BOKCIRKEL Förtrollade prinsessor & sagolika pegaser

En ovanligt strapatsrik dag tvingas några prinsessor att fly för sina liv. En drink på lönnkrogen Det Förgiftade Äpplet ger dem en ofrivillig förvandling med extra allt. Vem som har gjort det och varför är frågor som prinsessorna får ta sig an senare, först måste de bli sig själva igen. Den goda fen berättar att hon saknar tre ingredienser för att kunna bryta förtrollningen. En vild jakt på godhet, intelligens och mod bland sagovärldens celebriteter tar sin början och prövar både tålamodet så väl som vänskapen.

Inte alla sagor slutar lyckligt, och visst finns det prinsessor som beter sig på helt andra vis än vi är vana vid.

Följ med in i en värld som du kanske trodde att du kände till, men som döljer många hemligheter ...

Kapitel 2 SAGOSKOGEN

Vi tar oss till en skog långt härifrån. Det är en magiskt vacker och förtrollande sagoskog. Här växer granarna tätt bitvis och en barrtäckt skogsstig slingrar sig fram genom skogen, som för att visa oss vilken väg vi bör ta för att nå vårt mål. Du känner säkert till flera olika sagor redan. Många sagor är så gamla att nästan alla har hört dem. Men sagans kvinnliga hjältar då? Får de någonsin bestämma över sitt eget slut, när samma historia berättats i flera hundra år?

Oj, här står jag och babblar så du höll på att missa att det kommer någon. Ser du, där borta vid granarna? Hon verkar helt ha glömt att man inte ska lämna stigen när man går i sagoskogen, för då kan vad som helst hända. Hon kommer närmare. Vad spännande! Låt oss se vem det är. Iklädd sin röda cape, röda knutblus, ett par röda byxor och med en fikakorg dinglandes i handen befinner hon sig nu djupt inne i skogen. Rödluvan har vandrat bort från skogsstigen i sin dagliga morgonjakt på de många färgglada blommorna som växer i den tjocka, mörka mossan. Hon har bestämt sig för att plocka en vacker bukett och fylla hemmet med dess väldoft. Blommorna brukar ha en lugnande inverkan på hennes sinne och just idag har hon vaknat på ovanligt dåligt humör. Nattens mardröm satt fortfarande tydligt etsad på näthinnan. Hon ryste trots solens värmande strålar. När skulle hon sluta drömma den där drömmen om att hon blev jagad av vargar? Ibland bara vet man att det kommer att bli en dålig dag. Nåväl. Hon drog in ett djupt andetag av den friska luften. Vad var det mormor hade berättat om skogsblommorna? Visst är det de där stora, rosa som är så rogivande? Kanske ska hon plocka en bukett även till fina, lilla mormor? Ljudet av en torr kvist som knäcks får henne att tappa fokus och hon ser inte längre åt det håll som hon sätter fötterna. Var det kanske den skumma vargen som hon nyss hade mött? Han verkade lite efterhängsen. Innan hon hinner reagera försvinner marken under henne när nätet sluts om hennes kropp samtidigt som hon slungas högt upp i ett träd. Allt händer så plötsligt att skogens småfåglar slutar kvittra och tar till flykten. Kaninerna skuttar för livet och gömmer sig i sina hålor. Rådjuret däremot står blickstilla och stirrar framför sig, som om det vore förstenat. Dämpade svordomar osar från fången som sitter fast, inte bara i nätet, utan även hennes röda cape har trasslat till sig. Kvar på den mjuka, gröna mossan ligger blombuketten och matkorgen.

Glatt skuttandes med hoppsasteg genom sagoskogen med det långa, svarta håret flygande än hit och än dit, sjunger Snövit en munter melodi som lockar småfåglarna att kvittra i kör. Några av dem slår sig ner på hennes axlar. Bredvid henne skuttar några kaniner. Hon ler mot dem. Skogens djur är hennes vänner och de brukar hålla henne sällskap. Snövit är på väg för att hälsa på sina sju små vänner i den lilla skogsstugan. Hjärtat bultar av spänning. Tänk om hon träffar på den där snygga jägaren som hon sprang in i förra gången hon var här i skogen. Han hade sagt något om att han skulle jaga varg, tror hon. Snövit hade inte lyssnat så noga, hon hade varit fullt upptagen med att beundra hans mörka lockar och musklerna på hans överarmar när han visade sin pilbåge. Fötterna dansar fram på den mjuka mossan utan att hon tittar så noga var hon sätter dem. Här och där växer det små, rosa blommor. Dem skuttar hon med lätthet över. Så får hon syn på en hög med nyplockade blommor slängda på mossan. Precis som om någon hade plockat en bukett, men tappat den. Bredvid ligger en korg på sidan och dess innehåll har spillts ut. Småfåglarna lämnar Snövits axlar och börjar ivrigt att äta av kakorna som ligger spridda på den mjuka mossan. Hon ska precis säga till dem att det är ohyfsat att äta av någon annans kakor utan att fråga om lov, när en snara sluts om hennes ena vrist och hon försvinner upp i en grönskande trädkrona. Kaninerna ryggar skrämt tillbaka och försvinner i en sådan fart att vi bara ser deras guppande svansar. När förvirringen har lagt sig bland de små fåglarna flyger de skrämt upp mot en trädkrona en bit bort.

Det är så skönt att vandra ensam i skogen. Askungen drar långa, njutningsfulla andetag. Ut med all stress och otillräcklighet. In med lugnet. Solen smeker hennes ansikte och värmer kroppen genom den tunna och slitna klänningen. Hon drar bort hårbandet och drar fingrarna genom det långa, bruna håret för att skaka ut det. Inga andra människor finns i närheten och deras krav och förväntningar har hon lämnat när hon stängde dörren efter sig. Hennes vänner, de små mössen Gus och Jack, ville följa med henne, men hon lovade att snart vara tillbaka hemma igen. Luften är så frisk. Askungen har vandrat på skogsstigen flera gånger förut och hittar väl trots att skogen tycks oändlig. Plötsligt hörs dämpade ljud ovanför henne. Hon tittar upp, men kan inte se någon, bara trädens grönskande kronor som vajar svagt. Hon fortsätter att gå. Det knakar från en trädkrona. Underligt, det är nästan vindstilla. Hon sparkar till en kotte. I samma stund faller ett nät över henne och hon omsluts samtidigt som hon vräks upp i trädet.

Gäspningen är så stor att den får hennes käkar att ömma. Gå ut i skogen, hade de sagt till henne. Det kommer göra dig gott. Luften är så mycket klarare där. Du ska se att du snart blir piggare. Törnrosa gjorde som de kloka hade sagt. Därför är hon nu djupt inne i skogen, på en liten, smal skogsstig, trots att hon innerst inne vet att det nog inte kommer att hjälpa. Det är svårt att hålla ögonen öppna. Mossan under hennes fötter är så mjuk att det känns som om hon går på en tjock, lurvig matta. Det skulle vara så skönt att få lägga sig ner och vila en stund. Kanske blir hon piggare om hon blundar ett ögonblick. Bara ett par steg till. Något hårt och vasst sticker till i ena foten. De trötta ögonlocken far hastigt upp och hon ser ner på sin fot. Den bultar ömt. När hon lyfter på den ser hon något brunt ligga nedtrampat i mossan. Hon böjer sig och drar upp föremålet. En trasig korg. Vem har lämnat den här? Hon sätter försiktigt ner den igen. Då får hon syn på en bukett med blommor som ligger slängd på den gröna mossan. Det här blir bara underligare. En ny gäspning tar all hennes koncentration så hon hör inte hur trädet ovanför henne knakar och jämrar sig. Hon vill inte somna här. Det är något med platsen som får henne att önska sig så långt bort som möjligt och så snabbt som hon bara kan förflytta sig. Hon hinner bara några steg innan en lian far ut från trädet och fångar in henne. Den virar sig runt henne så hon blir som i en kokong innan hon sveps med upp i trädet.

Högt uppe i trädkronan på en storvuxen, gammal ek i Sagoskogen hänger de fyra tjejerna i varsin fälla. Det hela har gått så fort. Inom loppet av bara några minuter har de alla blivit tillfångatagna. Rödluvan har med visst besvär lyckats trassla sig loss från sin cape och har nu båda händerna fria och börjar undersöka nätet som hon är fångad i. Hon tänker inte vara kvar här när den som gillrat fällorna dyker upp för att hämta sin fångst. Snövit hänger upp och ner i sin snara och kämpar för att lyckas resa sig upprätt. Det är inte helt lätt, men med vältränade arm- och magmuskler lyckas hon ta tag om repet som hennes fot är fäst i och drar sig uppåt till stående. Hon kommer inte orka hålla sig så särskilt länge så hon spanar för att se hur hon ska kunna förflytta sig till en mer bekvämare ställning. Hon får syn på en stor kokong lite längre bort i trädkronan och tar sikte på den. Med ett vigt språng lyckas hon svinga sig till höljet och sitter nu uppe på det. Hon håller hårt i repet som löper mellan trädet och kokongen. Med ett finger lyckas Askungen komma mellan repet och närmar sig fickan. Det är rätt bökigt att komma åt den tilltufsade klänningsfickan där hon ligger insluten i nätet. Efter en stunds lirkning känner hon föremålet mot fingret och efter ytterligare en stund får hon upp det hon så hett har eftertraktat. Äntligen! Askungen känner lyckoruset sprida sig i bröstet medan hon går loss på nätet. Allt ska bli så bra, så bra. Från den stora kokongen som hänger mellan Askungen och Rödluvan hörs små nöjda grymtanden. Då och då ett dämpat mummel. Ett ben spritter till samtidigt som en arm rycker.