Darkness Klassiker retelling novellantologi EBOK

50 kr inkl. moms.

Klassiska sagor som har ändrat form, Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Fantasy, scifi och skräck.

100 i lager (kan restnoteras)

Beskrivning

Sagorna har ändrat form, Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Klassiska sagor som Mulan, Peter Pan, Snövit, Rapunzel, Törnrosa, Det susar i Säven, Robin Hood, Ringaren i Notre Dame, Skönheten & Odjuret, Atlantis, Pinocchio, Skattkammarön, Alice i Underlandet, Kejsarens nya kläder, Sherlock Holmes har fått nya tolkningar. Samlingen är som ett stort buffébord där det finns något för alla.
 
NOVELLFÖRTECKNING:

Drakontia – Marielle Jansson En förlorad man – Jimmy Håkansson Sova räv – Josefine Wallander Det vita tornet – Mattias Lönnqvist Auroras förbannelse – Alice E Nord Upproret i Vildskogen – Philip Stenström Huvan – Nathalie Sjögren I skuggan av Notre Dame – Patrik Söderberg Jens – Martina Johansson De kallar mig Butter – Christer Norrlöf Xenorosa – Sarah Kern Stadens hjärta – Madelene Lundvall & Patricia Buske Blomstertid för Mars – Daniel Brandt Flykten från Återvinningen – Jessika Lilja Åter till Atlantis – Robert Warholm P.A.N – Emelie Beijer Gudmodern – Robert Schönbeck Öns hemlighet – Sandra Nordqvist Alyce i Underlandet – Jesper Halwar Kejsarens nya kläder – Helen Lindholm Fallet med Vargens Brödraskap – Peter Bergström En riktig pojke – Lizette Lindskog

Under recensionerna kan du läsa en novell ur Darkness Klassiker: En förlorad man av Jimmy Håkansson och handlar om Peter Pan.

my.loved.books ger Darkness Klassiker 5 av 5:
Modernt tolkade klassiker i ett enormt snyggt fodral. Väldigt spännande från början till slut! Temat för novellsamlingen är klassiska sagor och berättelser. Mina favoriter i samlingen är:  ”Drakontia” av Marielle Jansson ”Auroras förbannelse” av Alice E Nord ”Alyce i Underlandet” av Jesper Halwar  ”Kejsarens nya kläder” av Helen Lindholm ”Fallet med Vargens bröder” av Peter Bergström ”En riktig pojke” av Lizette Lindskog. Även fast de sex novellerna här ovan var favoriterna så var övriga också riktigt bra och spännande. Att de kända klassiska sagorna/berättelserna återberättas i en modernare/annorlunda version är något jag uppskattar. Kan varmt rekommendera den här novellsamlingen!

fantastiska_bocker ger Darkness Klassiker 4+ av 5:
Novellsamling av nytänkande klassiska sagor. Nu skrivna med modern fjäderpenna som lagt en nutida touch. Lite mer mörker med ordentlig twist. Alla med grundsagan som bas. Bara med helt nya tolkningar. WOW, skrämmande bra. Vill inte förstöra den fantastiska upplevelsen jag har haft av de olika författarnas härliga mörka fantasi. Lovar att ni kommer att häpna av de oväntade innehållen. Ett litet axplock. Kort och koncist för att locka till läsning, utan att spoilera er kommande läsupplevelse. Det vita tornet- allt är inte vad man först tror. Gudmodern -” I got your back” i sann anda. Jens – en man som vårdar sina rosor. Öns hemlighet – vad är priset för att komma över en skatt?! Auroras förbannelse – så modernt, nytänkande feministisk att den är värd en applåd. Alyce i Underlandet och Kejsarens nya kläder – läs med tänd lampa.

angelicasbokhylla ger Darkness Klassiker 4+ av 5:
Jag befunnit mig i djupa skogar, mitt i den pulserande staden, uppe i rymden, nere i underjorden, på havet och på en obebodd ö. Jag har träffat allt från drakar, varulvar, förbannade skatter, levande dockor, kungar, drottningar, prinsar, dvärgar, kejsare, skogsväsen och robotar. Novellerna är baserade på sagornas originalhistoria men omskrivna så att den mysiga, härliga, gulliga stämningen är borta. De här novellerna är inget för de lättskrämda. Jag älskar de klassiska sagorna men är fascinerad över hur de kan förvandlas till något helt annat. Sagorna är nu spännande, övernaturliga, hemska, sorgliga, ondskefulla och vansinnigt välskrivna. Jag kan nästintill lista ut vilken saga alla noveller är baserade på. Novellerna slutar med cliffhangers så du själv får fundera över slutet, hur du tror att det slutar eller hur du önskar det ska sluta. För det är inga lyckliga slut i dessa noveller och jag älskar det! Jag blir imponerad över författarnas fantasi och förmåga att förvandla en mysig saga till något helt annat. Det är en väl vald blandning av noveller med olika miljöer, karaktärer, känslor och teman. En gemensam nämnare är dock mörker.

stinas_boksida ger Darkness Klassiker 4,5 av 5:
Detta är en novellsamling, med olika författare, där vi får läsa klassiska sagor vi känner igen. Snövit, Peter Pan, Törnrosa, Kejsarens nya kläder och Pinocchio är bara några av dem. Skillnaden mot de sagor vi är vana vid, är att dessa nu har nya tolkningar, är modernare och mörkare. Det är spänning, skräck, mystik, grymhet och råhet. De är spännande och kreativa. Kul att man tagit de klassiska sagorna till en helt ny nivå. Det är mycket mörker och jag rös ibland, men jag gillade det. Vissa av novellerna är längre än andra. Men de är alla lättlästa.

enkoppoenbok ger Darkness Klassiker 4,5 av 5:
Det här är inga sagor för barnaöron!! Borta är fluff och mjuka kanter, och happily ever after är ett minne blott. Här är det mörkt och rått, blodet dryper och grymhet genomsyrar texterna. Författarna tar klassiska sagor till nya skrämmande höjder och det är bra, riktigt bra. Denna novellantologi bjuder något för alla smaker. Ett intressant grepp är de öppna sluten som bjuder läsaren att skapa sitt eget slut.

bookishlyfalling ger Darkness Klassiker 4 av 5:
Mina favoriter blev bland annat: Jens av Martina Johansson. Den var extra spännande och jag hade gärna läst en längre version av den. De kallar mig Butter av Christer Norrlöf var annorlunda och kul läsning. Åter till Atlantis av Robert Warholm var spännande och jag önskar att det har en längre novell! P. A. N av Emelie Beijer skulle definitivt kunna bli en hel bok! Jag vill läsa mer! Om du tycker om de gamla klassiska sagorna men samtidigt njuter av att läsa moderna och mörka noveller så är Darkness Klassiker perfekt för dig! Darkness Klassiker är bra samling med duktiga författare som alla har ordentligt med fantasi!

Bokugglor ger Darkness Klassiker 4 av 5:
Darkness klassiker är en novellsamling där de klassiska sagorna har fått oväntade twister och är lite eller ibland mycket mörkare, och jag tyckte så mycket om den här novellsamlingen! Den här novellsamlingen har något för alla, det är mörker, grymhet, kärlek, vänskap, äventyr och spänning. Vi får besöka rymden, en stad under vattnet och en massa andra ställen. Vissa av novellerna fick mig att rysa av obehag (som t.e.x Alyce i underlandet) och vilja sova med lampan tänd.  Något annat jag gillade var att det även är en hel del starka kvinnliga karaktärer med. Språket var i alla novellerna riktigt målande och gjorde det lätt att föreställa sig hur allt såg ut. Jag tyckte egentligen om alla novellerna men några som stack ut lite extra var : Sova räv av  Josefine Wallander, Auroras förbannelse av Alice E Nord, P.A.N av Emelie Beijer och Öns hemlighet av Sandra Nordqvist. Darkness klassiker är den perfekta novellsamlingen är läsa nu i höst när regnet smattrar mot rutan och jag kan varmt rekommendera den!

Liljatipsar ger Darkness Klassiker 4 av 5:
I novellsamlingen ”Darkness klassiker” har olika författare skrivit om Disney sagor som vi känner till dem till att förändra sagorna så att dem blir annorlunda, mörkare och nya fokus på ett fängslande sätt. Om novellerna kan man använda ord som feminist, bearbetning, makt, annorlunda, AI och om vissa samtid.

my_life_with_books18 skriver:
Ännu en av dessa otroligt snygga böcker från detta förlag. Vissa noveller var svårare än andra att försöka lista ut vad det var för grundsaga men på det stora hela gillade jag dem alla. Några av dem skulle jag velat ha lite längre så jag fick veta mer! Lizette Lindskog ”En riktig pojke” var riktigt obehaglig. Jesper Halwar ”Alyce i Underlandet” likaså. Christer Norrlöf ”De kallar mig Butter” var sorglig och Jimmy Håkanssons ”En förlorad man” var en spännande twist av grundsagan. Alice E. Nord ”Auroras förbannelse” log jag mycket åt när jag läste men vill sen veta mer, precis som de flesta noveller jag läser. En bok helt värd att läsa om du gillar sagor med en twist.

mellsageek skriver:
Spännande och kreativa noveller – rekommenderas starkt för alla som gillar retellings! Vi får ta del av blodtörstiga rosor, rymdskepp, AI, barnsoldater, skattjakt, hemliga källare och tatueringar som får en hemsk betydelse för en viss kung. Det är grymhet och mörker. Det finns vänskap och kärlek. Det finns lite allt möjligt. Något för alla. Jag tycker att ni som gillar sagor, retellings, noveller och även snygga omslag kan plocka upp denna bok.

sarasbokhyllor skriver:
Jag gillar att så många starka kvinnor har en framträdande plats i texterna. Jag gillar att det, som jag tolkar det, smygs in lite allvar och en del politik. Det finns mycket att läsa mellan raderna. Om hemlöshet och att alla har en historia att berätta om bara någon vågar lyssna. Om att alla inte är ute efter en prins. Om Törnrosa i ett nutida Stockholm. Om att inte skövla vår natur. Om eu-migranter. Om hån och fördomar. Om girighet och makt. Om liv på Mars. Om misshandel och övergrepp. Men det är även en hel del ren och skär underhållning. Läsaren överraskas och bjuds t.ex på både makabra upptäckter i underlandet samt en gudmor som tar sin uppgift på lite för blodigt allvar. Jag tänker på När lammen tystnar, på Dexter och andra otäcka serier när jag läser vissa sagor. En del får mig att rysa av obehag och en del får mig att vilja sova med lampan tänd. Jag antar att det är precis den effekten författarna vill att texten ska ha på läsaren. Från början var inte barn sagans målgrupp. Sagorna berättades vid lägerelden och spreds vidare från mun till mun. Jag har läst blodiga versioner av de klassiska sagorna men i denna bok tas skräcken, det bloddrypande och spänningen till en helt ny nivå.

 

En förlorad man av Jimmy Håkansson

Peter sätter sig längst in på parkbänken och pendlar med benen som
om han vore en pojke. Men det var länge sedan han misstogs för att
vara det. Himlen är blek av köld och skäggstubben fastnar i vanten
när han torkar bort snoret som samlats under näsan. Helvete så kallt
det är, tänker han och drar vinterjackans dragkedja upp över näsan
samtidigt som han trycker ner huvudet som en sköldpadda innanför
kragen. Trots tröja och undertröja biter Göteborgsvintern igenom
tyg och ben. Minus åtta grader, och i natt blir det ännu kallare.
Bakom en buske släntrar ynglingen fram. Han balanserar två
jättemuggar från Pressbyrån i ena handen och i den andra håller han
anteckningsblock, mobil och en påse med kanelbullar medan han
rundar den torrlagda fontänen. Trots väskan som hänger över axeln
har han tryckt in pennan på tvären mellan tänderna. Han nickar mot
Peter och pusslar med kaffemuggar och bullpåse på bänken. Plockar
pennan ur munnen med samma hand som han håller mobil och
anteckningsblock och sträcker fram den andra till Peter.
“Tja, det är jag som…” mobilen glider ur hans grepp och landar i
snön. “Fan!” Han plockar upp den och borstar av den mot byxbenet
innan han försöker igen. “Sorry”, säger han och räcker ut handen
igen. “Joel. Från de hemlösas tidning, det är jag som ska…”
“Ja, ja. Jo, visst, jo, visst”, säger Peter och slänger fram sin labb
utan att släppa bullpåsen med blicken. “Peter. Men det vet du
redan”, säger han och skakar Joels hand.
Reportern skrattar och kliar sig försynt i sitt långa röda hår.
“Det är sant. Och du känner till varför jag är här. Varje nummer
avslutar vi alltid med en intervju med månadens säljare, den här
gången har turen kommit till dig.”
“Mmm … turen”, svarar Peter och vänder sig mot Vasaplatsen när
en skåpbil dånar förbi. “Men kaffe å bulle tackar ja’ inte nej till.”
Peter sliter i påsen där plastfönstret har blivit immigt av
kanelbullarnas värme. De måste ha kommit direkt från ugnen. Det
vattnas i munnen och magen morrar som en vargflock.
“Jag kan hjälpa”, säger Joel.
“Det ska nog gå …” Peter rycker till så att papperspåsen spricker
och bullarna flyger ut. “… bra.”
“Ingen fara”, säger Joel och tittar ner på bullen som landat i snön.
“Jag var inte så sugen ändå.”
“Inte?” undrar Peter med en halv bulle i käften och plockar upp
den andra.
Joel bläddrar fram till ett tomt blad i anteckningsblocket och
tecknar ner dagens datum i ena hörnet. Lägger mobilen på låret och
startar appen för röstinspelning.
“Ursäkta …”, säger han och fiskar fram en dosa General ur
jackfickan. Kramar till en prilla som han petar in under läppen. “Jag
försöker sluta”, säger han och klappar händerna rena.
“Jag vet hur det är”, skrattar Peter och håller upp en likadan dosa
och lägger bredvid Joels.
“Så, Peter, hur kommer det sig att du började sälja De hemlösas
tidning?”
Peter tuggar kanelbullen i tysthet innan han sväljer och svarar.
“Jag blev hemlös.”
Joel kväver ett skratt i halsen.
“Det förstås. Men hur länge har du varit utan hem?”
“Så länge jag kan minnas.”
Joel krafsar ner svaret på pappret.
“Kan du utveckla det? Menar du att du aldrig … inte ens när du var
barn … ?”
“I synnerhet inte när jag var barn.”
Joel klöser med pennan i blocket och flyttar mobilen närmare
Peter.
“Kan du berätta mer om det?”
“Ju mer jag tänker på det så hade jag väl ändå ett hem”, säger Peter
och penslar med en halväten bulle i luften. “Däremot inget hus.
Under många, många år hade jag aldrig behov av ett.”
“Inte behov av ett hus? Nu förstår jag inte.”
“Jag och de förlorade barnen hade vårt hem i skogen, förstår du.
Bland träden. I träden. Du skulle ha sett kojorna vi byggde.
Magnifika konstruktioner. Särskilt när John kom in i bilden. Han
hade huvvet på skaft, den grabben.”
Peter tar en av jättemuggarna och rullar den fram och tillbaka
mellan vanthänderna för att värma sig.
“Menar du att ni bodde utomhus? Året om? Då var det inte här i
Göteborg, antar jag?”
“Det var någon annanstans och – kan man säga – Ingenstans.”
Joel slutar att skriva och knackar i stället pennan mot benet.
“Vi tar det från början. Hur hamnade du i Göteborg?”
“Wendy.”
“Wendy?”
“Wendy.”
“Och vem är det?”
Han lutar sig fram så att Peter känner lukten av snuset från hans
mun.
Peter tar ett djupt andetag och tittar upp mot den köldbleka
himlen.
“Vet du? Jag har inte sett stjärnorna på många år. Jag trodde inte
att jag skulle sakna dem, men det gör jag.” Han vänder sig mot
reportern och tar en klunk av kaffet. “Visste du att sjöfarare
brukade använda stjärnorna för att hitta sin väg?”
Joel skruvar på sig.
“Nu backar vi bandet. Du nämnde Wendy. Vem är det?”
“En gammal flamma skulle man kunna säga. Vi stod varandra
mycket nära när vi var små, förstår du. Sen försvann hon. Jag
försökte hitta henne igen, men det dröjde många år innan jag fick nys
om att hon hade flyttat till Göteborg. I Sverige.”
Joel krafsar ner Wendy i blocket och drar ett streck under namnet.
“Så du fann henne?”
“Jo visst. Men då var det alldeles för sent. Hon hade hunnit bli
gamla tanten. Med barn, barnbarn och hela den biten. Själv var jag
fortfarande en osnuten parvel.”
Reportern kliar sig på halsen med pennan.
“Nu hänger jag inte med. Du sa precis att ni stod varandra nära
som barn. Men nu säger du att hon var betydligt äldre än dig. Jag får
inte ihop det.”
Peter smackar med läpparna och tar en klunk av kaffet.
“Så var det i varje fall. Och när jag lämnat Ingenstans så kunde jag
inte komma tillbaka heller. Eller så ville jag inte tillbaka. Jag minns
inte vilket, och nu spelar det ingen roll längre.”
“Återvända till vad?”
Peter knäpper iväg ett pärlsocker från byxlåret.
“Jag är ganska säker på att piraterna högg ihjäl barnen när jag var
borta.”
Joel fäster pennan i jackfickan och lutar sig mot ryggstödet.
“Är du …” Han suckar. “Har du druckit?”
“Druckit? Jag har inte rört en droppe på tre år”, säger Peter och
håller upp tre ludna vantfingrar.
“Okej, såhär är det”, säger Joel och rätar på ryggen. “För många av
våra försäljare är det en ära att intervjuas. Jag kan inte kräva att du
respekterar mig eller tidningen, men däremot att du visar stadens
hemlösa den hänsyn och respekt som de förtjänar.”
“Äh!”
“All right, vi säger så.”
Joel packar ner block och penna i väskan, plockar upp en snusdosa
från bänken och knappar in ett nummer på mobilen.
Peter sitter kvar på bänken och iakttar reportern som spatserar
runt fontänen som vid den här tiden på året bara är fylld med slask
och tomma ölburkar.
“Tjenare! Joel här. Jo, den här intervjun … Vi får nog ta någon
annan där. Nej, han ljuger och hittar på. Okej. Vi säger så. Vad ska
jag göra så länge? Det funkar. Visst. Hej.”
Peter ser på när reportern samlar ihop sig under tystnad innan han
lunkar bort mot Vasaplatsens spårvagnshållplats. Kaffet har blivit
kallt och beskt, men Peter sänker det sista ändå innan han plockar
med sig snusdosan från bänken. Hostan river i halsen. Han klarar
inte en till natt, inte i den här kylan. Kanske är det dags, tänker han
och kramar snusdosan i fickan. Kanske.
Han trycker ner näsan innanför jackkragen och snavar över
spårvagnsspåret och sicksackar förbi rökarna som står i klungor
utanför restaurangerna mot Storgatan. Kollar upp mot himlen. Det
har redan börjat skymma. Han känner dosans konturer i handflatan
när han försvinner in i en nedsläckt port. Om han är snabb och
försiktigt kanske han kan göra det utan att någon ser honom. Han
spanar ut från porten, ser några silhuetter passera på tvärgatan och
genom pubfönster ser han folk som dricker öl ur skummande glas.
Vad är det egentligen som hindrar honom? Den sura ångestklumpen i
magen? Alla åren som han låtit passera? Skulle de ta emot honom om han
återvände? Skulle de ens känna igen honom? Han kramar dosan tills det
värker i handen och ögonen fuktas. Nej. Om han ska göra det så ska
han göra det nu. Han öppnar handen, skruvar upp dosans lock och
tar en rejäl nypa av pulvret.
Men något är fel. Pulvret är brunt, nästan svart. Det är kletigt och
stinker illa. Han trycker det mot näsan, sedan i munnen. Tvi! Han
spottar ut snuset och kastar dosan mot väggen.
“Helvetes jävlar!”
Insikten träffar honom som ett slag i magen. Reportern! Han flåsar ut
från gränden, tränger förbi samlingen av rökare utanför restaurangen
och stannar inte förrän han når hållplatsen.
Blodsmaken i munnen påminner honom att han inte har utfört
någon fysisk aktivitet på mycket länge. Svetten tränger fram när han
ser Joel kliva in i en spårvagn. Han springer fram och hamrar på
dörrknappen, men det är för sent. Vagnen är redan på väg. Peter
följer efter och bankar med handflatan mot glaset. En kvinna som
sitter vid fönstret rycker till.
“Vänta!” flåsar han. “Vän-ta!”
Orkar han springa hela vägen till nästa hållplats? Bara de knappa trettio
meterna från gränden till hållplatsen fick lungorna att dra ihop sig
som sviskon. Men han har inget val, så han sätter efter vagnen som
rör sig allt snabbare längs Vasagatan. Han pressar ihop käkarna.
Biter på insidan av kinderna tills köttet spricker och blodet späs ut
med saliven i munnen. Smärtan hugger som mattknivar i sidorna när
han rusar.
Utpumpad når han Valands hållplats. Kliver andfått på
spårvagnens bakvagn innan de som är på väg ut hinner kliva av.
Ilskna blickar. Svetten rinner, på ryggen och i ansiktet. Men han är
åtminstone varm. Var är journalistfan? Peter stånkar utmattad
medan han långsamt arbetar sig framåt. Metodiskt granskar han alla
i vagnen, lutar sig över deras säten och söker kontakt. Får dem att
känna sig obekväma och illa till mods. Deras blickar viker undan när
han tar grepp om ledstång efter ledstång och synar dem.
Var är reportern?
När Peter har arbetat sig fram till mittenvagnen har de nått
Berzeliigatan och vagnen töms på gammalt och fylls på med nytt.
Har reportern stigit av? Peter kastar sig mot ett fönster för att se
bättre, personerna som sitter på platserna runt honom rycker till.
“Vad gör du?” frågar en kvinna som trycker ett barn mot sin famn.
“Jävla galning”, mumlar en man med stora hörlurar och liten mössa.
Men Peter lyssnar inte. Var är han? Då ser han reportern vid en
vägkorsning.
Dörrarna är på väg att stängas.
“Nej, nej, nej”, bönar han och knuffar undan en äldre herre, tränger
in fingrarna mellan dörrarna och drar med all sin kraft för att öppna
käftarna.
Då kommer han ihåg knappen. Han trycker på den och dörrarna
öppnar sig. Han flyger ut, fortfarande med andan i halsen och hastar
vidare mot vägkorsningen. Huvudet far fram och tillbaka för att få
upp spåret. Men reportern är försvunnen. Om han öppnar dosan är
det kört.
Där!
Reportern svänger av mot en tvärgata. Peter försöker springa efter,
men hjärtat sparkar bakut mot revbenen och tvingar honom att sakta
ner. När han når fram till korsningen ser han reportern, hundra
meter bort, i färd med att kliva in i ett trapphus. Peter knyter
fingrarna runt tummarna och far efter. Mjölksyran pumpar i låren.
Men när han kommer fram är porten låst. Han hostar våldsamt och
knappar paniskt på porttelefonen men vet inte hur den fungerar eller
vad han ska trycka på. I stället sjunker han ner på trappen för att
hämta andan, men reser sig snart och går över till andra sidan gatan
och tittar upp mot fönsterna. Efter ett tag tänds en lampa på tredje
våningen. Peter slår sig ner utanför en trappuppgång och drar upp
knäna mot hakan.
Himlen är mörkblå och stjärnlös. Kylan sticker i näshåren och får
huden att knottra sig. Om några timmar sjunker temperaturen till
minus tjugo och lägger sig som en dödsfilt över staden. Varför har han
väntat så länge? Varför tog han inte mod till sig efter ödesnatten då han bröt
sig in hos Wendy bara för att inse att tiden hade sprungit dem förbi? Liksom
alla andra som lämnat Ingenstans hade hon glömt honom och
äventyren de haft tillsammans. Han var bara en ung man i mängden
av unga män. Hon mindes inget av deras gemensamma liv. När han
såg in i hennes ögon fann han inget av den värme som hon tidigare
utstrålat, i stället möttes han av en stum rädsla. Vad gjorde han, en
främmande man, i hennes hus? En stackars gammal tant som ingen illa gjort?
För henne var han bara en simpel inbrottstjuv. Eller en galning som
rymt från hospitalet och nu höll låda om pirater och älvor, svärd och
kanoner. Insikten hade krossat honom. Efter det hade han inte vågat
återvända. Varken till henne eller till dem han hade övergett.
Om det finns en räddning, en väg tillbaka, så är den tre våningar
upp i en lägenhet på Wedmansgatan. Peter väntar. Timmarna flyter
trögt förbi. Han funderar på om han kan bryta upp porten, men det
är en rejäl gammal sekelskifteshistoria. Om det var en inglasad
modern entré hade det inte varit något att snacka om, han hade slagit
in rutan med en sten, sprungit upp för trappan och sparkat in dörren
som i fornstora dagar. Ytterligare en timme passerar när en sista
fönsterlampa flämtar i lägenheten på tredje våningen. Peter ser en
man böja sig fram mot fönstret för att komma åt lampknappen. Joels
ansikte tecknas i skenet innan det blir svart. Peter gungar fram och
tillbaka på trappen med benen uppkurade mot bröstet. Tänderna skallrar
och utandningen växer till en stor plym.
En bit bort vinglar en gestalt fram på trottoaren. Mannen stödjer
sig med ena handen mot väggen och med den andra försöker han
pricka munnen med en cigarett. Likt en berusad pingvin vaggar han
fram, tills han stannar vid Joels port. Peter reser sig hoppfullt.
Vänster/höger-kollar bilvägen innan han långsamt smyger över den
glashala asfalten. Även om mannen som nästan tycks falla in i
kodlåset är dyngrak vill Peter inte skrämma upp honom i onödan. I
stället trippar han fram, som en bondkatt som fått korn på en
hasselmus.
Efter åtskilliga försök lyckas den plakate mannen knappa upp låset,
rycka upp dörren och försvinna in i entrén. Peter ser öppningen.
Springer den sista sträckan över vägen, halkar nästan på en isfläck
men parerar och återfår balansen. Dörren är på väg att slå igen när
han i sista stund sträcker handen mellan dörr och karm. Dörren slår
i fingertopparna. Informationen färdas blixtsnabbt från fingrarna till
hjärnan. Det bränner till om kinderna samtidigt som tårarna pressas
ut ur ögonen. Fingrarna pulserar av värk när han efter viss möda
lirkar upp dörren och kliver in. Han drar av sig vanten och stoppar
in de blåslagna fingrarna i munnen.
Marmortrappan vindlar uppåt som en spiral. När han når tredje
våningen behöver han fundera åt vilket håll han pekar. Vilken av de
tre dörrarna leder rätt? Han läser namnen på brevinkasten. P.
Grafvén. N. Scholin. K. Hertz. Peter ska precis upp för nästa trappa
när han ser klisterlappen på ena dörren: J. Forsell. J som i Joel. Han
öppnar brevinkastet med fingrarna som inte blev söndermanglade av
entrédörren. Det är släckt i hallen. Han går ner på knä och trycker
örat mot hålet. Tyst som graven. Reser sig upp och pressar
handflatan mot dörren. Vad ska han göra nu? Dyrka upp låset? Hur gör
man ens det? Eller ta sats och sparka in den? Han backar tills ryggen
trycker mot P. Grafvéns dörr, sedan lutar han sig framåt som om han
väntar på ett startskott. Men skulle han klara sparka in en dörr?
Möjligtvis i sina glansdagar. Men nu? När han ägnat de senaste
decennierna åt att dränka både minnen och lever i alkohol. Han hade
inte genomborrat en pirat, invaderat en fästning eller svävat över
trädtopparna på … femtio år. Kan det vara så länge? Nej, det finns
ingen chans att den här förtvinade gubbkroppen klarar uppgiften.
Han andas ut.
Här inne är det åtminstone varmt. Om han hittar en vrå under
trappan så överlever han åtminstone natten och kan invänta Joel på
morgonkvisten. På väg ner för trappan kommer han åt dörrens
handtag. Inte kan han ha en sådan bondtur att journalistynglingen glömt
låsa efter sig? Han trycker ner handtaget och drar det mot sig.
Gångjärnen gnäggar tyst när dörren glider upp. Han kommer på sig
själv med att inte andas. För ett ögonblick kommer han inte ihåg hur
man gör. Med trevande steg kliver han in i hallen och stänger dörren
tyst efter sig. Mattan under fötterna dämpar stegen, men var ska han
börja leta?
Han försöker med byrålådan i hallen, men där finner han inget
annat än vantar, mössor, handdukar och en hårtork. I köket hänger
axelväskan från mötet på en köksstol. Han tömmer innehållet på
bordet och sorterar servetter, pennor, batterier och tuggummipaket
med fingrarna. Han går vidare till vardagsrummet där magasin
ligger uppslagna på bordet, men finner inget där.
Då skymtar han den glipande dörren från vilken en tunn ljusstråle
läcker ut. Han går fram och kikar in. Det är sovrummet och ljuset
kommer från lyktstolparna utanför fönstret. I sängen ligger Joel och
andas tungt. Täcket häves upp och ner över bröstet. På
nattduksbordet bredvid ser Peter äntligen det han letar efter.
Snusdosan. Han andas i takt med Joel när han sakta, sakta trevar sig in
i rummet. En planka på trägolvet knakar och Joel rycker till. Peter
stannar. Håller andan. Varsamt flyttar han vikten från ena foten till
den andra. Joel gäspar och fortsätter sedan andas lika tungt som
tidigare. Peter vågar sig fram med små, lätta steg. Fingrarna
utsträckta som antenner söker sig mot snusdosan tills han känner
konturerna. Sakta sluter fingrarna sig runt målet. Peter ska precis
vända sig när han ser Joel sitta upp i sängen. Peter hoppar till och
faller baklänges. Joel sträcker sig efter ett föremål, sedan drämmer
han till Peters hand med vad som visar sig vara en hockeyklubba.
“Aj!”
Joel flyger upp ur sängen och tänder taklampan. Ljuset bländar
Peter som håller den bultande handen framför ansiktet och sparkar
sig bakåt på golvet.
“Du? Vad i helvete gör du här?” frågar Joel och håller
hockeyklubban som ett basebollträ.
Peter kramar om sin slagna hand.
“Du har nåt som tillhör mig.”
“Vad fan snackar du om?” undrar Joel och hoppar ner från sängen
och går fram till Peter, redo att slå till igen.
Peters blick avslöjar honom.
“Den här?” frågar Joel och slår till snusdosan så att den flyger ut ur
rummet.
Peter reser sig upp och följer efter dosan.
“Jag ska ringa polisen”, ropar Joel och flyger efter.
Peter kastar sig under vardagsrumsbordet för att få tag i
snusdosan, men i tumultet råkar han knuffa iväg den under soffan.
“Fantyg”, säger han och ålar sig upp från golvet under bordet
samtidigt som Joel vispar med hockeyklubban från andra sidan.
Peter krälar upp på soffkuddarna medan Joel hoppar upp på
soffbordet.
“Nu jävlar ska du få”, säger han och slår med klubban mot Peter
som i sista stund undviker slaget genom att rulla över möblemanget.
Peter sträcker in armen under soffan och känner dosan mot
