Nyheter

 

Stort TACK till alla ni som skickade in noveller till vår kommande novellantologi Mordiska Väsen. Vi fick in 98 bidrag och det var med viss möda vi lyckades välja ut 22 vinnande noveller. Som vanligt har ni överträffat våra vildaste förväntningar och vi är så tacksamma över att få förtroendet att få förvalta dessa berättelser.

NOVELLFÖRTECKNING:

Ett besök i förorten – Martin Glännhag

Följ med i dansen – Daniel Andersson

Vittrornas blod – Adam Jernberg

Den sista jakten – Tim Fahlstedt

Kärleken som rostade – Daniel Brandt

Dagar av mörker – Leila Granberg

Skuldsatt – Ulrika Häll-Lundgren

Bortbytt – Linnéa Jägrud & Vidar Jägrud

Skogen – Erik Rune

Gården – Tobias C Forsberg

Fimbulvinter – Erik Bengtsson Meuller

Disablot – Elin Edberg

Bödeln – Annah Oj

Dimma – Annah Bohman

Allhelgona – Martina Johansson

De förlorades visa – Ida Sköldengen

Hemfärden – Edvin Djerw

Kolaren – Peter Bergström

Slå sig fri från rötter – Malin Tuvesson

En droppe blod – Maria Ahlqvist Ruokolahti

Skymningsoffer – Sabine Mickelsson

Ättestupans avgrund – Kenny Lidberg

GRATTIS till alla vinnarna!

Detta är den sista novelltävlingen som Darkness Publishing arrangerar i det här konceptet. Det har varit väldigt roligt, men också mycket slitsamt.

 

 

Nordiska väsen känner vi väl alla till. Men nu ger sig Darkness Publishing i kast med dem. Vi dras till det mörka och hemska. Det blodiga och brutala. Bort med allt gulligt du någonsin har förknippat med vättar, tomtar, älvor och troll. Vad skulle hända om dessa nordiska väsen förflyttas till en steampunk miljö? Eller en grimdark miljö?

Nu har vi möjligheten att ta reda på hur det skulle kunna gå. Under hösten 2021 planerar Darkness Publishing att ge ut en antologi med helt nya berättelser som baseras på nordiska väsen. Antologin är tänkt för läsare från 15 år och uppåt. Men då behöver vi din hjälp.

Regler:

• För att vara med och tävla måste du vara 18 år eller ha målsmans tillstånd.
• Ett bidrag är en novell skriven på svenska om högst 50.000 tecken inklusive mellanslag.
• Bidraget får ej vara tidigare publicerat.
• Bidraget ska vara skrivet i docs, word eller pdf.  
• Namnge filen med ditt namn och novellens titel. 
• Bidrag skickas senast den 28:e februari 2021 till manus@darkness.pub och ange ”Nordiska väsen” i ämnesraden.
• Historien måste baseras på en av nedanstående väsen: vättar, tomtar, älvor, troll, skogsrå, vittror, näcken, diser, dvärgar, häxor, jättar, svartalver, draug, irrbloss, mara, myling, gastar, strandvaskare, bäckahästen, gloson, lindorm, kraken, varulv, kyrkogrim, kvarngubbe, rå eller lyktgubbar. Det är fritt att välja hur många olika sorters väsen man fyller sin novell med, men minst ett slags väsen. 
• Man får skicka in flera olika bidrag

Novellen måste kunna kategoriseras till någon av fantasygenrerna steampunk eller grimdark.

Arbetsgruppen avgör vilka noveller som uppfyller kriterierna och på övriga grunder antas till antologin.

Upphovsrätt:

Genom att skicka in novellen ger du Darkness Publishing rätten att redigera och använda ditt verk i antologin, oavsett vilket format förlaget väljer att använda; pappersbok, e-bok eller som ljudbok.

Du behåller rätten till din egen novell och kan publicera den i andra sammanhang.

Medverkande i antologin får ingen ekonomisk ersättning, men erhåller det traditionella författarexet och har möjlighet att köpa loss exemplar till ett lägre pris för egen försäljning.

Idag bjuder vi på det första kapitlet ur Silverspegelns hemlighet av Ingrid Tosteberg som har release imorgon,
10 december, i vår Facebook grupp Darkness Jul 2020.

Oliver sprang så tyst han kunde genom tronsalen. Var
kunde han gömma sig? Han kände hur hjärtat bultade,
det var bråttom nu. I Farmors Bibliotek fanns inget
gömställe så han fortsatte genom rummen ända in i
tavelgalleriet. Snabba steg hördes närma sig genom
slottet. Han fick inte bli hittad nu. Oliver såg sig omkring
och kröp sedan snabbt bakom den stora kistan. Han
hade gömt sig där förut och han visste att det inte var
det bästa gömstället, men han hade inte många
sekunder på sig. De springande stegen hördes från
rummet intill nu.

“Tror du inte jag vet att du gömmer dig bakom kistan?
Kunde du inte hittat något bättre ställe att gömma dig
på? Gömde du inte dig där förra gången vi lekte?”

Oliver suckade. Rosali hade hittat honom direkt. Han
och Rosali lekte ofta kurragömma i slottet, men det
började bli svårt att hitta bra gömställen som den
andre inte kände till. Slottet var stort med alla sina torn
och salar, och de hade för länge sedan utforskat alla
rum och alla torn. Det bästa stället att leka
kurragömma på var i källaren, men där låg det stora
slottsköket och de hade blivit utkörda därifrån på
morgonen. Oliver kröp fram bakom kistan. Rosali var
alltid full av frågor, hon var den mest nyfikna person
han någonsin hade träffat. När han tittade fram bakom
kistan stod hon för en gångs skull alldeles tyst med de
gröna ögonen uppspärrade. Hon drog bort en lock av
sitt vildvuxna röda hår från ögonen och pekade på
väggen bakom honom. Oliver vände sig om och där på
väggen bakom kistan såg han en dörr.

“Vad konstigt! Här har aldrig funnits någon dörr.”

Dörren var målad i samma färg som väggen och det
var knappt man kunde urskilja den.

“Men det finns inte något handtag.”

Rosali kände försiktigt över dörren där handtaget
borde suttit.

“Här är något.”

Precis där handtaget skulle suttit fanns en utgjutning i
stenväggen. Rosalis ögon var förväntansfulla när de
försiktigt öppnade dörren tillsammans. Det knarrade
när dörren gled upp. Innanför syntes en trappa som
slingrade sig uppåt.

“Den här dörren har nog inte varit öppnad på länge.”

Oliver drog undan ett tjockt spindelnät som hängde
ner från taket innan han tog Rosali i armen och
försiktigt klev in genom dörröppningen. Rosali drog
snabbt igen dörren bakom sig och de började sakta gå
uppför trappan. Spindelväven hängde tätt både i taket
och på väggarna och ibland fick de böja sig för att inte
få spindelväv i huvudet. Den hårda stentrappan var
sliten i mitten och de följde den varv efter varv, längre
och längre upp i tornet.

“Akta! Trappstegen är trasiga här!”

Rosali och Oliver klev försiktigt på de slitna
trappstegen innan de fortsatte uppåt. Ibland släppte ett
fönster in lite ljus i trappan, men annars var det ganska
mörkt. Till sist tog trappan slut och de stannade
framför en blåmålad dörr.

“Vad tror du finns innanför?”

Rosali tittade förundrad på den slitna, blå trädörren.

“Det finns bara ett sätt att få reda på det.”

Oliver tog tag i dörrhandtaget och öppnade dörren.
De kom in i ett ombonat litet rum längst upp i tornet.
Färgglada, handvävda mattor i olika färger låg på
golvet och på väggarna hängde fantastiska målningar.
En föreställde Skyhöga Berget, och där var älvan
Silvias stuga som låg nere vid floden. Rosali blev
stående framför en tavla över Gömda Dalen och man
kunde se ett ljusblått skimmer ligga som en slöja över
dalen.

Innan Oliver kom till Evlonia från den Andra Världen
och räddade landet ur den onde Vaugos grepp hade
fen Elvina lagt en förtrollning över dalen för att Vaugo
inte skulle hitta den. Där hade Rosali gömt sig
tillsammans med kung Ziron och alla andra som
Vaugo inte hade förtrollat till sten. Oliver tittade på en
tavla som föreställde en av hans absoluta favoritplatser
i Evlonia, Uråldriga Eken. Ekens löv var inte gröna som
på de flesta träd utan de hade regnbågens alla färger,
och det bästa var att löven hade olika egenskaper. Om
man åt av de lila löven blev man liten. Man blev stor
om man åt av de vita och de gula läkte sår. De blåa
löven maldes ner till en saft som gav kraft och mättnad
bara man tog en liten klunk. Oliver och Rosali besökte
ofta eken. Ibland fick de smaka ett lila eklöv och vips
blev de lika små som ekgubbarna som bodde bland
grenarna.

“Vems tror du att rummet är? Och vem har målat alla
tavlorna? Varför har vi aldrig hittat det här rummet
tidigare?”

“Jag vet inte”, svarade Oliver på alla tre frågorna.
“Men vem tror du att det där är?”

Oliver pekade på en tavla där en ung man stod och
blickade ut från ett fönster. Rosali vände sig mot
tavlan.

“Han ser stolt ut, det är säkert en kung eller en prins.
Jag undrar vad han funderar över.”

“Titta! Här är Gizmo och Enzo!”

Oliver tittade förtjust på tavlan som föreställde en vit
katt och en svart katt. Gizmo var den svarta katten som
hade hjälpt honom att hitta Gången-mellan-
Världarna. Båda katterna kunde förvandla sig till
stenar och Gizmo hade följt och stöttat Oliver när han
skulle hitta den vita stenkatten Enzo. Oliver hade
sedan placerat båda stenarna på stentronen så att
stendrottningen, som visade sig vara Olivers mamma,
kunde bli levande igen. Nu var Gizmo och Enzo helt
vanliga katter som ofta lekte med Oliver och Rosali.
Det fantastiska med katterna var att de kunde prata.
Tavlorna hängde med jämna mellanrum runt om i
hela rummet. Oliver och Rosali gick runt och studerade
alla tavlorna.

“Titta här, det verkar som om det fattas en tavla.”

På ett ställe syntes det tydligt att det hade hängt en
tavla eftersom väggen var mörkare där. Kroken fanns
kvar, men tavlan var borta.

“Jag undrar vart den tagit vägen?”

Oliver och Rosali hade helt glömt bort att de lekte
kurragömma eftersom där var så mycket att titta på i rummet.
Längs väggarna stod det lådor. Det var stora
lådor och små lådor, alla i samma ljusbruna färg.

“Tänk vad spännande! Ska vi titta i lådorna? Vilken
ska vi börja med? Ser det inte ut som om någon håller
på att flytta?”

Ända sedan Oliver hade kommit till Evlonia för tre år
sedan hade han och Rosali gjort allting tillsammans. I
den Andra Världen hade han varit ensam. Han hade
inte haft några vänner, men sedan han kom till Evlonia
var Rosali hans bästa vän. I den Andra Världen tyckte
de andra barnen att han var konstig. Han drömde sig
ofta bort från verkligheten och han hittade på
fantasifulla sagor, precis som farmor. Men Rosali tyckte
om att lyssna på hans sagor nästan lika mycket som
hon tyckte om att rida. Oliver hade aldrig ridit innan
han kom till Evlonia, men Rosali hade lärt honom och
nu red de på sina små hästar Silverstjärna och
Månstråle varenda dag. Nästan allt gjorde de
tillsammans; de red, de gick i skolan, de simmade i
floden, de gick på upptäcktsfärd i Grönskande Slottet
och de tröttnade aldrig på varandras sällskap.

Rosali började öppna den närmsta lådan när Oliver
plötsligt såg en gul låda. Den stod mitt bland några
stora lådor och den lyste som en sol bland allt det
bruna. Konstigt att de inte hade sett den direkt. Oliver
lyfte försiktigt ner lådan på mattan. Den var inte så
tung, men han kände att det var något speciellt med
lådan. Kanske var den magisk. Han lät handen glida
runt lådans kanter innan han sakta lyfte av locket.
Inuti lådan låg en spegel. Oliver lyfte häpet upp
spegeln ur lådan och höll den framför sig. Spegeln var i
silver och den såg sådär gammal ut som farmors
silverbestick gjorde när hon inte hade putsat dem på
länge. Konstfullt utskurna blommor slingrade sig runt
hela kanten. Annars var det en helt vanlig spegel och
en helt vanlig Oliver som tittade tillbaka ur spegeln.

“Oj, vilken stilig spegel.”

Rosali satt nu vid sidan om honom och beundrade spegeln.

”Undrar vems den är? Varför ligger den i en låda istället för att sitta på
väggen?”

Oliver tittade upp på väggen och då såg han att
spegeln hade precis samma form som märket efter den
saknade tavlan.

“Det är inte en tavla som saknas på väggen. Det är en
spegel.”

Oliver reste sig och de hjälptes åt att lyfta upp spegeln
på sin plats. Det knäppte till när kroken på väggen
hakade i spegelns baksida. Oliver rättade till den och
tog ett steg tillbaka för att se om den hängde rakt.
Plötsligt insåg Oliver att han inte såg sig själv i
spegeln längre och dessutom var det ett helt annat
rum. Spegeln var som ett fönster och genom fönstret
kunde man se in i det andra rummet. Rummet i
spegeln var litet, smutsigt och dystert och Oliver kände
hur mörker och ondska strömmade ut ur spegeln.

Det låg någon på en brits i hörnet. Oliver spärrade upp
ögonen när en flicka satte sig upp på britsen och
stirrade tillbaka på honom. Flickan såg både sorgsen
och arg ut. Hon var mager och smutsig, men under
smutsen kunde man skymta hennes röda hår. Hennes
fötter var fastbundna med en järnkedja i golvet. De
gröna ögonen tittade på honom och trots att det var
uppenbart att hon var fastkedjad var hennes blick
beslutsam när den mötte Olivers. För ett ögonblick
kändes det som om Oliver skulle dras in i spegeln.

“Sluta att stirra i spegeln Oliver. Jag tror den är
magisk.”

Rosali lät allvarlig. Hon hade tagit tag i hans hand
och på en sekund var både flickan och rummet i
spegeln försvunna. Oliver kände på spegeln, men nu
var det bara en helt vanlig spegel. Hans hand och arm
var alldeles kalla.

“Vad hände egentligen? Såg du flickan? Och var tog
hon vägen? Vem är hon?”

För en gångs skull var det Oliver som ställde frågor.

“Ja, jag såg henne också. Kom! Vi måste till Farmors
Bibliotek. Jag tror jag vet vem hon är!”

En mörk och tragisk värld  där du inte kan lita på någon. Mycket våld, svek, sprit, slagsmål och korruption. Vänskap byts mot dolkhugg och pennor mot vässat stål när flera öden flätas samman i Emanuel Forsells debutroman De Frostfödda som ges ut på Darkness Publishing AB. Boken spås bli nästa storsäljande serie. Målgruppen är de som tyckte Game of thrones var för munter. 

“Min roman De Frostfödda handlar om Odens väg till makten, gestaltat i en halvapokalyptisk värld med mycket svart humor och grimdark-influenser. Tänk inte Eddan, utan mer Tarantino och Guy Ritchie”, säger Emanuel Forsell, debuterande författare.  

Förändringens vindar viner över världen, det rustas för krig där makt ska vinnas. Odár skyr inga medel för att samla sina styrkor för att ta makten över världstronen. Halvgud, krigsherre eller bara en dålig skådespelare? För Odár Baléyg spelar det ingen roll. Andra människors åsikter är bara irriterande flugor. Han har hört viskningarna från havet. Nya gudar vill lägga hans värld under sina fötter och den enda utvägen är att slåss. Är man inte med Odár så är man mot honom, för när Fimbuls visa sjungits i natten så finns det bara en plats för honom: Världscirkelns tron.

Nu är den äntligen här, SJUNDE novelltävlingen.

Nordiska väsen känner vi väl alla till. Men nu ger sig Darkness Publishing i kast med dem. Vi dras till det mörka och hemska. Det blodiga och brutala. Bort med allt gulligt du någonsin har förknippat med vättar, tomtar, älvor och troll. Vad skulle hända om dessa nordiska väsen förflyttas till en steampunk miljö? Eller en grimdark miljö?

Nu har vi möjligheten att ta reda på hur det skulle kunna gå. Under hösten 2021 planerar Darkness Publishing att ge ut en antologi med helt nya berättelser som baseras på nordiska väsen. Antologin är tänkt för läsare från 15 år och uppåt. Men då behöver vi din hjälp.

Regler:

• För att vara med och tävla måste du vara 18 år eller ha målsmans tillstånd.
• Ett bidrag är en novell skriven på svenska om högst 50.000 tecken inklusive mellanslag.
• Bidraget får ej vara tidigare publicerat.
• Bidraget ska vara skrivet i docs, word eller pdf.  
• Namnge filen med ditt namn och novellens titel. 
• Bidrag skickas senast den 28:e februari 2021 till manus@darkness.pub och ange ”Nordiska väsen” i ämnesraden.
• Historien måste baseras på en av nedanstående väsen: vättar, tomtar, älvor, troll, skogsrå, vittror, näcken, diser, dvärgar, häxor, jättar, svartalver, draug, irrbloss, mara, myling, gastar, strandvaskare, bäckahästen, gloson, lindorm, kraken, varulv, kyrkogrim, kvarngubbe, rå eller lyktgubbar. Det är fritt att välja hur många olika sorters väsen man fyller sin novell med, men minst ett slags väsen. 
• Man får skicka in flera olika bidrag

Novellen måste kunna kategoriseras till någon av fantasygenrerna steampunk eller grimdark.

Arbetsgruppen avgör vilka noveller som uppfyller kriterierna och på övriga grunder antas till antologin.

Upphovsrätt:

Genom att skicka in novellen ger du Darkness Publishing rätten att redigera och använda ditt verk i antologin, oavsett vilket format förlaget väljer att använda; pappersbok, e-bok eller som ljudbok.

Du behåller rätten till din egen novell och kan publicera den i andra sammanhang.

Medverkande i antologin får ingen ekonomisk ersättning, men erhåller det traditionella författarexet och har möjlighet att köpa loss exemplar till ett lägre pris för egen försäljning.

Fångad i tornet av Sofi Poulsen

En gång för länge sedan levde en man och hans hustru. De önskade sig ett barn, men åren gick och inget barn blev till. Från huset hade de utsikt över en vacker trädgård full med blommor och grönsaker. Men runt den stod en hög mur, och ingen vågade gå dit in, för trädgården tillhörde en hemsk häxa. 

En dag när kvinnan tittade ut genom fönstret såg hon några läckra rädisor i landet och kände att hon måste få äta en sådan god rädisa. Hennes längtan bara växte allteftersom dagarna gick, och kvinnan blev sjuk av denna längtan. Hennes man frågade

“Varför är du sjuk?”

“Jag tror jag dör,” svarade frun, “om jag inte får äta några av de läckra rädisorna utanför mitt fönster.”

Den stackars mannen ville ju inte att hans hustru skulle dö, så han bestämde sig för att skaffa det hon önskade. I skydd av mörkret klättrade han över muren och in i häxans trädgård. Ingen syntes till, och han återvände med hela famnen full av rädisor. 

De var så läckra att hans hustru ville ha ännu fler, så nästa kväll väntade mannen tills det hade blivit mörkt och klättrade ännu en gång över muren till häxans trädgård. Men denna gång stod häxan och väntade på honom. 

“Din tjuv! Tänkte du stjäla ännu fler av mina fina rädisor? Jag ska straffa dig för detta!”

“Nej, snälla häxa”, bad mannen, “jag gjorde det för att min hustrus skull. Jag var rädd att hon skulle dö om hon inte fick äta av rädisorna hon längtade efter så mycket.” 

“I så fall,” sa häxan, “får du plocka så många rädisor du vill. Men ni får betala ett högt pris. När ni får ett barn, måste ni ge det till mig. Jag ska ta hand om det och ge det allt en mor kan ge sitt barn.”

Den stackars mannen var så rädd för häxan att han gick med på villkoren. Ett år senare födde hans hustru en liten flicka, och häxan gav henne namnet Rapunzel och tog henne ifrån sina föräldrar. 

Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet på hela jorden. När hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn där inga människor kunde se henne. Tornet stod mitt inne i skogen och hade inga trappor och ingen dörr. När häxan skulle hälsa på ropade hon

“Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”

Rapunzel hade långt, vackert hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans gälla röst öppnade hon fönstret och lät håret falla till marken så att häxan kunde klättra upp. 

Efter tre eller kanske fyra år hände det sig att kungens son red genom skogen. När prinsen närmade sig tornet hörde han en vacker röst som sjöng. Han tittade upp och fick se Rapunzel i fönstret. 

Prinsen ville gärna träffa henne, men han såg att tornet saknade dörr. Med sorg i hjärtat red han därifrån. Men Rapunzels vackra sång hade nästan förtrollat prinsen, så varje dag red han ut i skogen för att lyssna på henne. 

En dag såg han häxan komma och hörde henne ropa

“Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”

Och prinsen såg när Rapunzels hår föll till marken och häxan klättrade upp till henne i tornet. 

“Det är så jag ska göra för att komma upp”, sa prinsen för sig själv. “Jag ska försöka imorgon.”

Så prinsen återvände till tornet redan nästa dag och när Rapunzel hade sjungit färdigt ropade han

“Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”

Hennes långa gyllene flätor föll till marken, och prinsen klättrade snabbt upp. Först blev Rapunzel rädd eftersom hon aldrig hade träffat en man förut. Hon vände sig hastigt om för att springa och gömma sig under sängen som hennes väninna Törnrosa låg och sov på. 

Men en annan väninna, Askungen, sträckte snabbt ut en arm och fångade henne. 

“Vart ska du?” väste Askungen, “nu har vi ju chansen att bli räddade.” 

“Titta, vad stilig han är!” kvittrade Snövit glatt och rodnade när hon märkte att det där hade hon sagt högt. 

Rödluvan blängde på de tre andra samtidigt som hon ställde sig i försvarsställning och gjorde sig redo för närstrid. 

“Vem har sagt att han kom hit för att rädda oss? Och jag har ju sagt hela tiden att vi kan klättra ner själva härifrån. Det är ju bara att kasta ner Rapunzels hår och sticka. Vad är det ni väntar på?”

Prinsen, som hade väntat sig att finna Rapunzel ensam och full av längtan efter manligt sällskap blev väldigt förvånad över att det vimlade av snygga tjejer i tornet. Han hade svårt att tro sin lycka och nöp sig i armen för att se så han inte drömde. 

Det var ingen dröm. På sängen längst in i rummet låg en underbart vacker prinsessa och snarkade. Framför honom stod en argsint försvarsinriktad liten rödklädd tjej som bara verkade vänta på någon signal från de andra för att få kasta sig över honom. 

Bakom den ilskna lilla rödklädda tjejen stod tre skönheter. Den ena verkade inte ha sett ett bad på väldigt länge och var i desperat behov av rena och hela kläder. Den andra hade långt, svart hår och var precis som hon på sängen, klädd som en riktig prinsessa. Bredvid dem stod Rapunzel med det långa, gyllene håret.

“Tjena kexen, står ni här och smular?” 

Rapunzel, Askungen och Snövit fnittrade och fladdrade med ögonlocken tills Rödluvans ilskna uppsyn fick dem att komma av sig. 

Prinsen blev lite förvirrad av de olika sinnesstämningarna. Han var inte van vid att prinsessor inte ville bli räddade. Tänka sig, självständiga kvinnor. Det var något nytt. Han försökte dölja sin förvirring bakom en sur uppsyn.

“Hör ni, om ni kan bestämma er för om ni vill bli räddade eller inte, jag har inte hela dagen på mig”, muttrade han lite surt. 

Vem har någonsin hört talas om ett torn fullt av prinsessor, och ingen av dem vill bli räddad. Vad är det för fel på dem? Kanske är de inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk.Prinsen slog sig ner på en stol medan prinsessan och de båda andra samlats på sängen för att rådslå om hur de skulle göra. 

Ingen av tjejerna kände igen prinsen. Tänk om han inte var en prins, vad hade de egentligen för bevis? Visst, han var väldigt snygg och såg väldigt stark ut och skulle säkert kunna hjälpa dem ner från tornet. Men sen då? 

Rödluvan tyckte han han verkade vara en riktigt desperat som säkert skulle vilja gifta sig med första bästa tjej han hittade i ett torn långt ute i skogen. 

Snövit och Askungen stod och beundrade prinsens muskler genom de tajta trikåerna och hörde inte så noga på vad som sades. 

Rapunzel var trött på att folk alltid skulle dra och slita i hennes hår för att komma upp. Förstod de inte hur mycket det slet på hennes hår? 

Det blev ett högljutt kackel som till sist väckte Törnrosa ur sin sömn. Hon märkte direkt att allt inte var som vanligt när hennes ögon fick syn på prinsen som satt och såg uttråkad ut på sin stol borta vid fönstret. 

“Men hallå, vad händer här? Vem är han?” sa hon och pekade på prinsen. 

Rödluvan var den som först tog till orda.

“Han påstår att han är en prins och vill rädda oss ur tornet”, sa hon och himlade med ögonen. 

“Men det behöver vi väl ingen prins till”, sa Törnrosa förvånat. “Vi har ju pratat om att vi skulle klättra ner själva. Varför har vi inte gjort det än?”, tillade hon klagande och såg sig uttråkat om i tornet.

Rödluvan blängde först på Askungen och sedan Snövit innan hon svarade.

“För att de där båda tycker att det vore fel att inte låta sig bli räddade av en prins.” Rödluvan fnös föraktfullt åt det håll där Askungen och Snövit stod. 

“Nu när äntligen Törnrosa är vaken så tycker jag att vi gör som vi planerade och klättrar ner härifrån”, sa Rapunzel. “Jag skulle verkligen behöva en klippning.”

Prinsen som hade blivit dåsig av tjejernas diskussion och slumrat till blev med ens klarvaken när tjejerna kom och trängdes vid fönstret. Det uppstod en ny diskussion när ingen ville klättra ner först. Ingen av dem hade varit nere på marken på över tio år och de var lite osäkra på vad som väntade där nere. 

