Rea!

H.C. Andersen retelling novellantologi

150 kr inkl. moms.

Sagorna har ändrat form. Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Fantasifullt och stundtals spektakulärt spännande. 36 sagor har fått nya tolkningar.

25 i lager

Beskrivning

Sagorna har ändrat form. Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Fantasifullt och stundtals spektakulärt spännande. 36 sagor har fått nya tolkningar.

Flickan med svavelstickorna, Näktergalen, Den ståndaktige tennsoldaten, Elddonet, Svinaherden, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun, Prinsessan på ärten, Snödrottningen, Den fula ankungen, Kejsarens nya kläder m.fl.

”Jag har alltid älskat sagor, det är något speciellt och mysigt med dem. I denna samling har H.C. Andersens klassiska sagor förvandlats och fått nya och spännande tolkningar. Här finns det dagdrömmare och kungar. En prins som är förklädd till svinaherde. En pojke med en grön kälke som kan se det fördolda. En skicklig tjuv. En flicka som går vilse i skogen där näcken, troll och älvor bor. Det finns bunkrar där människor bor efter tredje världskriget. Det finns intelligenta robotar i olika former. John Blunds fiende. En flicka som kan krympa sig själv. Schamanen som bryter en förbannelse. Sångfåglar. Sjöns befriare.

Samlingen är som ett stort buffébord där det alltid finns något för just dig. 36 noveller redo att smakas på. En del berättelser är mörka och fyllda med vemod, medan andra är varma och hoppfulla. Du kan inte läsa H.C. Andersen utan att bli gripen, utan att le, utan att bli förskräckt, och utan att känna sorg. Det är noveller som greppar tag och stannar kvar hos dig. Allt jag kan säga nu är: Fler sagor åt folket!”

Mellsageek ger H.C. Andersen 5 av 5.

”Om man är sagofantast, eller bara allmänt intresserad av noveller, är detta en bok man inte bör missa. Sällan har olyckliga slut bundit mig så mycket, och känts mer okej, än i den här antologin. Tack och lov blandas de med några lyckliga, så mitt hjärta också får lite paus.”

Marias bokhylla ger H.C. Andersen 4,5 av 5.

Bokrecension mellsageek 5 av 5 Bokrecension 365 böcker du borde läsa 5 av 5 Bokrecension Marias bokhylla 4,5 av 5 Bokrecension Boklådan Bokrecension Håkans hylla Bokrecension mwb75 4 av 5 Bokrecension Tina EH 4 av 5 Bokrecension Bookishlyfalling 4 av 5 Bokrecension Emmas krypin 4 av 5 Bokrecension Boklust 4 av 5 Bokrecension Boktipset

Novellförteckning:

Skuggspel av Marie Metso Nyhetsdamen av Andreas Lindblad En nattarbetares försvarstal av Mirjam Lindahl Fjärran besökare av Emelie Beijer Svanvinge av Sara Dalengren Näktergalen av Kristina Suomela Duktighet och särbehandling av Lars Carlberg Det här fixar du av Emelie Beijer Pojken med den gröna kälken av Maria Karlberg Svinaherden av Helen Lindholm Lisa av My Lemon Kasematt av Marielle Jansson Utvald av Mari-Ann Hedlund Ingenjören av Viktor Gårdman Professorns sista dröm av Martin Simonson Reinkarnoid av Marcus Olausson Garderoben av Sofi Poulsen Prinsessorna på ärten? av Jesper Halwar Havets sång av Ulrika Fjellborg Den fula ankungen av Sandra Haak Södervall Mjöl av Linn Liljemo Krypet Lisa av Jan Illian Hämnden på John Blund av Kristina Suomela Ondskans makt av Nike Fritz Vi skall aldrig förlåta av Sandra Nordqvist Som i en saga av Thomas Vildström Drottningens drag av Jimmy Håkansson Flickan med svavelstickorna av Olov Johansson Sångfågeln av Sandra Nordqvist Nysnö av Anita Mederyd Veronica av Jenny Morén Karlsson Norra Morsjöjungfrun av Peter Westberg En folkfest av Susanne Wiik Ekebergh Elddonet av Jenny Töredal Jag stannar hos dig av Susanne Wiik Ekebergh Den vita kvinnan av Emelie Eliasson

Nysnö av Anita Mederyd

 

Sekunden innan Kaj slår upp ögonen har han en subtil känsla av att
något har förändrats. Det påminner om förvirringen han upplevde
som barn när han sov över hos en kompis för första gången. Hur han
vaknade med fel möbler som stod på fel ställen, och för några
ögonblick inte riktigt visste var han befann sig. Som att gå och lägga
sig i ett hus och vakna upp i ett annat. Med någon annan bredvid sig i
sängen, tänker han, utan att förstå varifrån tanken kommer eller vad
den betyder. Hjärtat bultar som en stångjärnshammare. Han öppnar
ögonen och ser konturerna av sitt sovrum.
Kajs första tanke är att han har försovit sig. Det är trots allt bara ett
par dagar kvar till vintersolståndet, så att behöva kliva upp mitt i
det svartaste nattmörkret är inget ovanligt. Men när han kastar en
blick på klockradion bredvid sängen visar den på 02:48. Klarvaken.
Kissnödig. Fan. Han ligger kvar en stund, letar efter sitt
mörkerseende. Han försöker dra sig till minnes vad han drömde,
men allt han får upp i sitt huvud är bilder av Elsa.
Silhuetten av hennes slanka gestalt genom skärmväggen. Hur hon
brukar sätta sig på hans skrivbord och korsa sina ben så att kjolen
glider upp en bit på låret. Affärsresor och hotellnätter, den prydliga
håruppsättningen utsläppt på kudden i böljande lockar. Blotta
tanken får hans kinder att hetta.

Bredvid sig hör han svaga snusanden från Greta. Hon sover med ena
benet uppdraget som hon alltid har gjort, utspilld över hela sängen.
Själv ligger han med ryggen mot henne och balanserar på sängkanten
med knäna utanför. Den ständiga, nattliga jakten. Hon kryper intill
honom, han söker sig bort.
Det fanns väl en tid när Greta inte såg så tokig ut hon heller. Någon
gång har han läst att Twiggy hade samma proportioner som Marilyn
Monroe när det begav sig, även fast deras mått och vikt skiljde sig
åt. Greta var definitivt ingen Twiggy, och numera knappast någon
Marilyn heller, men hennes yngre version hade helt klart kurvorna
på rätta ställena. Dessutom var hon ju så jäkla rar. Fast rar räcker
förstås inte för att hålla honom nöjd, inte i långa loppet.
Han suckar. Har man tatt fan i båten får man ro den i land, eller hur man nu
brukar säga. Fast det börjar onekligen kännas lite trångt med två
djävlar i samma eka. Han har bara jobbat med Elsa i några månader,
men han är galen i kvinnan. Passionerat förälskad, så som han aldrig
har varit tidigare. Hade han vetat att det kunde kännas så här, hade
han inte gift sig så ung. High school sweethearts. Girl next door. Funkar
nog bättre som hollywoodfilm än i verkligheten, tänker han medan han
flyttar Gretas arm från sin bröstkorg. Kanske blir det här deras sista
jul tillsammans. Ja. Hon vet det inte än, men så får det bli. Fri från hennes
omfamning reser han sig och tassar ut i badrummet.
På vägen från toaletten slås han igen av att något känns annorlunda.
Det irriterar honom att han inte kan komma på vad det är. Han ser
sig omkring i hallen, letar efter tecken på att någonting har flyttats,
tillkommit eller försvunnit, men allt känns välbekant på gränsen till

tråkigt. Samma möbler, samma tavlor, samma prydnadssaker
bortsett från en och annan julsak som har hittat fram. Trots att hallen
är höljd i dunkel skulle han kunna beskriva varenda pryl och pinal i
detalj. En ljusstrimma silar in genom dörrspringan till köket. Den
lyser som en strålkastare på hallbordet där bröllopsfotot står stadigt
på sin plats, mitt emellan en plastängel och en porslinstomte som ser
ut som att han har tagit sig en glögg för mycket.
Ljuset. Naturligtvis.
Trots att det är mitt i natten är allting ljusare än när han gick och
lade sig. Ljust nog för att han ska kunna navigera hallen utan att
behöva tänka på att tända lampan. Ljust nog att han ska kunna se
vecken på Gretas brudklänning och fylletomtens simmiga ögon
istället för att bara återkalla dem ur minnet. Han slinker in i köket,
skyndar fram till fönstret för att få sin misstanke bekräftad.
När han ser det vita täcket som har bäddat in trädgården börjar han
le. Utanför singlar stora, mjuka flingor ner mellan gatlyktorna. Han
står där någon minut och beundrar den tunna filmen av
frostkristaller på fönsterrutan med en känsla av andakt. En vit jul!
När var det senast? Det känns som att det är flera år sedan. För ett
ögonblick är han återigen den lilla pojken Kaj som lekte med
grannflickan, skrev hennes namn i rimfrosten på de dåligt isolerade
fönstren. Han är nästan på vippen att ropa till sig Greta, väcka henne
och fråga om hon minns.
Det är då han får syn på henne. Mitt i snön, precis utanför ljuskäglan
från gatlyktorna står hon där, som frammanad ur hans våta drömmar.
Vad i helvete gör hon här, så här dags? Han inser att hon måste ha stått

där ett bra tag och tittat tillbaka på honom. Det finns inga spår i
snön runt omkring. Han ryser till. Kanske är det hennes bisarra val
av kläder som hindrade honom från att lägga märke till henne. Hon
är klädd i en vit långklänning, som att hon kommer raka vägen från
Askungens bal. Det flortunna tyget sveper ner längs hennes kropp
och faller fritt från hennes höfter, smälter ihop med det snötäckta
landskapet bakom henne.
Elsa ger honom en diskret vinkning. Kaj ruskar på huvudet, som för
att väcka sig ur en dröm. Fram tills nu har det känts som att han har
levt i två separata världar, två tidslinjer som aldrig korsar varandra.
Greta skulle aldrig någonsin misstänka honom för att ha någon
annan. I hennes huvud är det han som får solen att gå upp varje
morgon. Och Elsa har aldrig dykt upp hemma hos dem förut, aldrig
visat något intresse för Greta eller hans liv med henne. Kaj har alltid
tillskrivit det till Elsas självsäkerhet, hon ser inte hans hustru som
en konkurrent. Hon har aldrig varit den klängiga typen, som skickar
sms och vill träffas i tid och otid. Snarare är det han som har fått jaga
henne. Han hade inte kunnat bli mer förvånad om han hade fått syn
på statsministern själv där ute i snön.
Tänk om Greta vaknar.
Han rynkar ögonbrynen. Varför bryr han sig om det, egentligen? För
mindre än två minuter sedan tänkte han att han var färdig med
henne. Fast ändå. Mycket kan sägas om honom, men han är inte den
sortens äckel som släpar in sin nya kvinna i huset innan liket av det
förra äktenskapet ens kallnat. Man måste ju ha lite klass.

Tänk om hon får för sig att ringa på? En iskyla kramar hans hjärta. Han
kan inte föreställa sig att hon vill ställas öga mot öga med Greta, men
å andra sidan kunde han inte föreställa sig att hon skulle dyka upp
här över huvud taget. Tanken rycker honom ur hans tillfälliga dvala.
Han måste dit ut. Han måste ta ett snack med henne.
När han slinker tillbaka in i sovrummet för att nappa åt sig sina
byxor kastar han en hastig blick på Greta. Hon har slutat snarka.
Han tittar efter tecken på att hon är vaken eller har märkt hans
frånvaro på något sätt. En ändrad position, en bekymmersrynka i
pannan, vad som helst som tyder på en föraning om att en inkräktare
har trängt in i deras idylliska tillvaro. Han finner inget. Hennes drag
är släta, hennes sömn oskuldsfull. För ett ögonblick leker han med
tanken att strunta i alltihop, bara krypa ner i sängen och in i hennes
kurviga famn. Nej. För sent nu. Han kan inte veta vad Elsa kommer
att ta sig till om han bara struntar i henne. Kaj lämnar sovrummet
och smyger ner för trappan, mot ytterdörren. Halvvägs ner känner
han hur en känsla av upprymdhet kommer över honom, slinker in i
mellanrummen mellan hans nervositet och rationalitet. Hon väntar
på honom där ute, kallar på honom. Han känner det som ett hugg i
hjärtat, ett tryck i huvudet. En rysning färdas längs hans ryggrad och
försvinner. Kaj öppnar dörren och går ut.
Han är ensam.
Han letar febrilt efter spåren i nysnön för att se vart hon har tagit
vägen, men snön ligger orörd. Det finns inga spår som leder bort
från platsen där hon stod. Vad märkligare är, det finns inga avtryck
på själva platsen där hon stod. Det är som att hon aldrig varit där,
som att hon var ett spöke.

”Vad i helvete”, muttrar han för sig själv. “Jag är inte galen. Och
det finns inga spöken.”
Kaj kisar mot ljuset från gatlyktan och låter blicken vandra över
granngårdarna. De bor i en radhuslänga. Tio små lådor bland hundra
andra små lådor som ormar sig genom förortsidyllen. Precis bakom
deras länga finns en lekplats och ett grönområde, som sträcker sig
ända bort till skogsbrynet. Som gjord för ungar att springa runt i,
fast några sådana blir det förstås inte. Greta verkar inte riktigt skapt
för uppgiften, och för hans del.. tja, det finns så mycket annat här i
världen än att yngla av sig. Åtminstone är det så han har börjat känna
de senaste månaderna.
Just när han trots allt börjar tro att han har inbillat sig alltihop,
lägger han märke till en rörelse i utkanten av sitt synfält, borta vid
lekplatsen. Han ser den bara för ett ögonblick innan den slinker in
bakom rutschkanan, men visst fan är det en kvinnogestalt där borta.
Det böljande klänningstyget följer henne som en vålnad. Vad är det
för spel hon spelar? Han känner sig plötsligt nervös. Det är en känsla
han inte är van vid. Han tycker om att ha kontroll. Kollegor ser upp
till honom, de räknar med att han vet vad han gör. Just nu har han
inte en jävla aning. Det gör honom förvirrad och obehaglig till mods.
Samtidigt finns det något annat i det hela som han inte kan sätta
fingret på. En förväntan i maggropen, en stickande känsla i hans
bröstkorg. Något ljuvligt och fruktansvärt på en och samma gång.
”Elsa”, väser han lågt, rädd för att ljudet av hans röst ska färdas
tillbaka in i huset. ”Elsa, kom fram!”

Ingen respons. En del av honom vill bara skita i alltihop och gå hem.
Rätt åt henne, om hon ska leka med honom på det här viset. Han
tänker på sin hustru, på hur lätt det vore att bara glida tillbaka in i
deras liv, deras verklighet och låtsas som att hans andra liv bara var
en dröm. Kanske vore det bäst så. Trots att Elsa är här och pockar på
hans uppmärksamhet känns det som att han har tänkt mer på Greta
under den senaste kvarten än han har gjort under hela deras
äktenskap. Ändå känner han hur hans fötter går i riktning mot
lekplatsen.
“Jag måste prata med henne”, säger han till sig själv. “Jag kan inte
bara lämna henne här ute.”
Med pirrande mage rör han sig framåt. Snön knarrar under hans
fötter. När han rundar rutschkanan är hon inte där. Han pressar ihop
käkarna så hårt att han hör tänderna gnissla. Snöfallet har
intensifierats under de senaste minuterna. Små glittrande flingor
faller och bäddar in växtligheten runt om honom. Perfekta kristaller
som smälter på hans läppar och fastnar i hans ögonfransar.
Kristallerna lägger en dimma över hans synfält. Det har blivit
kallare också. Huden i hans ansikte svider. Han leker med tanken på
att sätta tungan mot första bästa lyktstolpe för att se om den fastnar.
Kul att förklara det för Greta när hon vaknar imorgon bitti, tänker han och
fnissar till. Eller tidningsbudet, om han inte redan gjort sin rundaför natten.
När han åter höjer blicken för att spana efter Elsa blir han knappt
ens förvånad över att få syn på henne långt därute på den snötäckta
grässlätten. Hela situationen börjar kännas så absurd att han inte
längre orkar ifrågasätta någonting. Vad än som har fört henne hit, vad än
som har givit henne den löjliga idén att ställa sig och hänga utanför hans hem

iförd en jävla balklänning, så är hon uppenbarligen här. Helt malplacerad, och
samtidigt helt självklar. Hon står med ryggen vänd mot honom, med
huvudet halvt vridet åt hans håll, som att hon väntar på att han ska
följa efter. Fan heller. Bortanför där hon står finns ingenting utom
gräs och skog.
”Lite kallt för en snabbis mot ett träd, gumman” säger han, halvt
för sig själv, och ett ironiskt leende snuddar hans läppar.
Vädret inbjuder inte direkt till romantik. Vinden biter i hans
kinder. Hans testiklar har krupit ihop i pungen som två förkrympta
russin. Vad än hon vill så har han tröttnat på den här leken. Du är bra
i sängen, älskling… men inte så bra. Han tar ett steg bakåt, börjar gå
tillbaka i riktning mot radhuslängan. Återigen känner han det där
märkliga stickandet i bröstet, likt ett nålstick eller kanske ett
gruskorn som skaver på insidan av huden. Han känner sig plötsligt
snurrig i huvudet, som att han är på väg att svimma. Elsa kommer
närmare, kanske för att stötta upp honom så att han inte ska falla. Kaj
stödjer händerna på sina knän och andas djupt för att behålla
medvetandet. Han står kvar i samma ställning i bortåt en minut
innan han vågar resa sig för att fortsätta gå. Långsamt lyfter han
blicken, försöker på nytt ta ut kursen mot sitt hus.
Det går inte ihop.
Kaj stannar upp, betraktar gestalten framför honom med rynkade
ögonbryn. Han kan svära på att Elsa är närmare nu, men hon står
fortfarande på exakt samma plats. Lika orörlig, lika spårlös som en
vålnad. Hans blick faller på fotspåren i snön, hans fotspår. De går i

en jämn rak linje mot platsen där han står, med endast ett undantag.
Kanske femton meter bakom honom ser han punkten där han
stannade upp och började vända tillbaka, en förvirrad liten
danslektion på tre-fyra steg innan han fortsatte spikrakt ut på fältet
igen. Bortanför spåren väntar hans radhus, femton meter längre bort
än när han började gå mot det.
Vad fan?
För första gången sedan han vaknade känner han sig rädd. Det är
inte bara själva situationen som är konstig, någonting är fel med
honom. Han minns att han tänkte gå mot huset, han vet att han
gjorde det, men hans hjärna verkar inte längre kunna leda honom dit.
Hans kropp verkar inte vilja lyda. Kaj lägger fingrarna mot sina
tinningar och pressar, försöker med våld tvinga ut bomullen ur sitt
huvud. Det vassa i hjärtat skaver, hugger och drar. Kanske håller han
på att få en hjärtinfarkt? Eller en stroke. Kaj anstränger sig för att tänka,
gräver i dimman efter vad man ska göra i ett sådant läge. Det känns
som något han borde veta. Ringa 112, kanske? Han suckar lättat. Ja.
Det är rätt. Det är något han känner igen. Han brukar ha telefonen i
byxfickan, kanske finns den rentav i byxorna han har på sig. Han
klappar tafatt med händerna på utsidan av byxorna, men kan inte
längre minnas vad det var han letade efter. Elsa kommer närmare.
Huset längre bort.
Ännu ett hugg i bröstet. Kaj tar sig för hjärtat, endast vagt medveten
om att hans ben för honom framåt fastän han försöker gå åt andra
hållet. Någonstans inom sig vet han att det borde bekymra honom,

men av någon anledning kan han inte längre riktigt förmå sig själv att
bry sig om det. Det känns plötsligt så självklart, så rätt att fortsätta
gå i riktning mot kvinnan ute på fältet. En vindpust slår emot honom
och hans ögon svider till när vassa kristaller borrar sig in i hans
hornhinna. Tårarna lägger en dimma över det orörda
vinterlandskapet runtom honom, eller kanske finns dimman bara i
hans huvud.
Elsa kommer närmare.
Elsa står fortfarande kvar i samma position och väntar på honom.
Den bara ryggtavlan som möts av klänningstyget i svanken,
gnistrande kristaller som skimrar i takt med den fallande snön.
Ansiktet i profil med blicken sänkt. Ändå har han en tydligt
markerad känsla av att något har förändrats, att hela verkligheten har
förändrats. Som att han ser klart för första gången i sitt liv. Han
fortsätter att gå, oförmögen att slita blicken från den eteriska
uppenbarelsen som står framför honom. Flingorna dansar runt
henne, sveper sin väg genom det tunna tyget och blir ett med det.
Hennes blick möter hans, och hon ler mot honom.
Herregud.
Det där leendet. Så varmt, så fullt av liv. Det är leendet Greta hade
när de var barn och tonåringar, innan missfallen och tröstätandet och
livet självt släckte ut det. Ett leende som kan lysa upp ett rum. Säga
vad man vill om Elsa, men han har aldrig sett henne le så. Hon är
alltid så sval, så kontrollerad. Varje rörelse, varje ansiktsuttryck
känns raffinerat och kalkylerat, designat med fulländning för att

väcka en förutbestämd reaktion hos mottagaren. Det här är inte
Elsa. Det är…
Greta?
Som ett slag kommer minnena forsande över honom. Greta bland
rosorna i trädgården mellan deras hus, Greta vinkande till honom
från fönsterblecket med blomlådorna, Greta i sin vita brudklänning
med glitterkristaller och bar rygg. Greta, tryggt slumrande i deras
äktenskapliga säng, i deras radhus bara hundra meter bort som lika
gärna skulle kunna ligga på andra sidan kontinenten just nu. Han
vacklar till, känner det vid det här laget välbekanta sticket i
hjärttrakten och minnena är borta, ersatta av välsignat mörker.
Framför honom yr snöflingor i en vilt glittrande dans, som de vita
partiklarna i en snöglob när man skakar den. I virvlarnas centrum
står kvinnan i vitt och väntar på honom, till synes helt oberörd av
den kyliga vinden. Hennes hud är elfenbensvit, så ljus och felfri att
det är svårt att veta var hon slutar och snön börjar. Änglalik.
Oskuldsfull. Perfekt.
Bilderna blixtrar åter genom hans huvud, dyker upp och försvinner
fortare än han kan få fatt i dem. Rosorna. Fönsterblecket.
Brudklänningen, vit med glitterstenar. Kvinnogestalten framför
honom sveps in i en virvlande stormby, och för ett ögonblick kan
han inte urskilja något annat än en silhuett; en fyllig timglasfigur,
inte helt olik Marilyn. Så mjuknar vindarna. Den kurviga kvinnan
står nu vänd mot honom med huvudet sänkt, täckt i ett tunt lager av
frostkristaller som snöbyn lämnat efter sig. Skimmereffekten från
snökristallerna får det blonda håret att se nästan självlysande ut, en

diffus gloria som får hela scenen att bada i ett mjukt ljus. Stora
flingor faller på hennes fylliga barm, lägger sig på den bara huden
utan att smälta. Hon lyfter huvudet och för en sekund möts deras
blickar, bara en sekund innan nästa stormby slår emot dem och hela
hans synfält blir vitt, vitt, vitt.
Omöjligt.
En isande skräck kramar hans hjärta, sänder ilningar hela vägen ut i
hans stumma fingertoppar. För ett ögonblick ser han henne tydligt.
Inte Elsa och inte Greta heller, utan en varelse av iskristaller och
vitaste snö. De varma ögonen glimmar till, pupillerna smalnar och
leendet blir bredare, blottar dubbla rader av spetsiga
rovdjurständer i ett onaturligt blekt och spetsigt ansikte. Hans
instinkter säger åt honom att springa, att ta sig därifrån så fort som
möjligt, men hans kropp är inte längre hans att befalla. Han kan inte
ens flytta blicken från varelsen som kommer närmare och närmare. I
ögonvrån kan han se hur huden på hans armar börjar flagna och
krackelera av kölden.
Omöjligt, omöjligt, omöjligt.
Kaj känner sitt förstånd mjukna och ge vika. Inte bara känner, han
kan höra det. Det är inte en krasch eller explosion eller något annat
storslaget. Snarare ett klickande ljud som av en tråd som går av eller
en tuggummibubbla som brister. Han vill skrika, men allt han hör
när han försöker är tystnad, som att snön har lagt ett onaturligt
dämpande lock över världen. När hon placerar sin hand på hans
bröst känner han kylan redan innan klorna penetrerar hans kläder.
En kall hand som kramar hans hjärta tills det fryser till en isklump.

Hon lägger sin andra hand mjukt, nästan kärleksfullt på hans panna.
Ett lager av frost börjar sprida sig ner över hans ansikte. Kylan som
får hela hans kropp att domna hindrar honom inte från att känna
smärtan av miljoner små nålstick när vätskan i hans celler
expanderas och kristalliseras. Medan klorna närmar sig hans ögon
blundar han och väntar i fasa. Hans sista medvetna tanke innan
varelsens mun öppnar sig tillräckligt stort för att börja sluka honom
är att han aldrig har frusit så mycket i hela sitt liv.
Greta vaknar med ett ryck. Hon kan inte minnas mardrömmen,
vilket är märkligt med tanke på att hon vaknade av den, men hon
minns att det sista hon hörde var ett skrik. Hon huttrar till. Rummet
är kallt, hon tycker att det känns mycket kallare än när de gick och
lade sig. Hon vänder sig mot Kajs sida av sängen för att ta del av
hans kroppsvärme, känna tryggheten av hans närhet smälta bort den
kvardröjande obehagskänslan.
”Kaj?”
”Kaj”?
Inte på toaletten, konstaterar hon, och inte i köket. Han är inte kvar i
huset. Hon sneglar på skostället i hallen. Inga skor saknas. Han kan ju
inte ha gått ut barfota i det här vädret. Och ändå… Som av en ingivelse
öppnar hon ytterdörren. Spår av bara fötter leder från trappavsatsen
ut mot lekplatsen.
”Han måste gå i sömnen”, muttrar hon för sig själv.
Greta minns att hon har hört Kajs föräldrar prata om det någon gång
när hon var barn, att de hade fått jaga honom ute på gården för att

han hade gått ut och dammat av sitt täcke bland rosorna mitt i
natten. Men i december? Herregud. Han kommer att frysa ihjäl. Hon
sträcker sig efter jackan, tar sig inte ens tid att hämta jeansen från
sovrummet. Han kan inte ha hunnit långt. Jag behöver bara följa spåren.
Hon sticker ner sina bara fötter i gympaskorna på vägen ut.
När Greta kommer fram till lekplatsen får hon plötsligt en känsla av
att vara iakttagen. Hennes huvud snurrar till, och hon är med ens
plågsamt medveten om att hon står där utan byxor. Jag vet inte vad
som vore värst, tänker hon, att bli påkommen av grannarna med att vara
knäpp nog att springa runt på gården halvnaken, eller vad Kaj kommer tänka
när han får veta det. Hon rodnar och lyfter blicken, och tittar rakt in i
de varmaste bruna ögon hon någonsin sett. Mannen står kanske
femtio meter bort, nära skogsbrynet, och iakttar henne med ett lugn
som genast får henne att känna sig mer avslappnad.
”Har du sett min man?”, ropar Greta. ”Jag tror han gett sig iväg
utan ordentliga kläder”.
Hon känner rodnaden sprida sig över kinderna. Främlingens ögon är
så intensiva att hon inte bara känner sig lättklädd, utan naken under
hans blick. Vad ska han tro, egentligen? Mannen vinkar åt henne att
komma närmare och ler, och hon känner en varm känsla i
hjärttrakten, nästan brännande. För ett ögonblick tvekar hon, osäker
på vart hon ska ta vägen. Hon ser att Kajs spår går åt andra hållet,
men att följa dem känns inte längre som rätt sak att göra för att hitta
Kaj.

Greta märker hur vinden tilltar, sveper upp moln av snö som får
hennes ögon att tåras. Hennes hjärta bränner i bröstet, fyllt av oro
och längtan efter den enda som betyder något, den enda hon
någonsin älskat. Med ens förstår hon vad hon behöver göra. Hon ska
alldeles strax gå bort och se vart spåren i snön leder, se vad det där
röda är i snön där borta. Alldeles strax. Hon måste bara ta reda på
vad den främmande mannen vill. Han kan hjälpa henne, det vet hon.
Hon känner det med hela sitt väsen. Med en beslutsamhet och
entusiasm som hon inte har känt på många år vänder hon sig om och
börjar gå i riktning mot gestalten vid skogsbrynet.
Liknar han inte Kaj en aning förresten?

 

Recensioner

Det finns inga produktrecensioner än.

Bli först med att recensera ”H.C. Andersen retelling novellantologi”

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Du gillar kanske också…

  • Mordiska väsen novellantologi

    200 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Rea!

    Grimm Special Edition retelling novellantologi

    150 kr inkl. moms.
    Lägg till i varukorg
  • Tusen och en natt retelling novellantologi

    200 kr
    Lägg till i varukorg