fingrarna, han trycker kroppen mot möbelns baksida för att nå hela
vägen. Joel hoppar över soffan och landar på fötterna bredvid Peter.
Han lyfter hockeyklubban med båda händer och samlar kraft för att
slå ner den som rättvisans hammare när Peter – från ingenstans –
drar kniv. Fast vapnet han håller i är längre än en kniv och påminner
snarare mer om ett svärd. Ett litet svärd, gjort för en pojkes händer.
Oavsett vapnets utförande trycker han klingans spets mot
undersidan av Joels buk. En stöt är allt som krävs för att svärdet ska
perforera tarmpaketet och tömma magsäckens innehåll på
parkettgolvet. Joel släpper klubban försiktigt i soffan och håller upp
händerna för att visa att han är obeväpnad.
“Ta vad du vill. Men jag har inte mycket pengar. Det här är inte ens
min lägenhet, jag hyr bara i andra hand.”
“Jag är inte ute efter pengar. Jag har det jag vill ha”, säger Peter och
trycker snusdosan mot sitt bröst.
Han reser sig upp medan han pekar klingan i riktning mot Joel.
“Har du en balkong?”
“Va?”
“En balkong? Har du det?”
“Där”, svarar Joel och pekar mot köket.
Peter backar in i rummet, Joel följer varsamt efter.
Otåligt rycker och drar Peter i balkongdörrens handtag men får
inte upp den.
“Den är låst”, säger han och tar sats för att slå sönder glaset med
svärdshjaltet, när Joel lägger sig i.
“Vänta”, säger han och stiger fram.
Han trycker ner en knapp ovanför handtaget. Dörren öppnar sig
med ett klick.
“Barnlås. Jag har inga, men de som äger lägenheten … ja …”
Han viftar bort resten av meningen med händerna.
Peter trycker dosan mot bröstet och klämmer hårt i svärdet.
“Håll dig undan”, säger han och backar ut på balkongen.
Han blickar ut över räcket. Det är åtminstone tio meter ner till
asfalten. Han vänder sig om och viftar med svärdet mot Joel.
“Avstånd.”
Joel backar. Peter öppnar snusdosan med tänderna. Stoftet som
ligger där i är finkornigt men grått. Varför är det grått? Varför glimrar
det inte? Han tvekar en sekund innan han vänder dosan upp och ner
över sitt huvud. Joel ser storögt på. Peter knäpper upp jackan och
sträcker ut armarna åt sidorna. Han ställer sig på tå och höjer
blicken mot den mörka himlen.
“Det går fortfarande inte att se stjärnorna.”
“Va?”
“Jag behöver dem för att navigera. Men jag har gjort det förr, det
ordnar sig. Det gör det alltid”, säger han.
Han böjer knäna, blundar och tar ett skutt upp i luften. Men landar
lika snart igen. Han spärrar upp ögonen. Han hoppar igen. Och igen.
“Varför … Varför funkar det inte?”
“Vad för något?” frågar Joel som nu verkar allt mer intresserad av
scenen som spelas upp framför honom.
“Det kanske inte är stoftet. Det kanske är jag. Min lyckliga tanke.
Barnen … Ingenstans … Wendy …” Svärdet faller ur hans hand.
“Wendy.”
Joel kastar sig ner mot marken och tar tag i svärdet. Reser sig upp
och riktar det mot Peter.
“Det är klart att det inte går. Wendy var min lyckliga tanke, men
nu är hon bara ett sorgligt minne.”
Peter tar båda händerna om räcket och stirrar stint in i Joels blick.
“Gör det inte”, ber Joel och pekar med svärdet mot Peter.
“Gör inte vad?” frågar Peter och häver sig upp så att han blir
sittandes på räcket.
Joel blir blek i ansiktet.
“Snälla.” Han sänker svärdet. “Gör det inte.”
Peter svänger med benen framför sig.
“Jag vet vad som gick fel”, säger han. “Jag slarvade bort min
lyckliga tanke, min lyckliga plats.”
Svärdet glider ur Joels hand och slår i golvet.
“Ta min hand. Snälla.”
“Men …” Peter tittar upp mot himlen och torkar bort en tår. “…jag
tror att jag har hittat den nu.”
Peter pendlar med fötterna i luften som om han vore en pojke.
Lutar sig bakåt. Han blundar och ser framför sig ett hav sträcka sig
mot horisonten och där ståtliga skepp med hissade segel bryter
vågorna. En strandkant som leder in i en djungel som fylls av ljuden
från vilda djur och där träkojor klättrar högt mot trädtopparna.
Han ler. Lutar sig bakåt. Släpper taget om räcket. Och faller.
Vinden viner i öronen och sliter i kläder och hår. Tårarna rinner
från hans hårt sammanpressade ögon. Han hör Joels rop, först skarpt,
sedan som ett brus i periferin. Luftmotståndet pressar armarna mot
kroppen. Vinden tilltar och blir en orkan i öronen, tills … den
plötsligt upphör helt. Allt blir tyst och tomt.
När Peter öppnar ögonen ser han stjärnorna igen. För första gången
på många år.

Du gillar kanske också…

  • H.C. Andersen retelling novellantologi

    150 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Grimm Special Edition retelling novellantologi

    150 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Tusen och en natt retelling novellantologi EBOK

    50 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg