innan dess när Uråldriga eken började vissna. 

Uråldriga eken var det mest fantastiska trädet som fanns i hela Evlonia. Trädet hade olikfärgade löv som hade egenskaper beroende av färg. En dag började löven vissna. Först vissnade de röda och de rosa, men nu hade även de andra löven skrumpnat och ramlat av. Allt på grund av dimman. Ekgubbarna som bodde i Uråldriga eken var förtvivlade. Deras skägg som brukade ha samma färg som löven var nu grå och Blåskägg som annars var glad och skojfrisk satt mest på en gren och funderade med pannan i djupa veck. 

Dimman påverkade alla i slottet. Så fort man gick ut snirklade sig dimman runt ben och fötter. När barnen var ute och red såg de inte långt framför sig. Alla i slottet hade blivit mer sorgsna och ledsna och man hörde inte lika ofta skratt. Rosali sa att dimman trängde in i deras huvud så att tankarna blev till dimma. Ingen visste varifrån den kom, inte ens kung Ziron och inte professor Avos, som brukade ha svar på allting. 

Några veckor tidigare hade Kung Ziron och en handfull män gett sig iväg för att ta reda på varifrån de grå, fuktiga molnen kom, men de hade inte kommit tillbaka och ingen hade hört av dem sedan dess. Drottning Luna var sorgsen och orolig för kungen, och Rosalis mamma Isobel som alltid brukade vara glad körde ut Oliver, Rosali och Nimaya ur slottet när de sprang omkring. Alla i slottet var nedstämda, det var som om dimman hade pausat livet i Grönskande slottet. Och dimmolnen blev bara tätare och tätare.