Mordiska väsen novellantologi EBOK

50 kr inkl. moms.

Ett smörgåsbord med tomtar, troll, skogsrå, näcken, vättar, irrbloss, varulvar, vittror, mylingar och drauger.

 

100 i lager (kan restnoteras)

Beskrivning

I Mordiska väsen bjuder tjugotvå svenska författare på ett smörgåsbord med våra mest älskade kända nordiska väsen såsom tomtar, troll, skogsrå, näcken, vättar, irrbloss, varulvar, vittror, mylingar och drauger. Varje novell har sin egen smak och sitt eget språk. Författarna har tillsammans skapat en samling mörka noveller utan särskilt lyckliga slut. Så som man berättade förr, vid lägereldarnas tid. 

Nitiska vättar, tröga troll, förföriska skogsrån, en seriemördande näck och sluga svartalver. The list goes on and on. Karaktärerna är väldigt levande beskrivna och man får direkt en känsla av hur de är som personer. Nytänk och modern anda, ofta med en twist. Skulle jag beskriva boken skulle jag säga att Harry Potter möter Steampunk, som möter en spännande kriminalare, vidare till grovt språk och skämt à la Deadpool, och mynnar ut i tv-serien Grimm som är fylld med väsen. Man får en tydlig framtidsvision i många berättelser. Nutida samhällsproblem som har eskalerat och fått katastrofala följder. Framför allt miljöproblem som vi människor skapat och förstört världen för väsen som får mindre och mindre skog och rörelsefrihet och lever under förtryck. Gillar man Game of thrones, Sagan om ringen, Sherlock Holmes och Syskonen Baudelaires olycksaliga liv kommer man FULLKOMLIGT ÄLSKA den här boken! Finns inte nog med superlativ i mitt vokabulär för att göra den här boken rättvisa på bedömningsskalan! LÄS DEN! 
boktokdelux

Kalla kårar som berör både kropp och själ! En fängslande, skrämmande och underhållande novellsamling. ”Mordiska väsen” är en imponerande novellsamling. Jag sätter mig ner med en kopp te och njuter av den litterära godispåse som ”Mordiska väsen” är. Mellan pärmarna får nordiska väsen liv och plats, i en något mörkare tappning än jag är van vid. Det finns en suggestiv folkloristisk stämning över novellerna och i fokus står bl.a. näcken, troll, tomtar, varulvar och andra väsen. En novellsamling att skrämselnjuta av. En bok jag rekommenderar att läsa, och läsa om och om igen!

bokmalin

Välskrivna och fantasirika noveller. Här får du drömma dig bort om bland annat  häxor och tomtar. Novellerna är korta och långa och helt olika varandra men ändå lika. Det finns något smaker. En bok vi rekommenderar om du gillar fantasy.

systrarnaboktokiga

Gåtfulla, mystiska noveller som ger dig tillträde till en främmande och makaber värld. Där läsaren får besöka en värld där troll, vättar, älvor och häxor hör till verkligheten. Man slås av den starka stämningen av mystik och gåtfullhet när man läser de här novellerna. Som att träda in i en helt annan värld. Mörka historier utan varken lycklig tillvaro eller lyckligt slut, utan snarare en känsla av melankoli och i vissa fall grymhet. Min favorit bland novellerna blev ”En droppe blod” av Maria Ahlqvist Ruokolahti. Den här boken är perfekt att läsa en ljummen försommarkväll. 

iminbokhylla

 

Vi bjuder på ett smakprov, novellen Hemfärden av Edvin Djerw

Där, bortom människors blickar, där de svarta träden växte glest och
ett fjäll reste sig som en tand ur skogen, låg snön orörd. De enda
fötter som tassat över snön under hela vintern hade varit så nätta att
de inte trängt igenom. Men just den här natten pulsade ett par tunga
ben fram. En mun kippade efter andan och pustade vita andetag i den
kyliga luften. En rygg svettades som den bara gör i en uppförsbacke
medan nio fingrar och åtta tår knappt hade någon känsel kvar. Om
någon annan var där hade de sett honom. Om en uggla vänt sin blick
hade den kunnat få syn på mannen som kämpade sig fram genom
snön. Men ingen uggla vände sin blick, och Ossian förblev osedd.
I näverkonten som var fastspänd på hans rygg bar mannen en vikt.
Där vilade allt han kämpat för, allt hans uppdrag handlade om.
Ossian stannade vid en gran för att hämta andan och försiktigt rätta
till konten. För ett halvt ögonblick ville han inget hellre än att lägga
sig ned under granen och vila en liten stund. Kanske blunda i några
minuter. Då tänkte han åter på de blå ögonen, kalla och vassa som en
slipad dolk. Farorna var inte över, visste han. Han sträckte på
ryggen och tvingade sig att fortsätta.

“Framåt”, sade Ossian sig själv. “Bara framåt.”
Vindarna blev strängare ju närmare toppen han kom. Ossian
fingrade med en handske på den stora, yviga halsduken som halva
hans ansikte var begravt i. Halsduken som gamla Agda stickat åt
honom. För att du ska hålla dig varm på din kalla resa, hade hon sagt när
de tog farväl. Tag dig i akt, Ossian. Sedan kysste hon honom en gång
på varje kind.
“Jag ser dig snart igen, Agda”, sade Ossian till sig själv.
Men det var inte mer än ett hopp och natten var kall och grym.
Stjärnorna hade börjat titta fram, men månen skymdes fortfarande
av moln. Toppen var nära nu. Den var svår att urskilja mot den
svarta himlen, men de enstaka barrträden syntes inte längre i
klungor utan stod ensamma här och där, tunna och magra som
utsvultna skepnader. Var det något Ossian kunde så var det skog.
Träden omkring honom var trotsiga, de klängde sig fast fastän
berget ansträngde sig för att skaka av dem som en hund plågad av
loppor. Ju längre upp man klättrade desto färre fickor med jord
fanns det som tallarna och granarna kunde slå sina rötter i. Den
långa uppförsbacken skulle strax vara över.
Och vad väntar mig där? Civilisation? Räddning? Eller bara skog och snö
så långt ögat når? Det var inte något han ville tänka på, så han
fortsatte framåt.
Trots den tjocka halsduken tjöt vintervinden i hans öron högre och
högre. Snödrivorna blev mindre för varje steg och inom kort hade
Ossian nått toppen. Han kisade med ögonen och spejade ut. Från
bergstoppen sträckte sig landskapet som en karta framför honom.
Två till fjäll som det han stod på ramade in en mäktig dal. I den såg
Ossian längder efter längder av skog, till synes ändlöst. Men där,

vid en öppning i den tysta, svarta skogen, långt, långt bort i fjärran
sken ett ljus. Lättnaden spred sig över honom och han kände sina
mungipor sträckas ut i ett brett leende. Ljus betydde liv, ett svar på
hans böner. Ljus betydde en tillflykt från kylan, ett varmt mål mat i
magen och en mjuk säng för natten. Ljus betydde att han närmade
sig kungens mark, och att hans uppdrag snart var över.
Ossian sträckte armarna över huvudet, förbi knytet där den lilla
skatten sov så oberört och plockade loss de två träplankorna han
hade surrat fast med rep. Han lät dem falla till marken framför sig
och började binda fast sin ena känga på en planka. När båda fötterna
var bundna med rep plockade han fram ett par stavar som var täljda
till spetsighet från björkgrenar. Ossian stack dem i snön och lutade
sig fram över dem. Trots att hans ögon hade vant sig vid mörkret var
det svårt att urskilja vad som var snö och vad som var skog. Att fara
rakt in i ett träd skulle vara mer kostsamt än försiktighet, och på den
här sidan av berget fanns det ingen brist på träd.
Men då, som på befallning, skingrades molnen på natthimlen och
lät silverstrålar skina igenom. Bland stjärnorna sken en fullmåne
med uppsynen av en knallmogen frukt redo att brista.
Snökristallerna på marken gnistrade till svar, och med ens var hans
färdväg tydlig.
Nu, tänkte Ossian och kastade sig framåt. Plötsligt for han nedåt i
ruskig takt. I alla tider hade berg förbryllat och förargat människor.
De stod orörliga i deras väg, omöjliga att odla eller bosätta sig på,
ett uråldrigt bevis på naturens envishet. Ossian hade funnit att det
bästa sättet runt ett berg ofta var nerför berget. Träplankorna lät
honom glida som en kälke på snön. Precis som han visste att de
skulle.

En sväng tog Ossian från ena sidan av backen till den andra. Lätt
och ledigt undvek han en stubbe. Han svängde in i en gles klunga
träd, fladdrade mellan två tallar och flög i farten över en liten, frusen
bäck. Nedfärden hade kunnat vara njutbar om han inte hade varit så
medveten om det avlägsna ljuset. Han var så nära nu. Ett felsteg
kunde betyda en bruten nacke. Faktum var att hans nacke var i fara
även om han skulle komma fram helskinnad, ifall skatten inte var
med honom. Konungen blev sällan trotsad, och aldrig ostraffat.
Det rörde sig i näverkonten på ryggen. Väckt av skakningarna, förstås,
tänkte Ossian bittert. En gäll barnaröst sipprade plötsligt ut ur
konten. I nattens tystnad var ljudet skärande.
Det här går inte. Ossian bromsade i backen med en sväng som
skickade snö i en bred halvcirkel. Han avlägsnade näverkonten från
sin rygg och kikade försiktigt ned mellan filtarna han hastigt ordnat
till. Skrikandet slutade och ett par klara, blå ögon stirrade upp.
Ossian försökte sig obekvämt på ett lugnande leende. Genast
fortsatte spädbarnet sin klagosång.
“Hysch … hysch”, viskade Ossian och försökte minnas en visa han
kunde sjunga.
Det var förgäves. Han var aldrig menad att bli far. Sådant här hade
han ingen känsla för, och ännu mindre intresse. Jag hör hemma i dina
armar, Miranda, tänkte han med en suck. Men jag önskade aldrig att bli
far till ditt barn. Varför behövde det bli såhär?
Han såg sig ängsligt omkring medan han nynnade
osammanhängande för ungen. På var sida av honom låg skogen tjock
och urgammal. Tallarna stod som tysta, gamla krigare, uppradade i
djupa led som om de var fångade i tiden. Man kunde tro att de
inväntade en signal att lyfta sina rötter och vandra mot honom likt

en armé. Synen av dem var nästan lika imponerande som den var
skrämmande. Det är inte träden jag bör frukta. Ossian darrade till, men
det var inte bara av kylan.
Något var annorlunda, men han kunde inte sätta fingret på det
förrän han kastade ett öga mot destinationen, ljuset långt där borta.
Det brinner starkare, tänkte han förvirrat, innan han insåg att det var
världen som blivit mörkare. Snön gnistrade inte längre på marken,
och månen hade gömt sig bakom sorgsvarta moln. Ossian visste
genast att han ville därifrån, men spädbarnet fortsatte skrika trots
hans ansträngningar.
“Hysch”, sa han med en antydan till skärpa i rösten, som strax
övergick till en bön. “Snälla, inte nu … inte här”
De gjorde inga ljud för att tillkännage sin ankomst. Av en händelse
vandrade Ossians blick tillbaka mot träden. Han frös till. Där,
bland de tjocka tallstammarna, nedanför den buskiga grenen av en
av de enstaka granarna, stod en pojke. Han var en knapp meter hög
och bar inga vantar för att skydda sina fingrar från kylan, inte heller
någon mössa för att hålla inne sitt spretiga hårsvall. Fryser du inte,
ville Ossian fråga, men orden kom inte. Det var en så oväntad syn
att betrakta där i skogsgläntan mitt i kalla natten att han var helt
tagen.
Pojken vände sitt huvud fram och tillbaka som om han lyssnade
efter något. Han sniffade till med sin spetsiga näsa. Först då såg
Ossian till sin förvirring att pojkens ögon var stängda. Gråt läckte
plötsligt ut ur näverkonten Ossian höll i sina händer. Genast flög
den blundande pojkens ögonlock upp, men där ögon borde suttit
sken två hårda, blå kristaller.

Ossian öppnade munnen i tystnad. Andan fastnade i hans strupe.
Inte nu. Inte redan. Han blinkade två gånger i hopp om att inte se
annat än den tysta, tomma skogen. Men när han öppnade ögonen
syntes fler kristaller mellan träden. Nej, nej, nej, nej … Med ett ryck
vred han huvudet mot träden på andra sidan backen. I mörkret
glittrade likadana ögon, ett par, tre par, fem, tio.
Ossian stängde snabbt näverkonten över spädbarnets huvud och
slängde en av remmarna över sin högra axel. Han sparkade bakut
med en träplanka och började glida. En av björkstavarna gled ur
hans grepp. I ögonvrån såg han skepnader lämna träden och myllra
ut över snön. Han vände sig vilt framåt och sparkade sig utför
berget.
Han såg att han var på väg in i en ny skogsglänta. En spark bakåt
skickade honom i rätt riktning. Den lösa näverkonten slog fram och
tillbaka på hans rygg, med barnets tjut ringande i hans öron. Ossian
vinglade och för ett flyktigt ögonblick föll han snarare än gled. Han
lade sin kroppsvikt mot den återstående björkstaven och återfick
balansen när staven fastnade i snön. Genast rycktes den ur hans
hand och stannade kvar i backen, och handsken som höll den följde
med. I den bitande kylan knöt han handen.
Ossian kastade en blick över axeln. På snön kryllade det av svarta
gestalter, ingen högre än ett sjuårigt barn. De sprang på sina korta
ben, fast beslutna att hinna ikapp honom. De ser dåligt, mindes han
vanvettigt. Men de kan höra en näbbmus röra sig under tre meter snö.
Inom loppet av några ögonblick hade han färdats till kanten av
skogen på andra sidan backen. För nära. Det var som om
skepnaderna färdades snabbare mellan träden. Ossian skrek till när
han såg en av dem komma pilande rakt mot honom. I varelsens hand

glimmade ett knivblad. En panikfylld sväng räddade Ossian i sista
sekunden och han satte av åt andra hållet med en faslig fart.
Näverkonten bultade honom våldsamt i ryggen i varje rörelse, och
han var tvungen att rätta till den för att hålla sig på fötter. När han
fångat in den lösa remmen kastade han ännu en blick över axeln.
Hans förföljare närmade sig. Fler och fler av dem hade plockat fram
sina knivar och sprang med dem utsträckta, som ett gäng mordiska
barnungar. Deras ansiktsdrag var tydligare på nära håll. Spetsiga
öron och vilt hår ramade in tunna, bleka ansikten. Det enda som inte
saknade färg var ögonen, och i dem glittrade en blodtörstig iver.
Men plötsligt satte den närmaste av förföljarna hälarna i marken
och bromsade så tvärt att snön yrde kring fötterna. Ossian vände sig
framåt, och hann uppskatta barkens mönster på trädstammen innan
han krockade.
Världen svartnade för hans ögon. Någonstans – det kändes långt
borta – kände han sina kroppsdelar slungas framåt av den hastiga
inbromsningen. Allt blev stilla, och i några ögonblick regerade en
tryckande smärta, som om någon försökte klämma in hans skalle i en
krympande ask. Framför hans ögon växlade ljusa färger så snabbt att
han blundade för att slippa dem.
I mörkret kunde Ossian inte känna sitt ansikte. Han försökte, men
smärtan verkade ha lämnat honom lika snabbt som ett fiskstim
försvinner in i skuggorna när man sätter spjutet i en av dem. Han
vickade på tårna, och kände dem möta motstånd inuti kängorna.
Han knöt sin nakna näve, och kände naglarna gräva in i huden. Sedan
försökte han en grimas. Han kände ingenting.
Sakta men säkert blev de skiftande färgerna logiska för honom, och
han förundrade sig över den jättelika pelaren som skakade framför

honom. Efter att ha blinkat några gånger såg han att han stirrade upp
på en smal trädstam. Av alla gamla, tjocka träd i denna skog, blir jag fälld
av dig, som är så ung och liten, var allt Ossian tänkte. Han såg trädet
skaka med momentum, rentav hörde hur det rang dovt och ihåligt,
men det slog honom att det kanske bara var hans egen skalle. Ett
lager snö hade landat på honom där han låg, och barr dalade sakta
ned för att pynta hans kropp. Doften av dem var ren och bitter i hans
näsborrar.
Hans huvud började bulta så fort han rörde sig, men efter en enorm
ansträngning satt han upp i snön. Träsplitter prydde marken kring
trädstammen. Är min skalle så tjock att jag knäckte barken på trädet?
Tanken var roande, men så såg Ossian att det var hans träplankor
som hade brustit och låg utspridda i småbitar. Hans mod sjönk. Han
kände varelsernas närvaro i ryggen. I ett flyktigt ögonblick
funderade han på att tiga i hopp om att inte bli funnen, men
spädbarnet hade börjat böla igen, så det skulle inte tjäna någonting
till.
“Kom inte närmare!” gastade Ossian och vände sig frenetiskt om
för att stå ansikte mot ansikte med sina förföljare.
Rörelsen gjorde honom snurrig och han vinglade till och föll på
knä, nära att falla huvudstupa ner i snötäcket. Att den tanken var
någorlunda inbjudande skrämde honom mer än han kunde säga. I
mörkret lyste de blå ögonen som ljuset hos en fyr i mitten av en
storm. Och illvättarna kom närmare.
För att du ska hålla dig vid liv när du möter illvättarna, hade
slottssmeden sagt när han gav honom svärdet. Det var vackert
slottsstål, smidd på samma sätt som klingorna som bars av

konungens egna riddare. Bortslösat på en simpel skogvaktare, visste
Ossian. Bortslösat på en förrädare. Vi tar en mjöd när du är hemma igen,
Ossian. Två mjöd. Helvete, jag bjuder till och med. Smedens mun drogs ut
i hans gamla, varma leende, men det nådde inte hans bruna ögon.
Bara … kom tillbaka. Förstått? Sedan kysste han honom mitt i pannan
och de tog farväl.
Med en långsam hand fumlade Ossian vid sin höft. Hans nakna
fingrar hade knappt någon känsel, men på något sätt fann de fästet.
En av varelserna visade sig framför honom. Den hade likheten av en
liten flicka, med skuggorna svepta runt henne som en mantel.
Ansiktet var förvridet i ett uttryck av dödlig beslutsamhet; grymt,
kallt och besatt. Den bleka, lilla handen höll en dolk, onormalt stor
hos dess ringa bärare.
Med bultande huvud kämpade Ossian för att resa sig upp. Han
lyckades bara få upp en fot, och plötsligt stod illvätten framför
honom. Ossian lossade svärdet ur skidan med en klumpig rörelse.
Vätten gav ifrån sig en väsning och svingade vildsint dolken mot
honom. Ossian mötte henne med ett hugg, uppåt i en båge. Hugget
var slött, men klingan var allt annat än trubbig. Vättens väsning blev
ett gällt skrik.
Ljudet då den lilla armen landade bredvid honom i snön var
gräsligt, som en sur handduk som hade behövt vridas ur ett par
gånger till. Ossian såg omtöcknat på hur dolken gled ur de
obrukbara fingrarna. Armen låg där och läckte, och sakta, men
säkert färgades snön svart i mörkret. Han kände smaken av sin
frukost på nötter och saltat kött och lyckades med en
kraftansträngning hålla nere maten. Samtidigt böjde sig illvätten

framåt och ylade ljudligt medan hon lönlöst försökte hejda
blodflödet med sin andra hand. Ossian slösade ingen tid. Han vände
sig om och började rusa ner för backen.
De avbrutna träplankorna gav hans kängor vassa, förlängda tår som
grävde sig fast i snön och gjorde det omöjligt att ta sig fram snabbt.
När han föll kröp han, och när hans knän gav upp började han kravla
fram med svärdet fortfarande i sin hand. Den dova smärtan i hans
panna gjorde det svårt att formulera en enda sund tanke, så han
fortsatte bara framåt. Hans enda förståelse av tidens gång var före
och efter gråten hade slutat från näverkonten på hans rygg.
Förmodligen sov ungen. Det blev svårare att minnas vad han gjorde
här, med den vinande vinden i öronen och kylan som blåste genom
hans kläder för att gnaga i armar och ben. Varför spenderade han natten
här ute, när han kunde sova gott i sin trästuga nedanför kungens slott, med en
varm päls över sig och sällskapet av en sprakande brasa? Det beror på kärleken,
resonerade en avlägsen del av hans medvetande. Det beror på henne.
Tanken lät rimlig, så han klamrade sig fast vid denna sanning, och
fortsatte framåt.
Ossian kunde inte ha sagt hur länge han kämpade sig fram, men
snart stannade han. Mellan skakningar drog han rosslande andetag
som skickade blixtar av smärta genom hans skalle. Näsan var
antagligen bruten, för det var svårt att dra in luft och han smakade
en söt värme på läpparna. Det gjorde honom ingenting. Inget gjorde
honom någon skada just nu. Snön omfamnade honom överallt och
dämpade smärtan i led och lem. De säger att det är ett av de bästa sätten,
drömde han. Ingen smärta … bara lättnad.
Ljudet i backen var inte ett krasande som när en vandrares fotsulor
tränger genom snön. Det var inte mer än en antydan till rörelse, som

viskandet av lädertofflor mot ett stengolv. Illvättarnas vassa röster
skar genom tystnaden som krossat glas.
“Var är mänskan? Var är mänskan?” väste en röst i närheten.
“Hans svärd, det fanns, men han själv … ingenstans!” svarade en
annan.
“Fortsätt leta!” hördes en tredje. “Varje hög och häll av snö ska
skådas, kännas och delas itu. När en av dem skriker har vi honom i
våra klor.”
De andra mumlade i enighet.
“Sedan är det marsch mot konungen.”
“Mot konungen! Mot konungen!”
Snön rasslade till när vättarna satte sig själva i arbete. Efter ett
ögonblick reste sig Ossian ur snön.
Han skakade av sig näverkonten, vilket väckte ungen. Vid skogens
kant fann han en sten vars mossa hade frusit till ett färglöst
underlag. Där satte han sig och såg på det lilla flickebarnet och
hennes djupa blå ögon. Han kunde inte säga hur länge han satt där,
men snart hade de hittat honom.
En dolkspets som petade honom mellan revbenen fick Ossian att
hoppa till.
“Nu är du vår, mänska!” tjöt en vätte elakt. “Ditt blod ska färga
snön för ditt brott!”
Ossian mötte vättens blick. Ansiktet var lika blekt, ögonen lika
blå och näsan lika vass och spetsig som hos de andra. Vätten liknade
en pojke, och på hans hjässa bar han en blank hjälm. Bakom honom
och överallt omkring Ossian var alla de andra vättarna, deras stål
glimmande i månskenet.
“Ta inte ett steg närmare”, sa Ossian.

“Inte ett steg? Inte ett steg?” hånade varelsen, med en röst som en
slipad kniv. “Du ska böna och be för ditt liv. Inga av dina hot kan
rädda dig nu, bara vår barmhärtighet.”
“Ta inte ett steg närmare”, upprepade Ossian. “För då krossar jag
hennes skalle mot stenen.“
Nu stod han upp, och höll ungen högt över sitt huvud. Illvättarna
väste som katter genom sina sylvassa tänder. Vissa svor, andra skrek
och ytterligare några grät av frustration. Ljuden flöt ihop till en
fasansfull klagosång, och för ögonblicket höll Ossian i strängarna.
“Det vågar han inte!” skrek vätten som stuckit honom.
Vreden var i hans röst, men nu var han inte så morsk att han kunde
hindra osäkerheten från att sippra in i tonerna.
“Det vågar han inte.”
“Gör jag inte?”
Han höjde ungen och på en gång drog alla vättarna andan, som en,
enda förenad varelse. Ossian kände svetten pärla sig på pannan och
skallbenet sakta dunka som en instängd trumma.
“Tillbaka!” beordrade han.
Vättarna lydde honom. Han kastade snabba blickar åt alla håll och
kanter och såg de meterhöga varelserna förbittrat börja backa i snön.
Jag har dem, tänkte han. Tillsammans var vättarna som en ostoppbar
flod, men nu var de ensamma och utelämnade. Ingen av dem vågade
rusa fram och ta risken, visste han. De har en konung att svara inför,
precis som jag. I det ögonblicket var de och han inte så olika, trots allt.
Illvätten med hjälmen, hans ansikte bistert och besegrat, sa inte ett
ord. Istället blundade han, och hans hy verkade sjukligt färglös utan
de skimrande ögonen. Ossian skulle precis befalla honom att ta ett
steg tillbaka när ett tiotal vättar dök på samma gång. Innan han insåg

vad de tvingade honom till hade de redan hunnit fram till stenen.
Ossian var säker på att det var över, men märkte då att svärden låg
kvar där vättarna hade släppt dem. Alla kastade de sig mot stenen
och täckte den med sina kroppar, deras bara händer ivrigt sträckta
mot himlen. Under loppet av ett ögonblick myllrade det av vättar
som fumlade efter grepp kring mannens fötter.
Ossian tappade fotfästet och föll handlöst. Först då han tog emot
sig med händerna märkte han att de var tomma. När han tittade upp
bemöttes han av ett dussin vassa dolkspetsar. Hjälmbäraren stod
bland de andra illvättarna, med det blåögda barnet i ett
beskyddande grepp i armvecket.
“Mot konungen!” förkunnade han bestämt.
Vandringen genom skogen var lång och kall. Ossian hade förväntat
sig att vättarna skulle fira hans gripande med dans, förnedring och
skrålande sång. Det han upplevde var mycket värre. Under hela
färden släppte vättarna inte ifrån sig så mycket som ett pip. Det enda
de gjorde var att mota honom framåt med spetsarna av sina svärd
och sticka honom i ryggen varje gång han gick för sakta. De svarade
inte på hans frågor, inte heller på hans böner eller skrik. Tystnaden
var hans enda kamrat då han gick i mörkret mot sitt öde.
Handen utan handske var det första som tappade känseln då den
värdelöst slokade vid hans sida. Halsduken hade han mist
någonstans i backen, kanske då han krockade med trädet. Det
dröjde inte länge förrän han huttrade våldsamt. Stegen var inte
längre en ansträngning utan skedde nästan av fötternas egen vilja.
Han gungade framåt med varje steg och rörelsen gjorde honom
sömnig, så Ossian blundade.

Miranda flöt framför hans ögon. Synen av fräknarna kring hennes
näsa, lockarna i hennes rödblonda hår och hennes långa, smäckra
hals gav honom en pirrande känsla. Hade hon hittat honom, här ute i
skogen? Hennes far var säkert inte långt bort. Snart skulle Ossian
höra hästarna och jakthundarna. Männen skulle blåsa i sina jakthorn
av ben och skrämma slag på vättarna så att de skingrades. När
varelserna flytt tillbaka in i skogen skulle han höra Mirandas far
gorma åt sina riddare att bära in Ossian och ge honom något varmt
att dricka. Kungen skulle ge honom en ogillande blick, men inte ens
han hade makten att ta ifrån Ossian att han hade klarat sitt uppdrag.
Att han var en hjälte. Men för ögonblicket var det bara han och
Miranda. Men där han brukade hitta skrattgropar var Mirandas
kinder tomma på glädje. Hennes mun var inte böjd som i ett fruset
skratt, och i hennes ögon flimrade något han sällan såg där …
irritation? Nu såg han henne i hennes helhet, med händerna på
höfterna och en rynkad panna.
“Här går du och tar igen dig”, sa hon med sin spelande röst. “Nyss
verkade du vara på väg hem, men nu är du på väg åt fel håll. Är det
dags att överge mig?”
“Överge dig?”
Tanken var främmande för honom. Han hade inte för avsikt att
lämna henne. Så mycket mindes han, även om slaget mot hans huvud
hade rört till det en aning.
“Det skulle jag aldrig göra. Aldrig.”
“Jaså? Bevisa det. Återvänd.”
“Jag försökte”, envisades han. “Jag lydde din far. I nattens mörker
smög jag in, och i nattens mörker smög jag ut. Jag var på väg tillbaka
till dig. Men jag misslyckades. Jag misslyckades, Miranda.”

“Återvänd”, upprepade hon. “Du har kommit så långt, och jag
behöver dig en stund till.”
“Jag kan inte. Ser du inte vättarna överallt omkring mig? Kanske
om jag inte hade krockat med det där trädet, men … det är för svårt.
Jag är bara en man.”
“Min man.” Hon fnös. “Vad min käre far än säger. Slåss nu, min
älskade. Slåss och gör dig fri, och återvänd till mig. Vi är menade för
varandra!”
“Fina ord. Du ska veta att tanken frestar mig. Men jag kan inte.”
Hon suckade.
“Nåväl. Trots allt är det kanske bäst så. Min fader konungen har en
gåva planerad åt dig när du kommer hem.” Miranda gav honom en
medlidsam blick. “Det skarpaste av svärden i hans slott, och en
trogen riddare som kan sticka det i din rygg.”
För ett ögonblick visste han inte vad han skulle säga.
“Jag visste det”, mumlade han bittert.
“Se inte så ynklig ut. Du har bara dig själv att skylla för det här,
och du borde sett det på långt håll. Vad är en skogsvaktares liv mot
en prinsessas heder?”
“I sju år har jag ätit vid hans bord! Jag har vårdat hans skogar,
skyddat hans vilt, och tjänat honom väl. Sju år! Det är orättvist!”
“Du drack av hans mjöd, levde på hans mark och gjorde hans
dotter på smällen.” Sedan tillade hon mjukt: “Och jag vet nog vilka
onda tankar du har tänkt om honom. Om han fått höra dina idéer
skulle han gjort sig av med dig för länge sedan. Men, bara lugn, din
hemlighet är säker hos mig.”
Miranda log fräckt. Hennes ord fick honom att frysa till.
“Aldrig har jag sagt något sådant om honom i din närhet.”

“Sagt eller inte sagt gör inte så stor skillnad när man talar om
trohet. Nåväl. Du börjar få ont om tid, Ossian. Din resa är snart
slut, och du vet vad som händer när ni kommer fram.”
Det visste Ossian.
“Jag fruktar inte döden.”
“Och du älskar heller inte livet, om man ska tro dig.”
Han kunde inte gömma sin frustration.
“Livet! Vilket liv skulle jag återvända till? Jag duger inte till att
vara en far!” Han tänkte sluta där, men ett vansinne greppade tag i
honom, och han fortsatte. “Om det enda som finns att återvända till
är en sista blick på dig innan kungen beordrar min död … då följer
jag hellre snällt med illvättarna.”
Så snart som orden hade lämnat hans mun kände han skammen
spridas i honom som en varm dryck sipprar ner genom strupen. Men
Miranda sa:
“Det kanske finns ett tredje alternativ.”
Ögonblicket kändes som en timme. Till sist mötte han Mirandas
blick.
“Fly”, sa hon enkelt.
“Fly.” Han smakade på ordet. “Som en hare.”
“Som en överlevare. Börja på nytt. Skapa en distraktion, rusa in i
skogen, skaka av dig illvättarna och se dig aldrig om igen.“
“Men … du då? Oss?”
“Ser du dig själv som en lojal man, Ossian?”
Frågan överrumplade honom och i ett ögonblick var vinden det
enda som hördes.
“Jag tjänade honom väl, och ingen annan.”
“Och är du lojal till mig?”“Allt jag har gjort har jag gjort för dig.”
“Se, det är där du felar. Du har gjort för mig det du borde ha gjort
för dig själv.”
Han väntade på att hon skulle fortsätta, men det enda han hörde
var hans egna långsamma steg, vinden genom grenarna, det tysta
ljudet av vättarnas platta fotsteg och det ödsliga hoandet av en
uggla. Så blev vättarnas boning synlig.
Tallkronorna över hans huvud släppte genom månstrålar så att de
kunde lysa upp marken. Som en översnöad myrstack reste sig kullen
ur marken, dyster och stilla. Ovanpå kullen växte bladlösa buskar
som utskott. När vinden gick genom dem rasslade de som smala,
beniga fingrar. Inga illvättar stod vakt, och andra tecken på liv var
obefintliga. Om Ossian inte hade varit där samma dygn hade han
trott att kullen var övergiven.
Fly, tänkte Ossian. Det var en bitter tanke, men ett fritt liv i
skogen skulle inte vara så illa. Han visste vilka granar som kunde
hålla en mans värme genom natten och vilken bark som var rikast på
näring. Han kunde bygga en fälla som snärjde även den snabbaste av
harar och läsa stjärnhimlen som man läser en karta över riket.
Vargavintern var inte människans tid, men efter att ha spenderat sju
stycken i kungens tjänst och förlorat både fingrar och tår till kylan
var han härdad. Det skulle inte gå någon nöd på Ossian, vad skogen
än hade att utmana honom med.
Illvätten med hjälm trädde fram. Han satte två fingrar i munnen
och blåste. Ut kom ingen busvissling utan en vild, surrande sång,
som tagen ur näbben på en könsmogen sångfågel.
Ossian såg sig omkring. Illvättarna som gått bakom honom med
sina slipade svärd talade med varandra med låga röster. Spänning

hängde i luften som matos i ett bondkök. Nu hade han sin chans. Så
fort de tvingade ner honom genom kullens öppning skulle hans liv
ligga i deras konungs händer. Mannens ögon pilade fram och tillbaka
i jakt på en utväg. Hans blick fastnade vid en stenbumling tio meter
bort. Vid dess topp vidgades en liten ravin, om hans ögon inte svek
honom. För ögonblicket var flyktvägen oövervakad. Vättarna hade
inte bundit honom, så det hade varit en lätt sak att överrumpla en av
de som gick nära honom, kanske till och med slita åt sig en dolk.
Men hur många som än föll skulle bara nya illvättar rusa efter och
hoppa på honom. Han skulle vara död snabbare än om han följde
med ner till kungen. Nej, hans enda chans var att springa snabbt och
hoppa över ravinen. Väl på andra sidan kunde han skaka av sig dem,
det skulle gå på något vis. Fly, hade Miranda sagt.
De kommer döda mig ändå, tänkte han. Så varför tvekade han nu? Han
stirrade mot ravinen, en lockelse som befann sig bara några
ögonblick bort. Om han tog risken. Tänk om mina fötter är för trötta efter
vandringen. Tänk om jag snubblar på en rot. Tänk om jag inte tar nog med
sats vid ravinen och faller ned och bryter benet. Då fångar de mig. Då … då
dödar de mig. Illvättarnas röster började tystna. Från kullen hördes
rörelser. Nu … nu eller inte alls. Men Ossian tvekade, och plötsligt var
det för sent. Fler vättar med hjälmar på huvudet stack upp sina
huvuden från hål i kullen och började klättra ut.
“En mänska står bland er”, förkunnade en av dem, vars hand var
sluten kring ett spjut. “Är det barnanapparen, som vållade
kungaparet sådan sorg i natt?”
“Det är han”, sa den hjälmprydda vätten som fångat Ossian.
“Så kom då in”, sa spjutbäraren och ledde vägen in i tunneln.

Det var en smal tunnel, trång och kompakt. Jordväggarna kvävde
röster och fotsteg och isolerade värmen så effektivt att man hade
kunnat tro att man trätt in i en annan värld. Sakta men säkert
gnuggade Ossian liv i sina fingrar och gladdes åt att kunna ta
andetag som inte skar honom i strupen. Taket var så lågt att han
behövde ducka djupt för att kunna röra sig framåt, och inom kort
värkte hans rygg av mödan. Rötter sträckte sig som ådror över vägg
och mark och förenade grottan i ett nätverk av underjordiska grenar,
bruna, svarta och grå. Mörkret låg tungt, men vättarna kunde utan
tvekan se lika väl här som Ossian såg i klart dagsljus. Jag hade min
chans att fly, tänkte han dystert då han gick längre och längre ner.
Men jag tog den aldrig. Jag önskar visst att dö trots allt. Tunneln fortsatte
vända och vrida genom marken, som insidan av en stor, svart,
slingrande orm. När Ossian kunde svära på att jorden i väggarna
hade ersatts av sten såg han det avlägsna flimret av brinnande ljus.
De klev ut i en stor sal där det var högt i tak. Ossian höjde en hand
mot ansiktet för att skydda ögonen från det plötsliga ljuset. En stor,
sprakande eld brann mitt i rummet, dess gulröda lågor ivrigt
slickande mot taket. Från dess inre hördes smällar av trä då veden
sprack itu och fattade eld. Luften var tjock, och Ossian kände sin
kropp börja svettas då han stirrade in i elden.
Överallt längs med väggarna glittrade de blå ögonen. Elden
kastade illvättarnas skuggor mot jordväggarna, där de fladdrade och
dansade som jättar. Själva stod de stilla som statyer; hårda och
dömande. Först då Ossian började gå framåt, knuffad av en
vättehand i ryggen, hördes enstaka röster från vättemassan.
“Ynkrygg!” vågade sig en vätte på att morra till honom.
“Tjyv!” kacklade en annan hånfullt.

“Där kommer han, barnanapparen”, mumlade någon han inte
kunde se. “Visste väl att det var mänskor.”
Först när Ossian tillryggalagt elden fick han syn på paret. De två
tronerna stod på en upphöjd del av golvet. De var vackert snidade
från olika sorters trä – hans av ek, fura och bok, hennes av björk,
körsbär och ask. Tronerna stod tomma. Vättarnas konung var uppe
och gick. Han vände fram och tillbaka på det upphöjda golvet
alltjämt som han rastlöst vred sina händer. Hans armar var prydda
av gyllene ringar som klingade lätt då han rörde sig. Hans drottning
uppförde sig prydligare. Hon stod stilla inför salen med händerna
vikta och vilande över buken. Det enda som skvallrade om hennes
oro var de enstaka andetagen som kunde höras i salens växande
tystnad. Strimmor av silver glänste på hennes kinder. När kungen
fick syn på Ossian stannade han till, och hans bedrövade
ansiktsuttryck blev mordiskt. Hans ansikte fick en så stark röd
nyans att det ljusa skägget, som var ansat för att rama in hans ansikte,
verkade lysa. Över hans panna skimrade ett hårband av silver, där
en mänsklig kung hade burit en krona. Drottningen bar en
motsvarande prydnad i sitt nattsvarta hårsvall. Vätteparet var
knappa metern höga, men till skillnad från deras undersåtar som
kunde misstas för vilsna barn var monarkerna klädda som det anstod
kungligheter; i siden, sammet och varsin böljande mantel.
“Nå?”
Kungen nästintill spottade ut frågan.
“Här är han, eders högheter”, sa en vätte bakom Ossian.
“Och …?”

Nu var det drottningen som talade, darrig på rösten. Hennes ögon,
blå som safirer, var mystiska och främmande för Ossian. Trots det
kunde ängslan i hennes blick inte misstas.
Alla ögon föll mot tunnelns mynning då en skara av spjutbärare
klämde sig ut, en mödosam bedrift på grund av gångens trånga
proportioner. Från mitten av spjutbärarna hördes barnarösten som
Ossian blivit bekant med. En vätte avlägsnade sin hjälm från hjässan
och gjorde en svepande handgest.
“Er dotter.”
Kungen släppte ut ett stort andetag och från drottningen kom ett
ljud som påminde om ett plötsligt, skakigt skratt. Hon tog tag i
volangerna på sin klänning och började ivrigt skynda sig fram.
Konungen hade själv nästan hunnit ner för den korta trappan innan
han verkade inse vad han höll på med. Det tog emot för honom att
hejda sig, så mycket syntes, men han lyckades stanna vid foten av
trappan, samla sig och sträcka ut armarna istället. Vättarna
skyndade sig för att lyda och inom loppet av några ögonblick var
barnet i armarna på sin mor och far. Tårarna rann i deras ögon igen,
och de grät och skrattade om vartannat. De glömde sig och
omfamnade varandra öppet, inför hela salen. För ett ögonblick såg
de två så unga ut att Ossian förundrade sig över deras skönhet.
Efter en kortlivad stund av lycka verkade de ta notis av sin tronsal
igen. Kungen nickade trött till vättarna som bar spjut innan han
kastade en blick mot sin hustru.
“Detta gräsliga ärende är inget du behöver se, min kära”, sa han till
drottningen.
Hon gav honom en blick som kvävde diskussionen i dess linda.
Kungen harklade sig och vände sig istället mot Ossian. För ett

ögonblick såg Ossian ingen vättefamilj och ingen grotta med
flimrande skuggor på väggarna. Framför honom stod hans egen kung
framför sin gyllene tron med en sits av blodrött sammet. Vid hans
sida stod hans dotter, rikets prinsessa. Vättekungens röst bröt
förtrollningen.
“Vet mänskan vad det är han har gjort?”
I frågan hördes nu tröttheten, och bristen på tålamod. Hans blick
var sträng, hans panna rynkad. Ossian torkade bort blodet från sin
brutna näsa med sin rockärm.
“Ja, ers höghet”, svarade han kallt.
Ironin i uttrycket undgick honom inte, men det fanns inget att flina
åt där han stod framför konungen. Vättarnas konung var inte nöjd
med svaret. Som för att förstärka Ossians brott väste han:
“Mänska, mänska. Högt på himlen i öst stod månen då du trängde
dig in i mitt hem. Där stal du med uppsåt dottern min, vättarnas
arvinge, till vilket djävulskt ändamål jag inte ens kan föreställa mig.”
När kungen talade återfick hans ansikte sakta den röda färgen.
Orden plågade honom att uttala, men han sträckte på sin rygg och
fortsatte.
“Men förbrylla oss lyckades du göra. Det krävs en sällsynt
barnatjyv för att också ge något där han stulit. Vill du förklara
ersättningen du var så generös att lämna oss?” frågade han i en giftig
ton.
Han pekade på en illvätte bland mängden som Ossian inte lagt
märke till förrän nu. En blick av avsky glittrade i hennes ögon. Hon
liknade en bister liten flicka, ilsken över en trasig docka i sina
armar. Ossian förstod inte förrän han märkte vad det var hon höll. I
vättens armar sov ett människobarn ostört. Näverkonten var inte

tom längre än ett ögonblick, mindes Ossian. Han underhöll tanken
av att hans konung valt honom till uppdraget enbart tack vare hans
starka rygg.
“Det gläder dig säkert att höra att det tog tid för oss att upptäcka
din bortbyting”, tillade drottningen, vars barn fortfarande låg i
hennes armar. “Du hade bäddat om barnet med omsorgen av en
förälder.“
Det tog dig tid för att du har sämre ögon än en onykter mullvad, tänkte
Ossian, men de orden höll han inom sig.
“Är mänskobarnet ert eget, mänska?” frågade konungen.
Mitt barn vilar i min älskades mage, i väntan på att gro och växa som ett
ivrigt frö, ville Ossian svara. Men det skulle knappast hjälpa honom
nu. Att hoppas på illvättarnas medlidande tycktes vara som att
hoppas på regn i torka.
“Nej”, sa Ossian till sist. “Barnet tillhör en bonde. En man vars
namn jag inte vet.”
“Fega, fega mänska”, fräste drottningen. “Inte nog med att du stal
vår dotter från oss. Inte nog med att du slet itu en familj i natt. Du
var tvungen att sarga ytterligare en. Att förvänta sig godhet hos en
mänska är som att föra gräl med en brunn, men är medlidande även
för ditt eget folk så främmande för dig?” Hon såg på honom som om
han var en rutten frukt, hennes mun vriden i avsmak. “Du må vara
välsignad med längd, mänska, men du står lägst av alla i det här
rummet.”
Kungen drog en suck.
“Om mänskan har något försvar bör han säga det nu.”
Ossians mun var torr. Bad kungen honom att välja sin egen dom? Var det
redan över? Välj dina ord väl, tänkte han, men de kom inte. Hans huvud

bultade igen, som om hela hans olyckliga hemfärd ville göra sig
påmind.
“Har han svalt sin kluvna tunga? Säg mig varför du gjorde det här.
Om en konungs befallning inte är nog, så förklara åtminstone för en
far.”
Ossian öppnade munnen för att svara, men så stängde han den igen
och mindes.
För att du ska kunna bära din börda genom skog och snår, hade Miranda
sagt till honom då hon presenterade näverkonten för honom. Den
var vackert flätad, med starka remmar och ett vackert mönster av de
olika nyanserna av brunt, gult och vitt från björkbarken. Ossian
hade varit förvånad när han hörde knackningen på sin trädörr. Det
var alltid han som sökte upp Miranda, aldrig det omvända.
“Det här är bra hantverk”, förkunnade han när han tog emot
konten. Han vände den upp och ned för att beundra arbetet. “Inte
visste jag att näverslöjd ingick i era prinsessliga plikter.“
Mirandas blick föll mot mattan.
“Det är inte … mor lärde mig. Innan hon dog.”
Hon såg sig omkring, på redskapen och pälsarna som prydde
träväggarna i hans enkla boning.
“Jag borde gå.”
Men Ossian var snabb, och innan hon hann vända sig om var hans
hand på hennes axel. Mirandas osäkra blick blixtrade tillbaka.
Ossian tvingade ned sina läppar över hennes. Hon slet sig loss och
såg på honom med blicken av ett jagat rådjur. Efter ett ögonblick
smällde Miranda igen dörren bakom sig. Jag trodde att du ville, tänkte
Ossian säga till den stängda dörren. Men han stod bara där stumt,

för något i hennes ansikte hade varit annorlunda. Fräknarna var
borta.
“Hans höghet ställde en fråga, mänska”, väste en illvätte bakom
honom.
Ossian tjöt av förvirrad smärta när spetsen stack honom i ryggen.
Han drog efter andan och kände blodet klibba mot sin innersta
linneskjorta.
“Order”, kraxade han. “Från min egen kung.”
Flämtningar hördes i hela salen. Drottningen satte en hand för
munnen, och kungens ögon vidgades i chock.
“Beordrade mänskokonungen detta?“ frågade han ursinnigt.
“H.. hon skulle bli en ärad gäst på hovet!” försökte Ossian. “Han
skulle aldrig skada er dotter!“
Men att berätta om planerna för att ta deras arvinge som gisslan
gjorde inget för att lugna vättarna. Ossian kände en svettdroppe
snigla sig nerför hans panna. Illvättarna omkring honom viskade och
mumlade sinsemellan.
“Min konung!” utropade en av hjälmbärarna. “Det är en
krigsförklaring! Fienden har mage att nästla sig in i ert hushåll.
Skicka honom en gåva. Mänskoflickans huvud, i en ask!”
Salen var plötslig levande med illvättarnas vilda rop.
“En ask! En ask!”
Barnet i drottningens famn började tjuta, och då vaknade
människobarnet och började även hon att gråta. De båda
flickebarnen grät sin förtvivlan, och klagosången skar mot ljuden av
det förargade vättehovet. Kungens blå ögon blixtrade av raseri.

“Är det krig mänskofolket vill ha? Låt dem då få vad de önskar.
Låt dem gå utan ved, päls och kött. Låt dem inte sätta foten i en skog
och komma tillbaka med livet i behåll. Tusen och tusen år har gått
sedan mänskorna tog slätterna, kusterna och de höga bergen. Men
alltid har skogen varit hem åt vättarna, och det kan inte den
mäktigaste av mänskornas herrar ändra på.”
Kungen kallade åt sig vätten som höll det snyftande mänskobarnet.
Han plockade bryskt upp ungen och höll den så långt ifrån kroppen
som möjligt, som om barnet var en stinkande fisk.
“Mänska. Du som är så full av gåvor, ge mig ett skäl att inte släppa
ungen i elden ögonaböj.”
“Kommer inte på fråga”, sa drottningen skarpt. Kungen såg på
henne oförstående. “Att skada en bortbyting vore som att leka med
en kniv över dottern min”, fortsatte hon. “Vem kan säga vilka onda
trollerier mänskan har förbannat henne med?”
Kungen kliade sig i skägget.
“Förstås. Du har rätt.” Han såg ut över salen med beslutsamhet i
sina blå ögon. “Från och med denna natt ska flickebarnet leva här.
För min dotters säkerhet.”
Viskningarna utmed tronsalens väggar hade börjat igen. Kungen
skickade iväg två vättar för att lägga spädbarnen till sängs.
“Då så”, sa han när rummet tystnat så pass att bara elden hördes.
“Vad skall göras med dig?“
“Låt mig gå”, sa Ossian direkt.
Alla blickar föll mot honom. Mannen kände sig svag där han stod,
som om hans ben inte längre ville bära honom.

“Kungen pressade mig till uppdraget. Jag ville aldrig komma hit,
och jag kommer inte återvända till honom. Jag står inte längre i hans
tjänst.”
Han var rädd att vättekungen skulle börja skratta, men hans bleka
ansikte var allt annat än roat.
“Om mänskan inte skall vända hem som en tam hund, med svansen
dinglande mellan benen, vad ska han då ta sig till?”
Ossian anade en fälla, men han fortsatte i full fart framåt.
“Fly. Leva i skogen“, hörde han sig själv svamla.
Varför han berättade det visste han inte. Kölden och sömnbristen
hade hunnit ikapp honom, och han kände sitt huvud snurra. Orden
trillade ut ur honom som äpplen ur en tappad korg, och när de
kommit i rullning fanns det inget sätt att stoppa dem. Han berättade
långt och länge om konungens planer och därefter tystnade han.
Skuggorna som dansade på väggarna hade växt större och verkade
håna honom. Samtidigt hade sorlet i tronsalen växt till ett
kackalorum. Han ville be varenda illvätte att hålla mun, men han
vågade inte avbryta konungen.
Vättekungens läppar rörde sig, men det var svårt att urskilja vad
han sa. Nu talade en vätte till, en av de som bar blanka hjälmar på
skallen.
“… hon hette Tistel …”, hörde Ossian. “… mänskan drog sitt svärd
…” Ytterligare en vätte talade. “… klarade sig inte. Vi lämnade
henne i snön.”
Konungen lyssnade, och efter ett ögonblick vände han sig mot
Ossian med ett leende och började tala. Yrseln lindade sig om
skogvaktarens öron som en stor, mjuk kudde. Ossian spetsade
öronen och lyckades uppfatta konungens röst i bruset:

“… ser inget skäl att smutsa ned detta golv med mänskoblod.”
Ossian föll på knä, inte endast av tacksamhet.
“Tack, tack, tack … för er nåd.”
Han kände kloförsedda händer på sina axlar och stretade inte
emot. De drog upp honom på fötter. Jag lyckades. Jag pratade mig ur
ormboet. Det var aldrig för sent. Illvättarna knuffade honom förbi den
stora elden, tillbaka samma väg som han kom. Mörkret omslöt
honom när han tvingades genom tunneln. Upp, upp och upp
stapplade han, tills han började springa på eget bevåg. Inget ljus
sken på andra sidan tunneln, men av något mirakel krockade han
inte med väggarna en enda gång.
Det var fortfarande svarta natten när Ossian stapplade ut i snön.
Han tog ett par friska andetag som blev vita moln i den kyliga
luften. Han log åt den mörka himlen, där stjärnorna tindrade. Så gott
det kändes att andas, så gott det kändes att le. Sedan skrattade han, bara
för att känna hur även det kändes.
Han vände sig om och såg på den översnöade kullen, med leendet
fortfarande klistrat på sina läppar. Vättarna hade börjat komma ut
nu, och bland dem stod deras konung och drottning.
“Tack”, sa Ossian igen.
Kungen log inte i retur. Han satte två fingrar till sina läppar, och ut
kom ingen fågelsång. Bara en gäll, isande vissling.
En spark i knävecket fick Ossians ben att vika sig under honom.
Nej.
Hans knän och händer var i snön. Det kalla sved mot stumpen av
hans förlorade ringfinger på handen som saknade handske. Han vred
huvudet bakåt och stirrade in i de blå ögonen av en spjutbärare. Två

till var framme och höll fast honom, och där kom en som bar en
skinande hjälm.
“Jag är en fri man!” gastade han till vättarna. “Ni har ingen rätt, ni
har ingen rätt!”
“Dåre till mänska. Du gav oss rätten när du dräpte vår Tistel”, blev
svaret.
Det skrapade när vätten drog sin dolk.
“Nej, nej, ni lovade, inget blod.”
Ossian försökte streta emot, brottas, rulla på rygg, men vättarna
höll ett järngrepp om hans axlar och ben. Tårarna brann mot
Ossians kinder.
“Snäll …”
Bönen blev en flämtning då stålet mötte hans axel. Ossian skrek
till. Ett förfärligt rivande ljud hördes precis intill hans öra, som om
en tjock matta revs itu. Det blixtrade i axeln, och han kände en
darrning färdas utmed armen innan den slets ifrån honom. Med ens
kände han inget där förutom en varm förnimmelse. Han stirrade på
armen i snön, oförmögen att begripa vad det var han såg. Marken var
så innerligt vit, och blodpölen så djupt röd.
När han såg att handen saknade ett ringfinger kunde han inte hålla
inne maten. Han fann sig själv med ansiktet nedåt och frukosten
läckande ut för att landa i snön.
“Det här händer inte”, sa han sig själv.
“Är du säker? Det ser ganska verkligt ut om du frågar mig”, sa
Miranda.
“Miranda?”

Hon stod där i snön, hennes röda hår böljande lätt i den mjuka
vinden, hennes hy utan fräknar.
“Jag är skadad. Hjälp … snälla du, hjälp mig …”
“Jag vet inte, jag. Verkar som att det var du och ingen annan som
satte dig i den här knipan. Du hade din chans att fly”, påminde hon.
“När far skickade dig för att hämta vättebarnet. Du kunde ha vänt
norr vid skogskanten, dumpat kontens innehåll i en å och lagt tio mil
bakom dig innan min far anade oråd. Men du ville visa honom. Visst
var det så? Du ville visa att du kunde, att du var värd mig. Att han
inte stod över dig. Du ville inte bli en far, hur många gånger hörde
jag inte det … Men du fortsatte knacka på min dörr. Gång på gång.
Och du älskade mig inte ens … jag var bara ett medel för dig att få
som du ville, visst var det så? En krona på huvudet. Vad stor och
mäktig du skulle känna dig då.”
“Låt mig vara, låt mig vara, låt mig vara ifred”, jämrade han och
täckte sina öron med händerna.
Men han hade bara en hand, och blodet forsade ur axeln i en
oroväckande takt. Ossian såg sig vimmelkantigt omkring efter något
att stoppa blodflödet med. Något tyg, någon päls, en halsduk …
“Hej Ossi!” hördes en mild röst.
Ossian såg upp, snurrig av rörelsen. Den gamla gumman satt i en
stol i snön, inbyltad i varma pälsar. Hon stickade en röd tråd, räta
och aviga, räta och aviga. Hennes blanka, blinda ögon lyste i hennes
rynkiga ansikte.
“Tag dig i akt, sa jag nog. Ja, det sa jag. Men det rådet var du för
ung för att ta till dig.”
“Agda”, sa Ossian och snörvlade.

Hon hade varit till åren kommen redan när Ossian var en liten pilt.
Agda hade alltid något att ge, vare sig det var socker på en regnig
dag, pinnar för att bygga en damm i skogsgläntan, eller en varm
handduk för ett skrapat knä. Om någon kunde hjälpa honom var det
hon.
“S.. snälla Agda … förband … något för b.. blodet …”
Hon log mjukt åt honom.
“Jag varnade dig nog, Ossi. Lek inte med eld, ja, nog sa jag det. Du
ville inte lyssna, och nu har du bränt dig. Ock, ock, ock …“,
kluckade hon.
“Hon har rätt”, sa slottssmeden. Han stod där i sina kängor och sitt
svarta förkläde, en glans av svett på hans panna som om han hade
jobbat i smedjan hela natten. “Jag har tjänat kungen längre än dig.
Varje dag så länge jag kan minnas har jag gått ut i hans smedja och
slagit på svärden tills de fått en egg en man kan raka sig med. Ville
jag nånsin visa mig bättre än min kung?” Han fnös och spottade i
snön. “Helvete heller. Isåfall hade jag varit död för länge sedan. Som
du.”
“Det var ditt svärd som dräpte mig”, sa Ossian med ett vansinnigt
leende.
Han satte sig ned i snön, iskall i hela kroppen. Det blod som inte
forsade rakt ut i snön rann utmed hans sida och började klumpa sig i
tyget av hans kläder. Han stönade.
“Pojk, vet du varför jag valde dig för uppdraget?” frågade
konungen.
Han tornade upp sig över Ossian. Trots det var kungen en liten
man, vars grånande hår inte fick honom att verka mindre svag och
skröplig. Ossian tittade upp, knappt medveten om vad han såg.

“Jag gjorde din dotter med barn och du ville bli av med mig.”
Kungen log.
“Jag valde dig så att du kunde bevisa vilken hjälte du är. Du
lyckades, och för det förtjänar du att gifta dig med min dotter. Och
här är hon.”
Miranda stod där framför honom, hennes kinder kryllande med
fräknar och hennes mage svällande med vikten av deras barn. Hon
tog tag i Ossians ansikte och kysste honom där i snön. Något kändes
annorlunda, men han kunde inte sätta fingret på vad. Då förstod han.
Det ryckte inte i hennes läppar då de delade kyssen. Ossian borde
ha njutit, men han grät varma tårar.
“Nej … du hade rätt“, viskade han.
Mannen låg där mellan träden, alldeles ensam. Blodfläckarna täckte
snön som fräknarna på en kind. Men de måste ha försvunnit sedan,
för allt han såg var vitt.

 

 

Du gillar kanske också…

  • Otäcka kvinnor novellantologi EBOK

    50 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Grimm Special Edition retelling novellantologi

    150 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg