Mordiska väsen

200 kr inkl. moms.

Ett smörgåsbord med tomtar, troll, skogsrå, näcken, vättar, irrbloss, varulvar, vittror, mylingar och drauger.

 

19 i lager

Beskrivning

I Mordiska väsen bjuder tjugotvå svenska författare på ett smörgåsbord med våra mest älskade kända nordiska väsen såsom tomtar, troll, skogsrå, näcken, vättar, irrbloss, varulvar, vittror, mylingar och drauger. Varje novell har sin egen smak och sitt eget språk. Författarna har tillsammans skapat en samling mörka noveller utan särskilt lyckliga slut. Så som man berättade förr, vid lägereldarnas tid. 

Nitiska vättar, tröga troll, förföriska skogsrån, en seriemördande näck och sluga svartalver. The list goes on and on. Karaktärerna är väldigt levande beskrivna och man får direkt en känsla av hur de är som personer. Nytänk och modern anda, ofta med en twist. Skulle jag beskriva boken skulle jag säga att Harry Potter möter Steampunk, som möter en spännande kriminalare, vidare till grovt språk och skämt à la Deadpool, och mynnar ut i tv-serien Grimm som är fylld med väsen. Man får en tydlig framtidsvision i många berättelser. Nutida samhällsproblem som har eskalerat och fått katastrofala följder. Framför allt miljöproblem som vi människor skapat och förstört världen för väsen som får mindre och mindre skog och rörelsefrihet och lever under förtryck. Gillar man Game of thrones, Sagan om ringen, Sherlock Holmes och Syskonen Baudelaires olycksaliga liv kommer man FULLKOMLIGT ÄLSKA den här boken! Finns inte nog med superlativ i mitt vokabulär för att göra den här boken rättvisa på bedömningsskalan! LÄS DEN! 
boktokdelux

Kalla kårar som berör både kropp och själ! En fängslande, skrämmande och underhållande novellsamling. ”Mordiska väsen” är en imponerande novellsamling. Jag sätter mig ner med en kopp te och njuter av den litterära godispåse som ”Mordiska väsen” är. Mellan pärmarna får nordiska väsen liv och plats, i en något mörkare tappning än jag är van vid. Det finns en suggestiv folkloristisk stämning över novellerna och i fokus står bl.a. näcken, troll, tomtar, varulvar och andra väsen. En novellsamling att skrämselnjuta av. En bok jag rekommenderar att läsa, och läsa om och om igen!

bokmalin

Välskrivna och fantasirika noveller. Här får du drömma dig bort om bland annat  häxor och tomtar. Novellerna är korta och långa och helt olika varandra men ändå lika. Det finns något smaker. En bok vi rekommenderar om du gillar fantasy.

systrarnaboktokiga

Gåtfulla, mystiska noveller som ger dig tillträde till en främmande och makaber värld. Där läsaren får besöka en värld där troll, vättar, älvor och häxor hör till verkligheten. Man slås av den starka stämningen av mystik och gåtfullhet när man läser de här novellerna. Som att träda in i en helt annan värld. Mörka historier utan varken lycklig tillvaro eller lyckligt slut, utan snarare en känsla av melankoli och i vissa fall grymhet. Min favorit bland novellerna blev ”En droppe blod” av Maria Ahlqvist Ruokolahti. Den här boken är perfekt att läsa en ljummen försommarkväll. 

iminbokhylla

 

Vi bjuder på ett smakprov, novellen Gården av Tobias C Forsberg

Dånet av kanoner som avfyrades hördes genom stadens gator och
torg. Vikberg såg upp från sina kort. Striden var sedan länge över.
Troligtvis hade generalen givit order att salut skulle underhålla
honom medan han söp sig berusad.
Berk lade ner sina kort. Vikberg tittade ner på sina egna och sedan
upp mot Ittersson. Det fanns ingen chans att han själv kunde ta nästa
stick. Han kände igen klöver damens naggade kant i kamratens
hand. Han slängde ner korten och såg hur mynten som trillade av
bordet föll ner i Itterssons ficka.
”Vad spelar pengar för roll?” Ittersson försökte få kamraterna att
sitta kvar. ”De är bara markörer, inget som vi kan bruka för att
införskaffa oss något som vi inte bara kan kräva eller ta. Men vad
säger ni om ett parti till?”
”Jag är nöjd.”
Vikberg samlade alla kort, räknade dem noga innan han stoppade
dem i fickan. Berks blick vandrade drömmande bort från
spelbordet.

”Jag skulle kunna döda för en god bit mat. Skulle ge vad som helst
bara för en natt i en bäddad säng.”
Berk kunde mycket väl döda, men det fanns ingen i närheten som
död skulle kunna erbjuda något av önskemålen.
”Mod unga man.” Ittersson var max två år äldre än Berk, men man
lärde sig mycket på två år. ”Är det inte därför vi krigar? För att
kunna återvända till en bäddad säng. Bäddad, som vi självklart
lämnade den.”
”Och inte bara för en natt utan för resten av våra lyckliga dagar.”
Vikberg och Ittersson talade samma dialekt av sarkasm, men för
Berk förtydligade Vikberg fortfarande.
”Jag ger det max en vecka innan kung och partier har dragit in oss i
ett nytt krig för att betala av skulderna som de samlat på sig i det här
kriget.”
”Jag såg en gård.” Berk sänkte rösten, även om det var få som här
talade svenska och färre som var tillräckligt nyktra för att höra
något. ”Vi skulle kunna ta oss dit.”
”Det finns inga gårdar på tre dagsmarscher som inte blivit
rannsakad av knektarna.”
Ittersson ansträngde sig inte att sänka rösten, om något talade han
högre. Även de mest berusade knektar vände sig om, men få talade
svenska.
”Hör vad jag säger.” Berk sänkte rösten ytterligare. ”Den var hel.
Var i gott skick. I skuggan av skogen. Vi har missat den, antagit att
den redan var genomsökt och plundrad.”
Berk var inte alltid den klipskaste. Folk hade faktiskt dött följande
hans dumheter, idioter som offrat sig själva för att låta den här
idioten leva en dag till.

”Eller så var den bara övergiven, folk som gett sig av med dörren
olåst. Ingen mening att slå in dörrar och fönster då. Även om allmän
förstörelse och vandalism kunde vara roligt i sig själv.”
”Jag säger att vi drar dit.” Vikberg drog upp sina kamrater. ”Vi
skulle kunna sitta kvar här. Förlora mer pengar på menlösa tingest
eller faktiskt hitta de där hela sängarna. Det låter bekvämt, det är
något som även jag har saknat.”
Berk nickade. Ittersson suckade, han kände inte för att stanna kvar
i en stad utan sina två kamrater.
Frosten låg tunn och gyttjepölarna som frusit under natten krasade
under deras kängor. Det var först fram på dagen, då solen ställt sig
så högt som den skulle, som var steg sög sig fast i marken. Ju längre
bort de kom från staden, ju mindre var vägarna upptrampade. Leran
blev jord. Skogen gick från kalhygge till ensamma träd som hade
barr på de översta grenarna, till hela dungar som ännu inte använts
till brasved och timmer för arméns läger och stadens kaminer.
Skogen var mörkare än vad någon av dem kunde minnas. De tre
kamraterna rörde sig försiktigt, möjligheten fanns alltid att fientliga
knektar kunde lura där. Det var lättare att slänga sin musköt åt sidan
och ge sin lojalitet till nästa armé, så länge man hade musköten redo
i handen. Men ingen kom, inget av liv, varken mänskligt eller av
djurens rike. Hungern var vida spridd och sensommarens dåliga
skörd hade gjort folk mer desperata. Kråka var godare än vad man
kunde tro och skogsmus en sann delikatess.
Berk lös upp och sprang över en snårig kulle. Ynglingen hade
fortfarande så mycket liv i kroppen. Han ropade, vinkade åt dem att
komma. Gården var i bättre skick än vad Berk hade förklarat med
sina ord. Fönster var hela och fasadens röda färg tycktes inte ens ha
börjat flagna, som om den målats bara veckan innan.
De gick några varv runt huset. Knackade på dörrar och kikade in
genom fönster, men fick inget svar och såg inget som rörde sig. Det
fanns inget lås på någon av dörrarna, inte till bostadshuset eller
någon av bodarna. Vikberg skulle just gå in i huvudbyggnaden då
han hörde hur Ittersson visslade en bit bort.
Det var bättre än vad någon av dem hade kunnat föreställa sig. En
ensam ko som ej var mager, utan tycktes ha ätit bättre under
senvintern än någon general.
”Fantastiskt.”
Det var så länge sedan de såg något som inte bara levde, utan
frodades. Så tjock och drypande av fett att det var konstigt att det
inte rann ur dess öron. Ladan var full med höbalar från taket ner till
golvet där den ensamma kossan sakta betade, lojt tittande upp på de
två besökarna.
”Tio kreuzer rätt i fickan.”
Vikberg försöka räkna på sina fingrar hur mycket det skulle bli för
dem vardera.
”Det är för mycket arbete med det.” Ittersson lade en land på
djurets rygg, han tycktes inte lida av dess stank. ”Ska vi frakta
kodjuret hela vägen tillbaka till München? Då hinner vi bli
överfallna tre gånger om. Vi ska vara tillbaka imorgon kväll, kom
ihåg det.”
”Vi kan inte bara lämna den här.”
”Det sade jag inte.”
Djuret tycktes inte bry sig om Itterssons klappningar, lika lite som
den dragna kniven.

”Vad gör du?”
”Sade vi inte det? Skulle det inte vara skönt att få leva vanligt för
en dag? Sova i en säng, äta en varm middag som inte bara är
upphettad gröt utspädd med bark? Hur mycket skulle du inte ge för
en sådan kväll? Sova i en torr säng i ett varmt hus? Ger du inte mer
än tre kreuzer för det?”
”Tre kreuzer …”
Vikberg var fortfarande osäker på om det verkligen kunde stämma.
”Tre kreuzer skulle kunna köpa mig mycket mer än så.”
”Om du var hemma. Men vad säger oss att vi faktiskt kommer att
komma hem? När kommer du få chans att spendera det som vi tar
här? Skulle inte möjligheten att minnas vad ett riktigt liv smakar ge
dig mersmak? Ge dig styrkan att ströva ytterligare några mil
längre? Inte bara stirra in i muskötelden, utan stå stadigt och
besvara den?”
Det var övertygande. Vikberg drog sin egen kniv.
”Hur gör vi?”
Hur slaktade man ett så stort djur? Vikberg som bott i Kalmar i hela
sitt liv hade endast sett djur som redan var tömda på blod och
styckade i lagom portioner för en familj på fyra personer.
”Rör inte min ko!”
En gammal gubbe kom stapplande ur huset. Lika grå som leråkern
och krokig som träden i skogen, tyngd av krigens år och med ett
ansikte fårat av otaliga plågor. I handen höll han en käpp som
verkade ha tvenne syfte i att fungera som ett tredje ben, samt som
tillhygge. Benen darrade när han höjde den hotfullt.

Vikberg trevade snabbt efter sin musköt, men Itterberg sköt
kamraten åt sidan och stoppade istället undan sin kniv. Han gick
mannen till mötes med en öppen famn.
”Vi visste inte att det fanns en sådan välbärgad herre här.”
Hans tyska var den bästa i sällskapet, men man hörde fortfarande
den tydliga brytningen från Stockholm.
”Vi delar gärna med oss av kon, om du hjälper till med slakten.”
”Ni tar inte min ko. Den är det sista som jag har. Det enda av
värdet gården har kvar. Min son har kriget tagit, min fru och dotter
flydde till släktingar i söder. Men en gård måste ha sin herre. Vi
måste ha något att återvända till när allt återgår till det normala. Så
jag ber er, lämna min ko, hon har mycket gott kvar att göra i sitt liv.
Ni får med er mjölk, ni får med er smör, men lämna kon.”
”Kriget är ett elakt tingest.” Itterberg stannade en bit från mannen
efter att den gamle slagit med käppen genom luften. ”Oberäknelig.
Snart är nya knektar här. Tror du verkligen att nästa grupp knektar
som hittar hit kommer att vara lika vänliga? Att hundra, kanske
tusen män som svälter, alla kommer att vara lika välvilliga i att
genomföra förhandlingar? Vad händer när de kommer tillbaka för
mer fet mjölk och du inte lägre har något att erbjuda? Vad händer
då? Var istället medhjälplig nu och laga oss en festmåltid, så får du
själv en plats vid bordet. Sedan kan du resa till din fru och dotter
med en välfylld mage. Det borde göra den långa resan lättare.”
Ittersson försökte ta ett steg närmare mannen, men han gjorde åter
ett utfall med käppen.
”Tänk på det. Skulle det inte vara trevligare om du kunde
återförenas med dina älskade? Kanske se din modiga son någon
vacker dag. Bättre det, än att de hittar din kropp här. Slagen blå av
knektar. Hängd upp och ner och fått tenn hälld i dina näsborrar så
att det rinner ner till hjärnan. Vissa gör sådant vet du. Inte vi, vi är
ordentliga människor som erbjuder dig en måltid och de bästa
lyckönskningar för ditt besvär.”
”Men huset …”
Mannens ögon flackade, såg mot kon, mot Vikberg som hade
lyckats få upp sin musköt och tillbaka till Ittersson. Berks siluett
höjde sig bakom mannen, den gamle var så liten i förhållande till den
välvuxna ynglingen. Berk lade den ena handen på mannens axel och
den andra på hans huvud och bröt sedan nacken på gårdsherren.
Ingen tycktes ha förväntat sig det. Mannens ansikte blev för evigt
fruset i förvåning, när han framstupa föll ner i leran. Berk studerade
sina stora händer.
”Vad gjorde du det där för?”
Vikberg sprang förbi Ittersson, fram till kroppen. Musköten hade
han fortfarande riktad mot den gamle i leran. Berk sade fortfarande
inget, stirrande på sina händer, som om det var de som skulle svara.
”Han var …”
”Det var rätt gjort.” Ittersson lade en hand på Vikbergs axel som
ryckte till av beröringen. ”Det gick inte att förhandla med honom.
Vi sparade på en skottsalva och en hörselskada.”
Vikberg sänkte vapnet, men kunde inte släppa kroppen med
blicken.
”Ja …”
Ittersson släppte Vikbergs axel och gick fram till Berk, som även
den fick en lugnande hand på sin axel.
”Berk, hjälper du mig med kroppen?”

Mannens kropp drogs ut mot skogsbrynet. Även ytliga gravar var
svåra att gräva efter tjälen satt sig. De sista månaderna tycktes
vargarna inte bry sig om hur djupt man grävde.
Vikberg gick fram till det intet ont anande djuret. Sakta tuggade
det. Brydde sig inte om sin mästares död. Skinnet var strävt vid
beröringen. Kon luktade verkligen illa, en stank annorlunda lägrets.
Den leddes ut från ladan. Först stretade den emot, men följde sedan
med, fortfarande tuggande på samma halmstrån.
Begravningen var snabb och effektiv och de andra kom till
Vikbergs sida.
”Så hur gör vi det här?”
Det visade sig vara lättare att döda ett så stort djur än vad man
kunde tro, men liv var något som lätt avslutades. Det var svårare att
få något att överleva. Djurets blod och inälvor rann ut i leran,
fortfarande varmt, rykande i de låga solstrålarna som letat sig fram
mellan träden.
Ingen av kamraterna var son till en kock eller slaktare. Alla kom
från bekväma familjer från större eller mindre städer. Ingen av dem
hade rört döda kroppar på djur eller människa innan de fyllde
femton och fraktades ut hit. Ingen hade erfarenhet av att slakta djur
och arbetet var både smutsigt och slarvigt då lera blandades med
kött och blod. De skar loss bitar en efter en, händerna fläckades av
fett och stinkande vätskor. Redan innan nötkreaturets lik helt
svalnat kunde man se hur likmaskar börjat kravla i de öppna såren.
Det var inte varmt i huset, men en viss instängdhet dröjde sig kvar.
Det var tillräckligt varmt för att de skulle kunna hänga av sig de allt
för tunna rockarna. Vikberg såg in i kaminen, några enstaka
glödande korn vilade i askan. Ett par vedkubbar senare så lyckades
han blåsa liv i elden. Värme spred sig ut i de fingrar som Vikberg
trott aldrig mer skulle kunna röra sig som de gjort hemma i Kalmar.
Det fanns en lycka i att kunna elda ved utan att behöva oroa sig
över att ge sin position till fienden. Att inte slösa på kubbar, som en
amiral som inte sett fronten på över tio år, bestämt endast skulle få
användas sparsamt. Det var ett privilegium att inte behöva sitta
klädd i lager av den aldrig torkande uniformen.
Redan innan pannan var helt upphettad lassade de på köttbit efter
köttbit. De första bitarna var inte helt genomstekta när de
plockades av, kanske något för välkryddade med salt och drypande
av smör. De sista blev brända, låg på för länge medan de tre
kamraterna övervägde om det gick att trycka i sig en bit till.
Ittersson hade en flaska med sig som han delade bordet runt och de
drack alla glatt. Berk brast ut i sång som var både falsk och
meddragande. De var inte rädda att vara höglivade, inte hämmade
att prata skit om idiotiska överordnade som var och en kunde hitta
fel på. Peka ut den dåliga strategen som ärvt sin titel från en far och
under sin första vecka skickat två bataljoner in i en onödig död.
Generalen som skickade bud till de stora städerna så att han var
söndag kunde äta sin rostade anka tillsammans med färska ostron.
Uppkomlingen från huvudstaden som gett order om att de skulle
förflytta sig till redan plundrade länder för att det skulle ge en
bättre plats i det nya kriget mot Danmark, ledande till mer svält och
sjukdomar. Alla gick att göra narr av. Alla var idioter som hade de
tre kamraternas liv i sina händer. Flottiga händer som saknade
valkar från sant arbete.

Här mådde man bra. Det här var folk som Vikberg trivdes med,
folk som han litade på. De visste varandras synder och de
accepterade dem. De hade sovit bredvid varandra med laddade
vapen och dragna knivar. De bar på hemligheter som kunde få dem
avrättade eller hemskickade vid avslöjande. Var person kunde döda
den andra, varvid man skulle dras med i den andres fall.
Vikberg blev lullig, de hade egentligen inte druckit så mycket men
det fanns andra tingest man kunde bli hög av. Bäddade sängar. Det
fanns tre sängkammare som var inedd med en ordentligt bäddad
säng. Berk kraschade först och rakt ner i den första säng han hittade.
Ittersson satt upp än och tittade ut genom fönstret när Vikberg
valde bland de kvarvarande sovrummen. Han ångrade inte sitt val.
Var osäker på om han möjligen kunde ha gjort det, eller om varje val
var en vinst. Det var den skönaste sömn han haft sedan två år
tillbaka. Kriget hade gjort det lätt att tränga bort bilden av en död
manskropp. Mord eller inte. Kriget hade haft ihjäl så många civila
redan. Få i hjältemodig strid, fler genom svält och sjukdom. Den
gamle skulle ha dött. Han var mitt i stridens centrum. Om inte de
tre kamraterna hade ätit sitt goda mål, så hade någon annan gjort
det, någon som inte kände obehag över sitt tvivelaktiga agerande.
Vikberg viftade bort ett väsande, men det försvann inte. Han
rycktes upp från sin sömn och sträckte sig efter musköten som
borde vara en armslängd bort. Varken tältduk eller musköten var
där de borde, han började minnas huset han somnat i. Han var
utvilad, och tung i huvud och kropp. Kravlande klängde han sig ur
sängen. Han kände sig klumpig när han hängde på sig
militäruniformen och snörade på sig de tunga kängorna som direkt
kändes tyngre än deras egentliga vikt.

Ittersson satt på en stol vid bordet, insvept i filtar från sängen, och
tittade ut genom fönstret, som om han aldrig lämnat platsen.
Kaminen brann på de sista lågorna och Vikberg sträckte sig efter ett
vedträd när Ittersson vände sig om. Han hörde alltid mer än vad
man trodde.
”Vi borde spara på dem.”
”Varför? Det var fullt i vedboden innan och annars har vi hela
skogen att avverka. Nån gång måste träden falla. Kan lika gärna vara
vi som hugger ner dem.”
”Gör som du vill.”
Ittersson tittade tillbaka genom fönstret. En storm blåste där ute
och Vikberg kunde nu höra hur vinden drog i knutarna. Han lade
handen mot rutan. En knapp centimeter längre bort existerade
endast naturens död. Våren hade aldrig känts mer fjärran. Det var
blott en storm, naturen hade gett vika till mänsklighetens
sinnrikhet. Underkastat sig dem. Tämjts likt de sinnessvaga
konungariken som erövrats och ersatts.
Dörren var svår att få upp. Is och kyla virvlade genom
dörrspringan. Vinden tryckte sig mot dörren. Det var som om
stormen genom sin härjning i verkligheten stannat i en saga för att
plocka upp en jätte som den kunde placerat som dörrvakt. Vikberg
tryckte upp dörren. Tvingade kängan i springan. Besegrade hjärnans
påhitt. Vinden bet kallt, snön virvlade genom öppningen, frös
händer likaväl som mod. Han lät dörren förbli stängd. Såg istället åt
de målade skåpen och kistorna, mindes de vackra kläderna som
funnits i garderoberna. De hade virke så att det räckte. Ingen skulle
återvända till gården för att leva. Gubben var död och med all
säkerhet all familj som han förgäves hade väntat på.

”Antar att vi är fast här.”
”Det är en bra ursäkt.” Ittersson tänkte också på ordern om att de
skulle bege sig söder ut morgonen efter denna. ”Vi hittade en öde
stuga som vi sökte skydd i när det började snöa.”
”Ger oss chansen att stanna en natt till.”
”Nån kommer att hålla oss till svars.” Det fanns många i lägret som
hade den befogenheten. ”Men vi kan orimligt vara de enda som inte
kommer tillbaka på grund av ovädret. Regementet kan omöjligt dra
sig vidare. De kurar lika mycket som vi gör.”
Ittersson högg ner kniven i bordet igen. Det var fullt av liknande
hugg, men långt ifrån att han huggit sig igenom någon av plankorna.
”De super sig fulla i lägret. Vi är de ansvarsfulla och genomsöker
en misstänkt bostad som möjligtvis tillhör en spion. De har det gott,
vi sitter här utan en sup.”
”Allt är inte surt.”
Vikberg höll upp kortleken. Det skulle få timmarna att passera.
Det första partiet gick till Vikberg.
När det blev kallt rev de ner hyllor och inredning som var tom.
Rensade bland burkar som bekräftade det som den taniga mannens
kropp redan bekräftat. Allt var slut. Kossan och dess produkter var
allt han hade kvar. Hyllor och spillvirke utmärkte sig dock
ypperligt som föda till kaminen. De sparade på bordet så att de hade
något att spela på. De spelade inte om pengar och kanske var det
därför som Vikberg lyckades åtdra sig några segrar som annars var
ovanligt. Ittersson var inte helt med i spelet, tittade ofta ut i ovädret
och ibland in över rummet mot den stängda dörren.
”Fan vad Berk sover ut.”

Senaste skåpet de slagit sönder hade både låtit och bitit tillbaka
med all rostande spik som amatörmässigt hade hållit ihop det.
”Han är bara barnet.” Vikberg blandade korten smidigare än på
länge. Händerna började få tillbaka sin form. ”Fortfarande blöt
bakom öronen, van vid att hans mor kommer in och säger att han
inte ska sova bort hela dagen innan hon ger honom frukost via
bröstmatning.” Han kuperade leken. ”Ett parti till?”
”Vi behöver en tredje spelare för att göra det intressant.”
Vikberg satt kvar medan Ittersson sträckte på benen. Kakelugnen
hostade till och Vikberg och matade den med det som varit det
målade skåpet. Det spelade ingen roll vilken färg virket hade, det
blev alla brandgula lågor.
Något onaturligt fanns i perferin. Han såg ditåt, men det var endast
Ittersson som stod orörlig i dörröppningen. Blickstilla, som om han
frusit fast mitt i ett steg. Stirrande in i Berks rum.
”Har han gjort på sig där inne? Stäng i sådana fall. Vi vill inte få in
lukten hit.”
Itterssons mun rörde sig, men inget svar kom. Vikberg reste sig
och trängde sig fram för att se hur kamraten gjort bort sig, vad de
kunde hålla över hans huvud och driva med, för att få tiden och dess
storm att passera.
Berk låg fortfarande i sängen. Eller något låg i sängen som liknade
Berk. Det var inte kamraten de mindes. Var omöjligt att det var
deras levande vän. Nacken stack ut i en underlig ställning. Hans
hängande huvud saknade färg och bröstet hävdes sig inte under
täcket.
”Helvete.”

Ynglingen från Värmland var död. Någon hade gömt sig i huset.
Klart att bonden hade ljugit för dem. Någon annan i familjen fanns
kvar. Hade gömt sig under Berks säng och dödat honom medan han
sov. Vikberg drog sin kniv, som om mördaren skulle hoppa över
dem. Såg åt alla mörka hörn, åt den stora garderoben. Ittersson tog
det lugnare, satte sig på huk vid kroppen och studerade den
fruktansvärda min som präglade kamratens ansikte. Pojken hade
sett sin mördare, sett sin död framför sig och kunde inte göra något
åt den. Någon hade övermannat värmlänningen med de breda
axlarna.
Vikberg tittade in under sängen. Inte ens en dammråtta levde där
under. Han öppnade därefter garderoben och högg vilt in bland
kläder som en gång tillhört en ung flicka. Klänningar i enkelt snitt,
utan de färger, som städerna erbjöd. Kläderna var det enda som
fanns där inne.
”De är inte kvar.” Ittersson vred på Berks musköt som stod
placerad vid sängen. ”De måste flytt i panik, annars hade vi alla
varit döda. Berk vaknade och såg när de var beredda att lämna sitt
gömställe och de dödade honom innan de flydde ut i natten.”
Vikberg kunde se det hela framför sig. Tillsammans kunde två
personer övermanna sin överman. Det betydde ingenting om man
var stark som en oxe, om man stred mot en och fick en kniv
instucken i ryggen. En höll ner honom och den andra bröt av hans
nacke. Kanske hade det krävts både sparkar och hela kroppsvikten
för lyckas med det. Ansiktet var vridet i plågor och det var inte
säkert att det hade gått fort. Hur djupt hade kamraterna sovit? I lägret
vaknade man av alla ljud. Där var kamrater och knektar som man på
något sätt gjort sig fel med, vanligare än spioner och oftast farligare.

De lät Berk ligga kvar i rummet och stängde dörren så väl det gick.
De sökte igenom huset grundligt i varje vrå och skrymsle. De vände
ut och in på kistor och garderober. Vikberg kände att han tog
letandet mer seriöst än Ittersson. Kanske var han säker på sin teori
om händelseförloppet. Han satte sig trött vid bordet medan
Vikberg sökte under alla sängar en sista gång.
Spelet fortsatte.De färgglada korten med slitna bilder och kanter
var något att fokusera blick och tanke på. Trots detta flackade
blicken. Den drogs mot dörren som från och till sakta gled upp och
slog igen. Det drog i huset. Vikberg lade ner korten, gick mot
dörren och tryckte igen den ordentligt. Lade ett nytt ben från
skåpet i kaminen. Vinden drog hårdare i knutarna.
Ittersson hade stirrat länge på sina kort, han hade haft gott om tid
att tänka.
”Det är din tur.”
Ittersson spelade ett dåligt drag som Vikberg väntat på. Han tog
det åtråvärda sticket och sedan återupptogs väntan på den andres
drag. Ittersson såg ut genom fönstret. Vad tänkte han på? Folk dog,
likaså kamrater. Allt för många för att minnas. Oftast fula dödar
utan betydelse för land och kung, inte tappert i ett viktigt slag eller
försvarande en betydelsefull borg. Sjukdom, svält eller en full
borgares rostiga kniv.
De var ensamma i huset. Mördarna där ute skulle inte komma
tillbaka, snön var omöjlig att ta sig igenom. De hade gjort vad de
vågat och flytt så långt de kunde innan vintern tog dem. Det fanns
dock en annan möjlighet. Om de faktiskt varit ensamma i huset, så
fanns det bara en annan person som kunde ha gjort det. Vikberg
mötte Itterssons blick speglad i fönstret. De hade tänkt på samma
sak. Kamraten var slugare än Vikberg, så självklart hade han själv
räknat ut det.
Ittersson drog upp kniven från bordet, Vikberg hade sin hängande
i bältet, men det var långt när en kniv stacks nära strupen.
”Varför gjorde du det?!”
”Jag gjorde inget.”
Ittersson hade varit vaken när Vikberg gick upp. Hade Ittersson inte
betett sig annorlunda på morgonen? Hade han bara väntat på att de skulle göra
fyndet? Vikberg tog sats, utbringade kraft som var för ögonblicket
före döden. Drog upp bordet, stötte det framåt likt en riddares
sköld. Luften fylldes av kort. Kniven drogs och om han inte tvekat,
hade han haft tid att skära strupen av Ittersson som svärande hamnat
under bordet.
”Varför gjorde du det?”
Flera civila hade dött på grund av deras girighet. De hade gjort
värre saker inför publik, inför varandra och generaler som gett dem
ordrar. Ittersson var en sjuk jävel och hade blivit belönad för det.
Vad hade Berk gjort för att ådra sig det hatet? Var den gamle någon han
faktiskt kände? Eller hade han planerat att ha ihjäl dem båda? En
sinnessjuk mördare som fann njutning i att leka med sina offers
känslor och kroppar. Det enda alternativet var att döda innan han
själv kunde blev dödad. Med kniven över kamratens strupe tvekade
han. Var det bara ett missförstånd? Tvekandet varade bara ett
ögonblick, men var nog för Ittersson att vända underläget till
övertag. Han tvekade inte och Vikberg var tvungen att släppa sin
egen kniv, ta ett grepp om kamratens, känna hur bladet skar in i
fingrarna, för att hindra att den stöttes ner i hans bröst. Han försökte
återfå styrkan han fått när han trodde han skulle dö, men det fanns
inget där. Det var inget som egentligen fanns. Annars skulle fler
människor fortfarande leva. Man dog och sällan var det något som
man kunde råda över.
”Vad var det där?!”
Ittersson, släppte taget om Vikberg. Hans röst var skälvande
medan han kröp upp längs väggen. Vikberg såg sig om. Det fanns
inget bakom honom. De var ensamma i huset. Ittersson var galen.
Man var tvungen att vara galen för att kunna göra mer än att
överleva i det härjade landet. Det som skilde Vikbergs och
Itterssons galenskap var att Ittersson såg saker som inte fanns, såg
fiender bakom varje hörn, demoniska ansikten som tog över
kamraters. Vred nacken av Berk vars naiva karaktär inte förstod
dessa regler än, som inte kämpat emot för han trodde det var en lek.
Vikberg tog sig upp på fötterna, han tryckte sin kniv mellan de
bultande händerna. Blodet rann långsammare när han höll den
pressad mot såren. Han kände sig svag, hade aldrig känt sig svagare.
Han undrade om han skulle hämta sin musköt, om han skulle orka,
om han skulle hinna innan Ittersson gjorde ett nytt utfall. Ittersson
var upptagen av sina vanföreställningar. Blicken flydde fram och
tillbaka mellan skuggorna, in i rummet där Berk låg, där den
fastnade.
Dörren stod åter öppen. Ittersson verkade helt ha glömt Vikberg.
Musköten var bara några steg från Vikberg. Bara en armlängd bort.
”Vänta!”
Ittersson höll upp handen mot honom. Han hade hört steg, visste
var musköten var i förhållande till dem, ändå släppte han inte det
andra rummet med blicken.
”Det är något som rör sig där inne.”

Hur dum trodde Ittersson att han var? Berk var där inne. Död. Vikberg
skulle också dö om han föll för det. Han lade ifrån sig kniven, den föll
tungt till golvet, lät något fruktansvärt. Hans händer nådde
musköten och kändes direkt säkrare. Han hade lämnat den laddad,
mot alla rekommendationer och reglementen. Det hade räddat hans
liv förut och skulle göra det igen. Musköten höjdes och kändes tung,
pipan pendlade i ett försök att fokusera blicken. För att kompensera
för siktet stapplade han framåt, då såg han det genom
dörröppningen. Över den döde kamratens kropp satt en liten
gubbe. En kort man, som med sin röda spetsluva, inte nådde upp till
Vikbergs midja. Ett vitt, ovårdat skägg var det mesta av ansiktet.
Vikberg fnös, hade skrattat om det inte hade gjort så ont. En tomte,
ett gårdsrå, en väktare av gårdar från sagorna.
”Ser du?”
Ittersson var överlycklig. Tomten reste sig upp när kamraten hade
sin rygg vänd åt honom. Stegen var snabba för en person så liten.
Han kom fram till Ittersson, vred kniven ur hans hand och vände
den om mot dess ägare och skar upp hans mage. Vikberg hann inte
agera, hann inte göra något, innan tomten var på väg mot honom.
Musköten avlossades och slog rakt in i golvet. Rekylen fick Vikberg
att snubbla bakåt. Tomten var snabb, snurrande belåtet kniven i ena
handen och pungen med krut i den andra. Han ställde sig så långt
bort från Vikberg som det var möjligt i det lilla rummet. Vikberg
försökte andas ut, men det gurglande ljudet gjorde att han åter drog
andan. Rosslet var inte hans eget. Ittersson kved och svor gamla
dialektala svordomar från Stockholm som aldrig hade hörts i detta
land.

Såret var illa snittat och sträckte sig från bröstkorgen ner till
ljumsken. Ittersson tog några stapplande steg, händerna klamrande
om magen, desperat hållande inälvorna på sin plats medan blod och
innanmätets stank strömmade ut ur det gapande såret. Han såg mot
Vikberg som fortfarande kramade om den tomma musköten.
Ittersson sträckte ut handen för hjälp och inälvorna föll ner på golvet
mellan dem. Han snubblade i sin egen sörja och vred sig i plågor,
skrikande utan ord, tills han slutade att röra sig.
Det hade känts som utdragen evighet, men Vikberg höll
fortfarande samma andetag och hade inte rört sig. Det hade ej heller
den lilla mannen. Deras blickar möttes. Ögonen tillhörde inte ett
rasande monster, inte heller en demon som letade efter absurd
tillfredställelse i andras plågor. Det var en tänkande varelse, en
person som varit medveten om vilken handling den utförde, som
ansett var del av denna utdragna avrättning rätt och nödvändig.
Vikberg mindes folken han radat upp på torgen, väntade kulorna
som skulle följa, yxorna som föll. Hade deras sista tankar varit de samma
som hans? Vissa hade gråtit, andra hade bönat och lovat ägodelar,
generalen lät ibland dessa gå. Det fanns ingen ära i att dö och
acceptera sitt öde. Han hade en gång trott det, men det var falskt.
Man levde så länge man hade vilja och så länge man levde så fanns
viljan att överleva. Man gav allt, tills man dog av själva
ansträngningen. De som inte gjorde något, de som såg sina bödlar
rakt i ögonen och inte blinkade, sådant folk hade han aldrig förstått.
Musköten byttes ut mot kniven. Händerna bultade fortfarande.
Han skulle inte orka detta länge till, han var tvungen att göra slut på
tomtegubben så snabbt som möjligt. Vikberg gjorde ett utfall, men
återigen klev gubben åt sidan i en fart som inte borde var en så liten
varelse möjlig. Han flöt över golven, flög upp längs väggar och
hittade gömställen på en bjälke eller tomrummet strax utanför
tomrummet, där kniven skar genom luften.
Andningen blev tyngre. När han torkade bort svett ur pannan,
blev den bara fuktigare av det varma blodet. Tomten log ett fult
leende. Vikberg föll ner. Han kunde inte hålla jämna steg med den
lille mannen, men det betydde inte att han gav upp. Han behöll
blicken på mannen. Denna skulle veta att döden väntade. Vikberg
slog sig ner, han behövde vila.
Tomten följde Vikbergs exempel och satt sig på andra sidan
rummet. Han satt bara där, gjorde varken något hotfullt eller
provocerande. Akten i sig själv var provokationen. Väntande på att
Vikberg skulle vara oförsiktig. Vikberg hade varit med om liknande
situationer tidigare. Han visste hur man höll sig vaken, hur man inte
lät adrenalinet som pumpade genom kroppen slösa ens energi i detta
sinnestillstånd. Han skulle inte somna, han var utvilad. Tomten
skulle vara den som blev oförsiktig först och den som gjorde ett
misstag som Vikberg kunde utnyttja. Det hjälpte inte om man var
stark som fem män eller tio, om man hade en uppskuren hals.
Vikberg öppnade ögonen, vilket i sig själv var en
kraftansträngning. Ögonlocken hade frusit fast. Han insåg att tid
hade passerat. Mycket tid. Stormen yrade fortfarande, men mörkret
var nu ännu djupare. Ögonen vande sig vid mörkret, anade
konturerna. Den lilla mannen satt inte kvar i sitt hörn. Vikberg
skyndade sig upp, men föll då benen domnat bort under honom.
Han tvingade sig upp, stöttade sig längs väggen. Händerna gjorde
ont och han mindes såren. De var omplåstrade, hade bandage med
tryckförband lagda över dem. Blod hade läckt ut, och han trodde sig
att åter öppnat upp såren.
Tomten var borta, gubben hade inte bara missat chansen att döda
Vikberg, utan hjälpt honom. Hade det bara varit en bisarr dröm? Hade
han sovit genom festligheterna med kamraterna och gjort bort sig genom att
skära upp händerna på en trasig flaska? Han öppnade dörren och stanken
slog mot honom, fick magen att vända sig. Båda kropparna låg
fortfarande där. De hade börjat svälla upp. Berks buk var svullnad
på ett sätt som om han ätit upp den sönderslitna Ittersson som helt
saknade sitt innehåll. Bådas ansikten var bleka, med drag som
gjorde dem svåra att känna igen. Drömmen var kortlivad, så som de
alltid var.
Han stängde dörren bakom sig. Ville inte se eländet. Inte känna
dess stank, även om den stannade kvar i näsborrarna när han böjde
sig fram mot kaminen. Den var nästan lika kall som golvet. Vinden
drog och vinterns kyla var närmare än vad den någonsin varit.
Han försökte blåsa liv i ett möjligt glödkorn, men fick ansiktet fullt
av aska. I hostan märkte han hur det blev kallare, hörde hur
ytterdörren slog upp. Fortfarande förblindad såg han hur tomten var
på väg mot honom. Bärande en hel bunt med vedträn, som skulle
tagit de tre kamraterna flera vändor tillsammans för att lyckas bära
in. Vikberg steg åt sidan när tomten kom närmare. Han lät den lilla
gubben göra arbetet. En ny eld brann och spred värme i gården.
Tomten värmde händerna mot kaminen. Vikberg höll sig på
avstånd. Nöjde sig med värmen som sakta kröp ut över rummet.
Sakta skänkande tillbaka kontrollen över den egna kroppen.
Vikberg började samla ihop kortleken som låg utspridd på golvet.
Tomten satt kvar på sin plats. Även när Vikberg tog ett av korten
som endast var ett steg från tomten, så gjorde den ingen
ansträngning att röra på sig.
Spelet var en patiens som Vikberg kunde utan och innan. Färgerna
staplades på varandra. Räknades uppåt. Han vände upp en ny rad av
kort, tog bort de som slogs ut. Repeterande. Han kunde korten väl.
Även i periferin kunde han se spelet medan han sneglade upp mot
den lilla gubben.
Vad väntade han på? Vilken typ av tortyr var detta? Vid ett försök
delade Vikberg ut kort till ett parspel, men den andra högen med
kort rördes inte. Tomten satt på sin plats, väntande. Vikberg
fortsatte med sina patienser och stormen gjorde inga tecken på att
mojna. Hans mage kurrade inte. Det var som om den lärt sig att inte
göra ljud när man var i fiendens land. Hungern kom, han såg framför
sig den illa slakade kon och dess mindre lockande delar som de
kastat åt sidan ner i leran. Allt var lockande nu, även den ljumna,
kladdiga gröten hemma i garnisonen.
Vikberg öppnade ytterdörren på glänt och vinden var lika ilande
bitande som tidigare. Det tog några minuter innan han kunde känna
något annat än smärta i ansiktet.
Kaminen brann vidare. Högen av kubbar krympte och vid var
tillfälle som det sista vedträdet lades på så gick den lilla gubben ut i
stormen och hämtade fler.
Patiensen gick aldrig ut. Han vann aldrig. Vikberg såg ner på
korten. Ett av dem, gamla klöver dam med den naggade kanten,
hade ett blodigt fingeravtryck på sig. Han försökte gnugga bort det
med tummen, slickade på den, men det fanns knappt någon saliv.

Kroppen hade börjat vänja sig vid tanken på att den inte behövde
förtära mat någon mer gång.
Avrättningarna repeterades åter i hans minne. Folket som gått med
nedsänkt huvud och till synes accepterat sin död. Då hade han trott
att de var oförmögna att förstå sådan grymhet. Att de inbillat sig att
det bara var en mörk dröm och att livet omöjligt kunde sluta så
meningslöst. Att de snart skulle vakna upp svettiga i sin säng,
väckta från denna mardröm. Sanningen var dock att de redan hade
accepterat det oundvikliga. Han förstod det nu. De hade redan varit
med om så mycket. De trodde inte på någon räddning i livet,
kastade sitt sista hopp till att något fanns på andra sidan, och om
inte, att inget var sämre än den fortsatta levnaden. Vikberg höjde
blicken och lyckades med kraftansträngningen.
”Varför håller du mig kvar här?” Han kände knappt igen sin
skrovliga röst. ”Jag är villig att ge mig av, lämna allt det här bakom
mig.”
Tomten log, blottande raden av vassa, små tänder. Han var hungrig.
Skulle äta.
”Ha ihjäl mig då. Få slut på det bara.”
Det var bedjande. Ett snabbt slut, Berks brutna nacke, eller
Itterssons uppskurna mage, då hade det verkat plågsamt, nu var
tanken inbjudande. Bättre än svälten. Vikberg skrattade. Han
förstod det nu. Samma sätt som de hade dödat bonden och
kreaturet, hade tomten haft ihjäl hans kamrater. Bondens brutna
nacke och djurets uppskurna mage. Vikberg hade dock inte dödat
någon, inte direkt.
Tomten såg uppmuntrande mot honom, pekade upp mot kaminen.
Den brann av en anledning. Att hålla Vikberg vid liv. Att hålla
stekplattan varm och redo att användas. Vikberg hade tillagat
maträtten och han skulle göra det igen.
Det fanns inte mycket att smaksätta kamrater med. Vikberg
klagade dock inte, saltade rikligt och efter behag. Matoset spred sig
i hela huset och doften gick från att lukta bränt kött, påminnande om
en bortsprängd arm, till att reta aptiten. Två portioner likvärdiga i
storlek förbereddes. Innan han högg in i sin egen, öppnade han
försiktigt på dörren och ställde ut den andra portionen till tomten
som åter försvunnit ut i snön.
Medan Vikberg åt kände han hur värme och styrka återvände till
kroppen. Det smakade som kyckling och det enda som gjorde
honom illamående, var att magen inte vände sig ut och in. Glupskt
slukade han portionen och fann sig slicka både tallriken och sina
fingrar rena.
Vinden avtog under natten och när Vikberg kom ut på morgonen
var tallriken på förstukvisten tom. Han lämnade den lilla stugan
bakom sig. Snön hade aldrig lagt sig på marken eller hade under
morgontimmarna smällt bort. Världen var åter en blandning av grå
och brun. Vikberg vände sig inte om för att att se stugan en sista
gång.
Kriget höll på ytterligare några år och även om slagen blev färre så
skördade pesten och svälten fler offer. Vikberg lyckades överleva
detta, och var den bland knektarna som alltid lyckades få fram något
att äta. Om man var honom vänlig, kunde han ibland dela med sig av
köttet som han aldrig berättade var han köpt. Han återvände så hem
till Småland, blev dräng på en gård tills han inte längre klarade av
det arbetet.
Kriget hade inte gett Vikberg mycket. Tre kreuzer visade sig inte
räcka länge trots att man kommit hem. Hemma kunde folk
fortfarande skratta. Där kunde de fortfarande se snö och glädjas åt
det. De kunde säga nej till en andra portion.
Vikberg började resa och försörjde sig genom att tigga längs
vägarna. På så vis tog han sig långt bortom de trakter där han kände
dialekterna. Okända stigar förde honom slutligen till en ödegård, en
som han aldrig tidigare sett. Det verkade omöjligt att han skulle
kunna göra den bättre eller på något sätt överleva där, men en gård
behövde sin herre och det fanns alltid hjälp att få.

 

 

Du gillar kanske också…

  • Rea!

    Grimm Special Edition

    100 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Otäcka kvinnor

    200 kr
    Lägg till i varukorg