Silverspegelns hemlighet (del 2) av Ingrid Tosteberg

Här kan du läsa första kapitlet ur Silverspegelns hemlighet: Silverspegeln

Oliver sprang så tyst han kunde genom tronsalen. Var kunde han gömma sig? Han kände hur hjärtat bultade, det var bråttom nu. I farmors bibliotek fanns inget gömställe så han fortsatte genom rummen ända in i tavelgalleriet. Snabba steg hördes närma sig genom slottet. Han fick inte bli hittad nu.

Oliver såg sig omkring och kröp sedan snabbt bakom den stora kistan. Han hade gömt sig där förut och han visste att det inte var det bästa gömstället, men han hade inte många sekunder på sig. De springande stegen hördes från rummet intill nu.

“Tror du inte jag vet att du gömmer dig bakom kistan? Kunde du inte hittat något bättre ställe att gömma dig på? Gömde du inte dig där förra gången vi lekte?”

Oliver suckade. Rosali hade hittat honom direkt. Han och Rosali lekte ofta kurragömma i slottet, men det började bli svårt att hitta bra gömställen som den andre inte kände till. Slottet var stort med alla sina torn och salar, och de hade för länge sedan utforskat alla rum och torn. Det bästa stället att leka kurragömma på var i källaren, men där låg det stora slottsköket och de hade blivit utkörda därifrån på morgonen.

Oliver kröp fram bakom kistan. Rosali var alltid full av frågor. Hon var den mest nyfikna person han någonsin hade träffat. När han tittade fram bakom kistan stod hon för en gångs skull alldeles tyst med de gröna ögonen uppspärrade. Hon drog bort en lock av sitt vildvuxna röda hår från ögonen och pekade på väggen bakom honom. Oliver vände sig om och där på väggen bakom kistan såg han en dörr.

“Vad konstigt! Här har aldrig funnits någon dörr.” Dörren var målad i samma färg som väggen och det var knappt man kunde urskilja den.

“Men det finns inte något handtag.”

Rosali kände försiktigt över dörren där handtaget borde suttit.

“Här är något.”

Precis där handtaget skulle suttit fanns en utgjutning i stenväggen. Rosalis ögon var förväntansfulla när de försiktigt öppnade dörren tillsammans. Det knarrade när dörren gled upp. Innanför syntes en trappa som slingrade sig uppåt.

“Den här dörren har nog inte varit öppnad på länge.”

Oliver drog undan ett tjockt spindelnät som hängde ner från taket innan han tog Rosali i armen och klev försiktigt in genom dörröppningen. Rosali drog snabbt igen dörren bakom sig och de började sakta gå uppför trappan.

Spindelväven hängde tätt både i taket och på väggarna och ibland fick de böja sig för att inte få spindelväv i huvudet. Den hårda stentrappan var sliten i mitten och de följde den varv efter varv, längre och längre upp i tornet.

“Akta! Trappstegen är trasiga här!”

Rosali och Oliver klev försiktigt på de söndriga trappstegen innan de fortsatte uppåt. Ibland släppte ett fönster in lite ljus i trappan, men annars var det ganska mörkt. Till sist tog trappan slut och de stannade framför en blåmålad dörr.

“Vad tror du finns innanför?”

Rosali tittade förundrad på den slitna, blå trädörren.

“Det finns bara ett sätt att få reda på det.”

Oliver tog tag i dörrhandtaget och öppnade dörren.

De kom in i ett ombonat litet rum längst upp i tornet. Färgglada, handvävda mattor i olika färger låg på golvet och på väggarna hängde fantastiska målningar. En föreställde Skyhöga Berget, och där var älvan Silvias stuga som låg nere vid floden. Rosali blev stående framför en tavla över Gömda Dalen där hon kunde se ett ljusblått skimmer ligga som en slöja över dalen.

Innan Oliver kom till Evlonia från den andra världen och räddade landet ur den onde Vaugos grepp hade fen Elvina lagt en förtrollning över dalen för att Vaugo inte skulle hitta den. I dalen hade Rosali gömt sig tillsammans med kung Ziron och alla andra som Vaugo inte hade förtrollat till sten.

Oliver tittade på en tavla som föreställde en av hans absoluta favoritplatser i Evlonia: Uråldriga Eken. Ekens löv var inte gröna som på de flesta träd utan de hade regnbågens alla färger, och det bästa var att löven hade olika egenskaper. Om man åt av de lila löven blev man liten. Man blev stor om man åt av de vita och de gula läkte sår. De blåa löven maldes ner till en saft som gav kraft och mättnad bara man tog en liten klunk. Oliver och Rosali besökte ofta eken. Ibland fick de smaka ett lila eklöv och vips blev de lika små som ekgubbarna som bodde bland grenarna.

“Vems tror du att rummet är? Och vem har målat alla tavlorna? Varför har vi aldrig hittat det här rummet tidigare?”

“Jag vet inte”, svarade Oliver på alla tre frågorna. “Men vem tror du att det där är?”

Oliver pekade på en tavla där en ung man stod och blickade ut från ett fönster. Rosali vände sig mot tavlan.

“Han ser stolt ut, det är säkert en kung eller en prins. Jag undrar vad han funderar över.”

“Titta! Här är Gizmo och Enzo!”

Oliver tittade förtjust på tavlan som föreställde en vit katt och en svart katt. Gizmo var den svarta katten som hade hjälpt honom att hitta Gången-mellan-Världarna. Båda katterna kunde förvandla sig till stenar och Gizmo hade följt och stöttat Oliver när han skulle hitta den vita stenkatten Enzo. Oliver hade sedan placerat båda stenarna på stentronerna så att stendrottningen, som visade sig vara Olivers mamma, kunde bli levande igen.

Nu var Gizmo och Enzo helt vanliga katter som ofta lekte med Oliver och Rosali. Det fantastiska med katterna var att de kunde prata.

Tavlorna hängde med jämna mellanrum runt om i hela rummet. Oliver och Rosali gick runt och studerade alla tavlorna.

“Titta här, det verkar som om det fattas en tavla.”

På ett ställe syntes det tydligt att det hade hängt en tavla eftersom väggen var mörkare där. Kroken fanns kvar, men tavlan var borta.

“Jag undrar vart den tagit vägen?”

Oliver och Rosali hade helt glömt bort att de lekte kurragömma eftersom det var så mycket att titta på i rummet. Längs väggarna stod det lådor. Det var stora lådor och små lådor, alla i samma ljusbruna färg.

“Tänk vad spännande! Ska vi titta i lådorna? Vilken ska vi börja med? Ser det inte ut som om någon håller på att flytta?”

Ända sedan Oliver hade kommit till Evlonia för tre år sedan hade han och Rosali gjort allting tillsammans. I den andra världen hade han varit ensam. Han hade inte haft några vänner, men sedan han kom till Evlonia var Rosali hans bästa vän. I den andra världen tyckte de andra barnen att han var konstig. Han drömde sig ofta bort från verkligheten och han hittade på fantasifulla sagor, precis som farmor. Men Rosali tyckte om att lyssna på hans sagor nästan lika mycket som hon tyckte om att rida.

Oliver hade aldrig ridit innan han kom till Evlonia, men Rosali hade lärt honom och nu red de på sina små hästar Silverstjärna och Månstråle varenda dag. Nästan allt gjorde de tillsammans; de red, de gick i skolan, de simmade i floden och de gick på upptäcktsfärd i Grönskande Slottet. De tröttnade aldrig på varandras sällskap.

Rosali började öppna den närmsta lådan när Oliver plötsligt såg en gul låda. Den stod mitt bland några stora lådor och den lyste som en sol bland allt det bruna. Konstigt att de inte hade sett den direkt. Oliver lyfte försiktigt ner lådan på mattan. Den var inte så tung, men han kände att det var något speciellt med lådan. Kanske var den magisk. Han lät handen glida runt lådans kanter innan han sakta lyfte av locket.    

Inuti lådan låg en spegel. Oliver lyfte häpet upp spegeln ur lådan och höll den framför sig. Spegeln var i silver och den såg så där gammal ut som farmors silverbestick gjorde när hon inte hade putsat dem på länge. Konstfullt utskurna blommor slingrade sig runt hela kanten. Annars var det en helt vanlig spegel och en helt vanlig Oliver som tittade tillbaka ur spegeln.

“Oj, vilken stilig spegel.” Rosali satt nu vid sidan om honom och beundrade spegeln. ”Undrar vems den är? Varför ligger den i en låda istället för att sitta på väggen?”

Oliver tittade upp på väggen och då såg han att spegeln hade precis samma form som märket efter den saknade tavlan.

“Det är inte en tavla som saknas på väggen. Det är en spegel.”

Oliver reste sig och de hjälptes åt att lyfta upp spegeln på sin plats. Det knäppte till när kroken på väggen hakade i spegelns baksida. Oliver rättade till den och tog ett steg tillbaka för att se om den hängde rakt.

Plötsligt insåg Oliver att han inte såg sig själv i spegeln längre och dessutom var det ett helt annat rum. Spegeln var som ett fönster och genom fönstret kunde man se in i det andra rummet. Rummet i spegeln var litet, smutsigt och dystert och Oliver kände hur mörker och ondska strömmade ut ur spegeln. Det låg någon på en brits i hörnet. Oliver spärrade upp ögonen när en flicka satte sig upp på britsen och stirrade tillbaka på honom. Flickan såg både sorgsen och arg ut. Hon var mager och smutsig, men under smutsen kunde man skymta hennes röda hår. Hennes fötter var fastbundna med en järnkedja i golvet. De gröna ögonen tittade på honom och trots att det var uppenbart att hon var fastkedjad var hennes blick beslutsam när den mötte Olivers. För ett ögonblick kändes det som om Oliver skulle dras in i spegeln.

“Sluta att stirra i spegeln Oliver. Jag tror den är magisk.”

Rosali lät allvarlig. Hon hade tagit tag i hans hand och på en sekund var både flickan och rummet i spegeln försvunna. Oliver kände på spegeln, men nu var det bara en helt vanlig spegel. Hans hand och arm var alldeles kalla.

“Vad hände egentligen? Såg du flickan? Och var tog hon vägen? Vem är hon?”

För en gångs skull var det Oliver som ställde frågor.

“Ja, jag såg henne också. Kom! Vi måste till farmors bibliotek. Jag tror jag vet vem hon är!”