Som den gentleman han ändå utgav sig för att vara erbjöd sig prinsen att klättra ner först och se efter så att ingen ond styvmor, fe, häxa eller varg lurade där nere. Rapunzel satte sig tillrätta och tog spjärn mot väggen nedanför fönstret. Törnrosa och Snövit hjälpte henne att kasta ner håret så prinsen kunde klättra ner. 

När prinsen stod på fönsterblecket redo att klättra ner insåg han hur högt upp han var och drabbades av plötslig höjdskräck. Hur han än försökte kunde han inte förmå sig att ta klivet ut från fönstret. 

“Men skärp dig!” suckade Rödluvan irriterat. “Vad är du för slags prins?” Sedan gav hon prinsen en lätt knuff så han föll ner från fönsterblecket. Snabbt sträckte prinsen smidigt ut en arm och fick tag i Rapunzels hår och började lättat att klättra ner.

Nedanför tornet växte en massa törnrosbuskar. Prinsen lyckades att klättra ner utan att fastna i dem. Men han märkte inte vargen som kom smygandes från en av buskarna. Den hade legat där och väntat utifall någon skulle råka halka på Rapunzels hår och falla ner från fönstret. Nu på sistone hade det varit mycket klättrande där.

“God morgon, prins. Vart är du på väg en sån här vacker dag?” frågade vargen. 

“God morgon, varg”, svarade prinsen artigt. “Jag skulle se efter om det finns någon ond styvmor, fe, häxa eller varg här. Men nu ser jag att här finns ju bara en hungrig varg.”

Vargen slickade sig om munnen och tänkte för sig själv att den där prinsen minsann skulle smaka gott. Prinsen drog sitt svärd för att försvara sig när vargen kastade sig över honom.

I tornfönstret stod Askungen, Snövit, Rödluvan, Törnrosa och Rapunzel och såg hur prinsen slogs mot den stora och stygga vargen. Rapunzel och Snövit ropade uppmuntrande till prinsen medan Törnrosa kämpade för att hålla sig vaken. Askungen hade börjat att dammtorka. Det var en irriterande ovana hon hade, trots att tornet var skinande rent.

Plötsligt kände Rapunzel hur det ryckte och drog i hennes hår. När hon tittade efter såg hon att det var Rödluvan som var på väg ner.

“Vart är du på väg?” ropade Rapunzel ner till Rödluvan.

“Om jag ska vänta på er andra kommer vi ju aldrig iväg”, svarade Rödluvan irriterat.

Med ens vaknade Törnrosa till och Askungen slutade damma och kom fram till fönstret. De fyra tjejerna såg på varandra. 

“Vi kan ju inte låta henne klättra ner helt själv”, sa Snövit, som oroade sig för vad som skulle hända om Rödluvan blev ensam med prinsen. 

Antagligen tänkte de andra det också för plötsligt ville alla klättra ner först, ja, alla utom Rapunzel då som var tvungen att vänta till sist. Efter en omgång med sten, sax, påse, ödla, Spock var det bestämt att Askungen skulle klättra ner först. Därefter skulle Törnrosa klättra ner och om hon somnade och föll kunde Askungen ta emot henne. Till sist skulle Snövit klättra, bara för att hon var sämst på sten, sax, påse, ödla, Spock. 

Askungen steg ut på fönsterblecket och såg hur mycket damm och spindelväv som fanns där och tog upp sin näsduk hon hade i klänningsfickan och började att städa. Rödluvan som hade kommit ner på marken blickade upp mot tornet för att se vad de andra gjorde.

“Men vad håller du på med Askungen?” väste hon så högt att Askungen skulle höra.

“Jag dammar bara lite. Du ska se hur ostädat här är. Man skulle kunna tro att ingen har städat här på minst tio år.”

Rödluvan gjorde en facepalm medan hon långsamt räknade till tio för att lugna ner sig innan hon svarade Askungen.

“Vi håller på att fly och här finns en hungrig varg och det kanske lurar en ond styvmor, fe och en häxa i närheten. Och så sätter du igång med att städa?! Skärp dig!”

Motvilligt gjorde Askungen som hon blev tillsagd och efter en liten stund stod hon nere på marken tillsammans med Rödluvan. 

“Klättra nu ner så fort du kan så kanske du hinner ner utan att somna”, förmanade Rapunzel Törnrosa som gjort sig redo för att klättra ner. 

“Se upp där nere, nu kommer Törnrosa”, ropade Snövit ner till Rödluvan och Askungen. 

Rödluvan tog av sig sin röda cape och hon och Askungen tog tag i den och spände upp den mellan dem, beredda att fånga upp Törnrosa om hon skulle falla. 

Först gick det raskt ner, men undan för undan blev Törnrosa allt mera sömnig och fick kämpa för att hålla sig vaken så det gick allt mer långsamt att klättra ner. När det var några meter kvar nickade hon till och tappade taget och föll. 

Snövit ropade förskräckt till. Rödluvan och Askungen lyckades få capen precis där Törnrosa föll och fångade upp henne så hon landade mjukt i den röda capen. Så blev det Snövits tur att klättra ner. 

Nu var Rapunzel ensam i tornet. Hon tittade ner och såg Rödluvan, Askungen, Snövit och en nyvaken Törnrosa som alla stod och höll upp Rödluvans cape så att Rapunzel skulle kunna hoppa ner och landa i den. 

Rapunzel klättrade upp i fönstret och tog försiktigt ett kliv ut och föll ner. Även denna gång lyckades tjejerna få capen på plats och Rapunzel landade mjukt. Tjejerna släppte capen och kastade sig om Rapunzel och jublade av glädje. Äntligen var de fria! 

Rödluvan höjde ena handen och genast tystnade allesamman. 

“Prinsen?!” viskade hon.

Med ens mindes allihop att prinsen hade råkat på den stora stygga vargen. De spanade runt omkring sig. Det var Snövit som fick syn på prinsen först.

“Yoho snygging! Här är vi!” ropade hon till prinsen som fortfarande kämpade med vargen. 

Prinsen hörde Snövits rop och vred på huvudet för att se vem som ropade. Det skulle han aldrig ha gjort. Vargen kastade sig över prinsen och åt upp honom i ett enda nafs. 

Alla tjejerna skrek till utom Rödluvan som muttrade något om korkade prinsar och himlade med ögonen. Törnrosa svimmade men skulle senare hävda å det bestämdaste att hon hade somnat. 

Från vargen hördes en ljudlig rap. Sedan rullade den ihop sig i en av törnbuskarna och somnade. 

“Jaha, det var det det”, suckade Askungen, “hur ska vi nu komma upp i tornet igen?”

“Vad yrar du om?”, undrade en betydligt irriterad Rödluva.

“Ja, nu när vi inte har en prins som kan beskydda oss från onda styvmödrar, feer och elaka häxor, så kan vi inte stå kvar här och vänta.”

“Skärp dig! Vi är fem smarta tjejer. Tillsammans kan vi klara av det mesta. Vad ska vi med en prins till? De blir ju bara skadade eller uppätna.” 

Rödluvan sträckte fram en hand och hjälpte en nyvaken Törnrosa upp på fötter och började sedan promenera raskt mot skogen och bort ifrån tornet. Efter en kort stunds tvekan följde de andra efter henne. 

“Vart ska vi?” undrade Törnrosa ängsligt. 

“Vart som helst, här kan vi inte stå kvar.”

För en tid sedan så avslutades vår novelltävling Sveriges otäckaste kvinnor. Det kom in 60 bidrag. Vi har nu läst och vald ut 18 vinnare som kommer bli publicerade i novellantologin Sveriges otäckaste kvinnor. Boksläppet kommer bli i oktober, vi återkommer längre fram med detaljerna.

De vinnande bidragen är:

1. Bröllop vid sjön av Lizette Lindskog
2. Famulus av Frida Windelhed
3. De animantibus subterraneis av Yvonne Undin
4. Skriket från sjön av Hannah Dramme
5. Nycklarna av Malin Leijon
6. Mörkrets tjärn av Sandra Nordqvist
7. Loggbok av Petra Revenue
8. Vanföreställningar av Madelene Lundvall
9. Helvetesdansen av Malin V Olsson
10. En hjälpande hand av Pernilla Lindgren
11. Diana av Sofi Poulsen
12. Strax före Alla helgons afton av Ingbritt Wik
13. Äppelgården av Emma Isaksson
14. Förmildrande omständigheter av Evalotta Belin
15. Det som lever under ytan av Marie Metso
16. Blodsband av Katarina Brolin
17. Hunger av Helen Lindholm
18. Nattens öga av Annah Oj
19. Märit av Beatrice Tyrenberg

Du kanske la märke till att ett bidrag fattas? Vi återkommer till det lite längre fram.