Idag bjuder vi på det första kapitlet ur Silverspegelns hemlighet av Ingrid Tosteberg som har release imorgon,
10 december, i vår Facebook grupp Darkness Jul 2020.
Oliver sprang så tyst han kunde genom tronsalen. Var
kunde han gömma sig? Han kände hur hjärtat bultade,
det var bråttom nu. I Farmors Bibliotek fanns inget
gömställe så han fortsatte genom rummen ända in i
tavelgalleriet. Snabba steg hördes närma sig genom
slottet. Han fick inte bli hittad nu. Oliver såg sig omkring
och kröp sedan snabbt bakom den stora kistan. Han
hade gömt sig där förut och han visste att det inte var
det bästa gömstället, men han hade inte många
sekunder på sig. De springande stegen hördes från
rummet intill nu.
“Tror du inte jag vet att du gömmer dig bakom kistan?
Kunde du inte hittat något bättre ställe att gömma dig
på? Gömde du inte dig där förra gången vi lekte?”
Oliver suckade. Rosali hade hittat honom direkt. Han
och Rosali lekte ofta kurragömma i slottet, men det
började bli svårt att hitta bra gömställen som den
andre inte kände till. Slottet var stort med alla sina torn
och salar, och de hade för länge sedan utforskat alla
rum och alla torn. Det bästa stället att leka
kurragömma på var i källaren, men där låg det stora
slottsköket och de hade blivit utkörda därifrån på
morgonen. Oliver kröp fram bakom kistan. Rosali var
alltid full av frågor, hon var den mest nyfikna person
han någonsin hade träffat. När han tittade fram bakom
kistan stod hon för en gångs skull alldeles tyst med de
gröna ögonen uppspärrade. Hon drog bort en lock av
sitt vildvuxna röda hår från ögonen och pekade på
väggen bakom honom. Oliver vände sig om och där på
väggen bakom kistan såg han en dörr.
“Vad konstigt! Här har aldrig funnits någon dörr.”
Dörren var målad i samma färg som väggen och det
var knappt man kunde urskilja den.
“Men det finns inte något handtag.”
Rosali kände försiktigt över dörren där handtaget
borde suttit.
“Här är något.”
Precis där handtaget skulle suttit fanns en utgjutning i
stenväggen. Rosalis ögon var förväntansfulla när de
försiktigt öppnade dörren tillsammans. Det knarrade
när dörren gled upp. Innanför syntes en trappa som
slingrade sig uppåt.
“Den här dörren har nog inte varit öppnad på länge.”
Oliver drog undan ett tjockt spindelnät som hängde
ner från taket innan han tog Rosali i armen och
försiktigt klev in genom dörröppningen. Rosali drog
snabbt igen dörren bakom sig och de började sakta gå
uppför trappan. Spindelväven hängde tätt både i taket
och på väggarna och ibland fick de böja sig för att inte
få spindelväv i huvudet. Den hårda stentrappan var
sliten i mitten och de följde den varv efter varv, längre
och längre upp i tornet.
“Akta! Trappstegen är trasiga här!”
Rosali och Oliver klev försiktigt på de slitna
trappstegen innan de fortsatte uppåt. Ibland släppte ett
fönster in lite ljus i trappan, men annars var det ganska
mörkt. Till sist tog trappan slut och de stannade
framför en blåmålad dörr.
“Vad tror du finns innanför?”
Rosali tittade förundrad på den slitna, blå trädörren.
“Det finns bara ett sätt att få reda på det.”
Oliver tog tag i dörrhandtaget och öppnade dörren.
De kom in i ett ombonat litet rum längst upp i tornet.
Färgglada, handvävda mattor i olika färger låg på
golvet och på väggarna hängde fantastiska målningar.
En föreställde Skyhöga Berget, och där var älvan
Silvias stuga som låg nere vid floden. Rosali blev
stående framför en tavla över Gömda Dalen och man
kunde se ett ljusblått skimmer ligga som en slöja över
dalen.
Innan Oliver kom till Evlonia från den Andra Världen
och räddade landet ur den onde Vaugos grepp hade
fen Elvina lagt en förtrollning över dalen för att Vaugo
inte skulle hitta den. Där hade Rosali gömt sig
tillsammans med kung Ziron och alla andra som
Vaugo inte hade förtrollat till sten. Oliver tittade på en
tavla som föreställde en av hans absoluta favoritplatser
i Evlonia, Uråldriga Eken. Ekens löv var inte gröna som
på de flesta träd utan de hade regnbågens alla färger,
och det bästa var att löven hade olika egenskaper. Om
man åt av de lila löven blev man liten. Man blev stor
om man åt av de vita och de gula läkte sår. De blåa
löven maldes ner till en saft som gav kraft och mättnad
bara man tog en liten klunk. Oliver och Rosali besökte
ofta eken. Ibland fick de smaka ett lila eklöv och vips
blev de lika små som ekgubbarna som bodde bland
grenarna.
“Vems tror du att rummet är? Och vem har målat alla
tavlorna? Varför har vi aldrig hittat det här rummet
tidigare?”
“Jag vet inte”, svarade Oliver på alla tre frågorna.
“Men vem tror du att det där är?”
Oliver pekade på en tavla där en ung man stod och
blickade ut från ett fönster. Rosali vände sig mot
tavlan.
“Han ser stolt ut, det är säkert en kung eller en prins.
Jag undrar vad han funderar över.”
“Titta! Här är Gizmo och Enzo!”
Oliver tittade förtjust på tavlan som föreställde en vit
katt och en svart katt. Gizmo var den svarta katten som
hade hjälpt honom att hitta Gången-mellan-
Världarna. Båda katterna kunde förvandla sig till
stenar och Gizmo hade följt och stöttat Oliver när han
skulle hitta den vita stenkatten Enzo. Oliver hade
sedan placerat båda stenarna på stentronen så att
stendrottningen, som visade sig vara Olivers mamma,
kunde bli levande igen. Nu var Gizmo och Enzo helt
vanliga katter som ofta lekte med Oliver och Rosali.
Det fantastiska med katterna var att de kunde prata.
Tavlorna hängde med jämna mellanrum runt om i
hela rummet. Oliver och Rosali gick runt och studerade
alla tavlorna.
“Titta här, det verkar som om det fattas en tavla.”
På ett ställe syntes det tydligt att det hade hängt en
tavla eftersom väggen var mörkare där. Kroken fanns
kvar, men tavlan var borta.
“Jag undrar vart den tagit vägen?”
Oliver och Rosali hade helt glömt bort att de lekte
kurragömma eftersom där var så mycket att titta på i rummet.
Längs väggarna stod det lådor. Det var stora
lådor och små lådor, alla i samma ljusbruna färg.
“Tänk vad spännande! Ska vi titta i lådorna? Vilken
ska vi börja med? Ser det inte ut som om någon håller
på att flytta?”
Ända sedan Oliver hade kommit till Evlonia för tre år
sedan hade han och Rosali gjort allting tillsammans. I
den Andra Världen hade han varit ensam. Han hade
inte haft några vänner, men sedan han kom till Evlonia
var Rosali hans bästa vän. I den Andra Världen tyckte
de andra barnen att han var konstig. Han drömde sig
ofta bort från verkligheten och han hittade på
fantasifulla sagor, precis som farmor. Men Rosali tyckte
om att lyssna på hans sagor nästan lika mycket som
hon tyckte om att rida. Oliver hade aldrig ridit innan
han kom till Evlonia, men Rosali hade lärt honom och
nu red de på sina små hästar Silverstjärna och
Månstråle varenda dag. Nästan allt gjorde de
tillsammans; de red, de gick i skolan, de simmade i
floden, de gick på upptäcktsfärd i Grönskande Slottet
och de tröttnade aldrig på varandras sällskap.
Rosali började öppna den närmsta lådan när Oliver
plötsligt såg en gul låda. Den stod mitt bland några
stora lådor och den lyste som en sol bland allt det
bruna. Konstigt att de inte hade sett den direkt. Oliver
lyfte försiktigt ner lådan på mattan. Den var inte så
tung, men han kände att det var något speciellt med
lådan. Kanske var den magisk. Han lät handen glida
runt lådans kanter innan han sakta lyfte av locket.
Inuti lådan låg en spegel. Oliver lyfte häpet upp
spegeln ur lådan och höll den framför sig. Spegeln var i
silver och den såg sådär gammal ut som farmors
silverbestick gjorde när hon inte hade putsat dem på
länge. Konstfullt utskurna blommor slingrade sig runt
hela kanten. Annars var det en helt vanlig spegel och
en helt vanlig Oliver som tittade tillbaka ur spegeln.
“Oj, vilken stilig spegel.”
Rosali satt nu vid sidan om honom och beundrade spegeln.
”Undrar vems den är? Varför ligger den i en låda istället för att sitta på
väggen?”
Oliver tittade upp på väggen och då såg han att
spegeln hade precis samma form som märket efter den
saknade tavlan.
“Det är inte en tavla som saknas på väggen. Det är en
spegel.”
Oliver reste sig och de hjälptes åt att lyfta upp spegeln
på sin plats. Det knäppte till när kroken på väggen
hakade i spegelns baksida. Oliver rättade till den och
tog ett steg tillbaka för att se om den hängde rakt.
Plötsligt insåg Oliver att han inte såg sig själv i
spegeln längre och dessutom var det ett helt annat
rum. Spegeln var som ett fönster och genom fönstret
kunde man se in i det andra rummet. Rummet i
spegeln var litet, smutsigt och dystert och Oliver kände
hur mörker och ondska strömmade ut ur spegeln.
Det låg någon på en brits i hörnet. Oliver spärrade upp
ögonen när en flicka satte sig upp på britsen och
stirrade tillbaka på honom. Flickan såg både sorgsen
och arg ut. Hon var mager och smutsig, men under
smutsen kunde man skymta hennes röda hår. Hennes
fötter var fastbundna med en järnkedja i golvet. De
gröna ögonen tittade på honom och trots att det var
uppenbart att hon var fastkedjad var hennes blick
beslutsam när den mötte Olivers. För ett ögonblick
kändes det som om Oliver skulle dras in i spegeln.
“Sluta att stirra i spegeln Oliver. Jag tror den är
magisk.”
Rosali lät allvarlig. Hon hade tagit tag i hans hand
och på en sekund var både flickan och rummet i
spegeln försvunna. Oliver kände på spegeln, men nu
var det bara en helt vanlig spegel. Hans hand och arm
var alldeles kalla.
“Vad hände egentligen? Såg du flickan? Och var tog
hon vägen? Vem är hon?”
För en gångs skull var det Oliver som ställde frågor.
“Ja, jag såg henne också. Kom! Vi måste till Farmors
Bibliotek. Jag tror jag vet vem hon är!”