Vinden

Oliver gick upp för trappan. Han räknade trappstegen.
“Ett, två, tre, fyra, fem, sex.” 
Det knarrade inte. I böcker brukade alltid trappor i gamla hus knarra, men inte denna. 
“Sju, åtta, nio, tio.” 
Han räknade trappstegen fast han visste exakt hur många det var. Varje gång han gick uppför trappan måste han räkna dem.
“Elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton.” 
Kanske skulle något förfärligt hända om han glömde räkna dem. Han trodde egentligen inte det, men man kunde ju aldrig veta.
“Sjutton, arton, nitton, tjugo.” 
Han var nästan uppe nu och han kände hur spänningen steg. Skulle allt vara sig likt? 
“Tjugoett, tjugotvå.” 
Han öppnade dörren och gick in. 

Stendrottningens hemlighet

Vinden i farmors och farfars hus var något alldeles speciellt. Ett fönster på varje sida släppte in ljuset så man behövde inte ens tända där. När solen lyste in kunde man se dammkornen dansa i solstrimman. Lukten av gamla böcker och papper blandades med en svag doft av rosenblad. Det hängde mycket kläder på vinden. 

Farmor brukade sy små påsar som hon och Oliver stoppade fulla av rosenblad för att kläderna inte skulle lukta illa. Varje sommar plockade hon nya rosenblad som fick ligga och torka några veckor. Oliver brukade hjälpa henne att stoppa i dem i påsarna som de lade i fickorna på kläderna. 

Det stod travar med lådor längs väggarna. En sak var konstigt med lådorna. Han brukade alltid öppna en låda som stod överst, men ändå var det alltid något nytt i den. Kanske var det farfar som flyttade om dem. 

I några av lådorna fanns det böcker. I andra fanns det leksaker. En gång hittade han en gammal pistol som inte ens var rostig. Det var lika spännande varje gång han kom dit för han visste aldrig vad han skulle hitta. 

Genom det lilla fönstret kunde han se ända ner till sjön där deras roddbåt låg och guppade i strandkanten. Oliver och farfar brukade ro ut med båten och meta. De hade alltid mycket att prata om men ibland satt de alldeles tysta tillsammans i båten. 

Farfar brukade rufsa om i Olivers lingula hår och säga att bara riktig goda vänner kan sitta tysta tillsammans en längre stund. Oliver och farfar brukade tävla om vem som kunde simma snabbast mellan bryggan och den stora stenen. Farfar var en mästare på att simma, fast han var gammal, men det sista året hade faktiskt Oliver vunnit några gånger. Fast han visste inte säkert om farfar hade låtit honom vinna eller om han verkligen hade vunnit. 

Oliver satte sig ner på golvet och började bläddra i några gamla Kalle Anka-tidningar. Det fanns en hel låda full av dem och där var fortfarande många kvar som han inte hade läst. Han grävde med händerna i botten på lådan för att få tag i någon av de där riktigt gamla tidningarna när han stötte emot något hårt. Händerna slöt sig runt en rund, hård sten. Oliver hade aldrig sett den förut. Stenen var kolsvart och den passade precis i hans hand. Ytan var alldeles len, Oliver smekte den försiktigt med handen. 

Det kändes som om stenen och handen hörde ihop. De smälte nästan ihop till ett. Hans hand ville inte sluta klappa den. Ju mer han klappade desto varmare blev stenen. Ju varmare den blev desto mer klappade han. 

Det var som om vinden och världen utanför inte existerade längre, bara stenen fanns i hans medvetande. Han hade aldrig sett stenen förut, men han visste direkt att hans liv var förbundet med denna sten. 

En stark kraft strömmade från stenen rakt in i hans kropp och han kände sig med ens väldigt lycklig. Det kändes som om han avskärmades från resten av världen. Oliver blundade medan farmors och farfars vind försvann sakta ur hans medvetande. 

När han öppnade ögonen igen sträckte sig ett sönderbränt landskap bort mot horisonten. Ingenstans syntes någon växtlighet. Inga träd, inga buskar, bara stenar och sönderbrända grenar.

Det låg ett stort slott på nästa kulle. Tornen var spetsiga och sträckte sig högt mot himlen. Det skulle kunnat ha varit ett vackert sagoslott där en prinsessa satt och väntade på en prins, men när han tittade upp mot slottet förstod han att i det här slottet bodde ingen prinsessa. 

Oliver hörde med ens ett rytmiskt dunkande. Han lyssnade hur ljudet kom närmre och närmre och helt överraskande dök en vit häst upp från ingenstans. Den långa manen och svansen dansade i vinden och hästen galopperade som en dundrande orkan över kullarna. 

Mannen som satt på hästens rygg var lång och ståtlig och hans kläder skvallrade om rikedom. Ansiktet syntes inte riktigt. Hästen och ryttaren smälte samman till ett medans de galopperade över krönet på en kulle. Där stannade de upp och mannen blickade mot slottet på kullen. 

Vissna grenar slingrade sig upp runt slottets torn. Ondskan bodde här och Oliver blev alldeles kall inom sig. Han försökte slita blicken därifrån, men det var som om en magnet höll fast honom.  
“Oliver!”
Oliver tappade stenen. Med bultande hjärta såg han sig omkring på vinden. Sakta började verkligheten komma tillbaka till honom. 

Lådorna, kläderna som hängde på sina hängare och Kalle Anka-tidningarna. Han tittade ner i lådan och fick syn på stenen. Han hade fortfarande skräcken i starkt minne, men han kände ändå att stenen på något vis var hans vän.
“Oliver!” 
Det var farfar som var på väg upp på vinden för att hämta honom. Oliver sträckte ut handen och stoppade kvickt ner stenen i byxfickan. 
“Nu måste du komma ner Oliver. Det är dags att gå till skolan, du måste ge dig iväg nu om du inte ska komma för sent. Men hur är det fatt egentligen? Du ser ut som om du sett ett spöke.” Farfars snälla, bruna ögon tittade länge på honom och sedan log han och tog Olivers hand. “Men du vet väl att det bara finns snälla spöken på vår vind.” 
Oliver kramade farfars hand. Var det ett spöke han hade sett? Vem var den långe, ståtlige mannen på den vita hästen?
“Vad bra att du kom, farfar. Nu går vi ner till farmor.” 

När de gick ner för trappan kunde Oliver inte låta bli att stoppa handen i fickan för att känna efter om stenen verkligen låg där. 

Stenen var kall nu. Han smekte den försiktigt med sitt finger och undrade för sig själv om han hade inbillat sig alltihop. Eller ville stenen berätta något för honom?